Det är då som den unge advokaten, den 24-årige indiern Mohandas Gandhi, kanske för första gången i sitt liv väljer att protestera. Istället för att acceptera det konduktören säger insisterar han på att få sitta kvar. Han visar sin biljett, han har betalt för att resa i första klass. Han är utbildad i London, det brittiska imperiets huvudstad, han är jurist. Han tänker inte låta sig behandlas som en andra klassens medborgare.
Vagnen är enbart för vita, förklarar konduktören. Sådana är reglerna. Det finns inget han kan göra. Men Gandhi vägrar att flytta till tredje klass. Nästa gång tåget stannar, i Natalprovinsens huvudstad Pietermaritzburg, kastas han därför av på perrongen och hans bagage slängs ut efter honom. En lång, kall, mörk natt väntar honom i tågstationens väntrum.
"Jag var livrädd", mindes Gandhi långt efteråt, när han sedan länge förvandlats till den världsberömde fredskämpen och antivålds-aktivisten med hedersnamnet Mahatma ("den store anden"). "Det satt en vit man i väntrummet den natten, och jag var rädd för honom. Vad är min plikt, frågade jag mig själv. Ska jag fly tillbaka till Indien? Eller ska jag stanna och gå vidare, med Guds hjälp, och möta vad som väntade mig? Jag bestämde mig för att stanna och lida. Mitt aktiva användande av icke-våld inleddes den dagen."
Den unge Gandhi
Dessförinnan hade Mohandas Gandhis liv inte direkt gett någon föraning om den enorma betydelse han en gång skulle komma att få. Han växte upp i den lilla furstestaten Porbandar i nuvarande Gujarat i nordvästra Indien, som det yngsta barnet till den fjärde hustrun till statens dewan (ungefär statsminister). En man med möjligheter, med andra ord, men samtidigt i skuggan av ett stort antal äldre syskon.
Han uppfostrades strikt religiöst i en traditionell hinduisk miljö, där vegetarianism och den yttersta respekt för allt levande var självklara ledord.
Men Gandhis uppväxt var orolig, har han själv förklarat i sin öppenhjärtiga självbiografi, Mina experiment med sanningen. Han giftes bort redan när han var tolv år gammal, men plågades av vad han kallade en "alltför stark sexualdrift". Han led även av en ibland oemotståndlig längtan efter att få äta kött. I skolan var han medelmåttig, tyckte han själv, men drevs hela tiden ändå vidare av en diffus ambition om att göra något stort av sitt liv. Så fort han fick chansen övertalade han därför sin familj att skicka honom till London, för att studera på riktigt. En man som mötte honom på den långa båtfärden dit skulle senare beskriva den unge Gandhi som mycket blyg och osäker, angelägen om att ge ett raffinerat, världsvant och "brittiskt" intryck. Han hade tagit danslektioner, övat sig på att konversera, slipat på sin accent. Men i själva verket framstod han som "ett obstinat barn med stort ego".
Fann sitt kall i Sydafrika
Den unge Gandhi fortsatte att vara blyg och försagd, men under åren i London sög han åt sig kunskaper från alla håll, som han långt senare skulle ha stor nytta av. Däremot gav hans utbildning inte någon omedelbar materiell utdelning. När han efter tre år kom tillbaka till Indien hade han svårt att få någon lämplig anställning. Istället tvingades han söka sig vidare, till Sydafrika, en annan del av det brittiska imperiet. Där levde sedan länge en stor emigrerad indisk befolkning nära botten i det strikt hierarkiska, djupt rasistiska samhället.
Och det var alltså där Gandhi till sist fann sitt kall, som agitator och samhällsförbättrare.
I hela 21 år blev han kvar, allt mer aktiv i kampen för att ge de indiska emigranterna samma rättigheter som de vita - en kamp under vilken han steg för steg utvecklade de antivåldskampanjer och bitvis dramatiska protestaktioner som han senare skulle tillämpa i stor skala i Indien.
