Svensk järnhantering under 1800-talet - gruvorna, bruken och människorna kring järnet
Den som en vinterkväll i mitten av 1800-talet färdades i Bergslagen kunde på långt håll se eller höra när man nalkades en hytta eller en stångjärnshammare. Med jämna mellanrum steg ett gnistregn eller eldsken mot himlen eller också hördes vida omkring ett monotont dunkande. Ja, inte bara i det som vi nu kallar Bergslagen. Över stora delar av Sverige norr om Skåne fanns hyttor där tackjärn utvanns ur malmen och hamrar som formade sjöarnas och bergens järnmalm till järn och stål av hög kvalitet. Cirka 500 sådana anläggningar låg spridda längs vattendragen i skogrika områden.
Munkfors bruk i hjärtat av Värmland, beläget vid Klarälvens högsta vattenfall. Fotot är taget i början av 1900-talet..
I hyttorna (masugnarna) smältes malmen till tackjärn med hjälp av träkol. Tackjärnet forslades sedan till hamrarna där det bearbetades till stångjärn, spik med mera i hammarsmedjorna.
Bruken
I flera hundra år var järnhanteringen Sveriges viktigaste exportindustri. Produktionen krävde stor yrkesskicklighet och en väl utvecklad teknik. Den drevs ofta i liten skala mätt med dagens mått. Vi har ett speciellt namn på den sortens industrianläggningar - bruk. Det finns ingen motsvarighet till ordet bruk på andra språk. Ord för smedja och masugn finns överallt, men bruksorganisationen omfattade så mycket mer att begreppet blivit svårt att översätta.
ANNONS
Järnbruken låg spridda längs vattendragen i skogrika områden, oftast långt från alla tätorter och från varandra. Det berodde på att några av de grundläggande förutsättningarna för driften bara fanns på vissa platser.
Förr i tiden fanns inget annat än fallande vatten som kraftkälla för att driva gruvpumpar, blåsbälgar, hammare, gruvpumpar, kvarnar och så vidare. Det fanns inget annat bränsle än träkol.
Brist på träkol skapade bekymmer. Redan på 1700-talet oroades statsmakterna över att skogen kunde ta slut. Därför såg man till att järnhanteringen spreds jämnt över landet för att skogarna skulle räcka till överallt. De flesta anläggningarna blev därför små, med vår måttstock.
I mångt och mycket levde människorna i brukssamhällena i en egen värld, utan särskilt många kontakter med omvärlden. Det var en alldeles speciell värld med sin egen rangordning, egna regler och vanor.
Det var i Bergslagen som brytning och smältning av malmer förekom. Den vidare förädlingen skedde till stor del utanför gruvbygden.
Bergsmännen var bönder som hade andelar i en hytta. Andelarnas storlek angav hur lång tid varje gård fick nyttja hyttan. Den begränsade tiden krävde noggranna förberedelser. Malm och kol måste lagras i tid för att ugnen skulle kunna matas kontinuerligt under den tilldelade tiden.
Hyttan
Hyttan var centralpunkten för arbetet. Hyttorna måste ligga vid vattenfall, och sådana fanns bara i kuperade trakter, inte i de gamla jordbruksområdena. I skogarna och deras utkanter fanns ofta rikligt med betesmarker och naturliga slåttermarker. Det var bra med tanke på att man behövde många dragdjur. Däremot passade jorden sällan för spannmålsodling. Tiden räckte inte heller till för både hyttarbete och intensivt jordbruk. I missväxttider for därför bergsbruksbygderna ofta illa.
ANNONS
Till en början byggdes hyttan antingen av en företagsam bergsman, eller så slog sig flera ihop, ett slags kooperativ. Länge ledde bergsmännen själva arbetet vid hyttorna, men med tiden klarade de inte att få fram tillräckligt stora mängder tackjärn - trots att man på många håll anställde särskilda masmästare som skötte hyttan på heltid. Bergsmännen konkurrerades under 1800-talet slutgiltigt ut av en annan företagsform - bruken.
När malmen hade tagits upp ur gruvorna måste den bearbetas på olika sätt för att järnet skulle bli smidbart. I hyttan (masugnen) smältes malmen i brinnande träkol. Malm består inte bara av rent järn. Där finns förutom syre också ofta andra ämnen som måste bort för att slutprodukten ska bli bra. I den glödande smältan i masugnen var järnet tyngst och sjönk alltså först längst ner i masugnspipan.
När smältprocessen var färdig, vid cirka 1 600 grader, tappades det flytande järnet ut i formar. De svalnade järnklumparna kallades tackor. Det brinnande träkolet och tillsatt kalksten tog bort det mesta av föroreningarna i malmen, men en del kol förenades också med järnet. En viss kol behövs för att få stål, men det måste spridas jämnt i järnet och i rätta proportioner. Det gjordes av smederna i hamrarna.
Brukssamhället
I början var bruken specialiserade på smidet, men efter hand samlades ofta hela produktionsförloppet under en ägare, brukspatronen. Han ägde ensam hela bruket med herrgård, smedja, hyttor, arbetarbostäder, ekonomibyggnader etc.
Bruket skulle så långt som möjligt vara självförsörjande med livsmedel. Därför hörde ett omfattande jordbruk till brukssamhället.
Fram till de stora omvälvningarna i slutet av 1800-talet var brukssamhällena sig ganska lika över hela landet. I ena ändan av en gata eller väg låg herrgården. Längs gatan fanns sedan de anställdas bostäder. Vid slutet av gatan eller längs tvärgator fanns de olika produktionsbyggnaderna.
De allra flesta brukssamhällena var ganska små. Bara i de största bruken fanns mer än ett tjugotal smeder. Men för att smederna, specialisterna, skulle kunna utföra sitt arbete krävdes en omfattande kringorganisation.
Den sociala rangordningen
Mer eller mindre omfattande och mer eller mindre tydligt fanns följande grupper med den här rangordningen i bruksbygderna:
De två sista grupperna var inte fast anställda i bruket men fick i stor utsträckning sina inkomster från bruket och dess befolkning.
ANNONS
Arbetsledningen
Brukspatronen ägde många gånger flera hyttor och hamrar, skogar och gruvandelar. Han måste sköta kontakter med myndigheter om produktion och annat. Lika viktigt var att han hade goda kontakter med affärsmännen i Stockholm och Göteborg, som köpte järnet för export. Köpmännen var den tidens banker.
Den dagliga kontakten med de anställda och andra göromål fick då skötas av en bruksinspektor. På honom ställdes stora krav. Han skulle svara för att smederna gjorde ett fullgott jobb. Träkol och malm måste komma i rätt tid. Det färdiga stångjärnet skulle fraktas till hamnstäderna. Inspektorn måste också kunna leda reparationer, och han måste följa med den tekniska utvecklingen. Till allt detta kom att han skulle kunna sköta jordbruket, som var så viktigt för bruket.
Inspektorn hade då inte tid att också sköta den dagliga bokföringen. Till det hade han en bruksbokhållare. Den posten var för många en inledning till en karriär som kunde sluta med en chefsplats.
Hammarsmeder och masmästare blev med tiden en liten överklass bland arbetarna, och mästersmederna kom i rang närmast inspektorn. Även de övriga rena bruksarbetarna ansåg sig oftast stå över andra arbetstagare, "och på det hela taget hade de det ofantligt mycket bättre än brukens jordbruksarbetare och så tyckte de själva och ansåg sig ock i jämförelse med dem stå ett steg högre på samhällets trappa". (G Schröder: En bruksbokhållares minnen)
Att vara smed
Det vanliga i gamla tider var att sönerna fortsatte i faderns yrke, och så var det också för smederna. Barnen måste ju tidigt hjälpa till med försörjningen och vid ett järnbruk fanns det inte så mycket att välja på. Det var också fint att vara smed. (Det gällde inte bara Sverige. Överallt i världen har smedyrket genom tiderna haft högt anseende.) En smedson kunde svårligen tänka sig att bli bonde, snickare eller något sådant. I många släkter kan vi följa smedyrket ända från 1700-talets början. Att bli mästersmed var det finaste. Högst i rang stod hammarsmederna.
Bild: Tekniska museet Smeder och arbetare i valsverket vid Ankarsrums bruk, 1895. Smederna hade börjat som smedpojkar, fortsatt som lärlingar och hjälpsmeder och till sist avancerat till mästersmeder. Mannen i mitten skulle kunna vara disponenten (bruksinspektoren) som ledde arbetet på bruket.
Den förhoppningsfulle fick börja som smeddräng i de första tonåren. Han fick köra in träkolen och se till att smeden alltid hade en hög framför härden. Han fick väga upp tackjärn till smältarna, reglera vattenhjulets hastighet. Kort sagt, hans uppgift var att se till att smeden kunde ägna sig helt åt smidet.
Efter hand fick han öva sig på smidet. När han tyckte att han lärt sig tillräckligt, fick han göra ett provsmide. Han skulle också ha vissa teoretiska kunskaper. Blev han godkänd, var han mästersven och fick ha ansvar för ett eget arbetslag. Om han ville bli mästersmed, var det samma procedur; bara mer omfattande.
ANNONS
ANNONS
Hammarsmidet
Hammarsmederna hade det tyngsta arbetet som krävde stor kunnighet, noggrannhet och styrka. I korthet gick det till så här. I botten på en forma (öppning i ugnsmuren) lades ett lager slagg. Över slaggen ett tjockt lager träkol som antändes. Tackjärnet hade förvärmts i en liten ugn, som hettades upp av blästerluften från smideshärden. Efter förvärmningen lades tackjärnsplattan ovanpå de glödande träkolen och fick långsamt smälta ner. Under smältningen oxiderades järnet kraftigt, och då bildades en syrerik slagg. Järnet tog under smältningen också upp kol från träkolet.
Under processens gång måste smeden se till att allt tackjärn smälte ner - och det skulle ske med en viss jämn hastighet - och att det smälta järnet bakades ihop till en kaka ovanpå slaggbotten. (Järnet fick inte sjunka igenom slagglagret och fastna på bottensulan. Att bryta bort det därifrån var oerhört besvärligt.)
När kakan var färdig skulle smeden med ett spett lyfta och baxa den halvflytande massan, så att den kom i kontakt med den syrerika slaggen. Syret i slaggen förenade sig då med kolet i järnet, som nu delades i sega klumpar. Med spettet skulle smeden föra samman klumparna till ett stycke, som vägde cirka 100 kilo.
Smälthammaren
Stycket formades sedan i en smälthammare. Det här var den farligaste delen av arbetet. I smältan fanns alltid håligheter som var fulla med glödande slagg. När smälthammaren dunkade ner, sprutade den smälta slaggen ut. Särskilt ögonen kunde råka illa ut. Det var därför som smältsmederna hade stora filthattar med vida brätten, som de drog ner framför ögonen. Hammaren vägde 300-400 kilo och slog ungefär ett slag i sekunden. Smeden måste då och då föra ut och vända järnklumpen mellan slagen.
När klumpen sedan skulle smidas till stångjärn, användes en lättare hammare, som slog ännu snabbare. På ett åttatimmars skift skulle ett härdlag hinna med sju smältor. Sedan kom lika lång vila. Det var inte ovanligt att arbeta på det viset dygnet runt, från söndag kväll till lördag kväll.
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
Julia, Kristoffer och Mattias tar sig an de tre stora politiska ideologierna - konservatism, liberalism och socialism. Vi går igenom vad en ideologi är, vad som är typiskt för de tre stora och vilken betydelse de har idag.
Julia, Mattias och Kristoffer pratar om utvandringen till USA. Vi går igenom varför drygt 1 miljon svenskar utvandrade och vilka push- (nödår, arbetslöshet, religiöst förtryck) och pullfaktorer (propaganda, möjligheter att odla och religionsfrihet i USA) som fanns. Vilka det var som utvandrade och varför hamnade nästan alla svenskar på samma ställe?
