Det är sköna maj, bröllopsklockorna ljuder och brudparet duckar för risgrynen som regnar på kyrktrappan. Brudgummen bär frack och kanske hög hatt, bruden har säkert något gammalt och något nytt, något lånat och något blått. Kanske får hon en morgongåva, det låter ju gammaldags. Men vad är nytt och vad är gammalt i våra bröllopsseder?
Ett bröllopspar som knäböjer i en kyrka. Bruden iklädd vit klänning, brudslöja och liten krona. Brudgummen iklädd frack. Bild från 1949.
Idag sker de flesta kyrkliga och borgerliga vigslar under våren och försommaren med pingst och midsommar som höjdpunkter, då kyrkklockorna ofta ringer. På 1700- och 1800-talen var de flesta vigslar koncentrerade mellan juli och nyår när skafferier och visthusbodar (förråd för matförvaring) var välfyllda och folk var lediga under helgdagarna. Stora kyrkbröllop förlades däremot gärna till sommaren.
Inbjudningen till bröllopet var en viktig inledning till festen. Det stadgades redan på 1300-talet i Magnus Erikssons landslag att två män och två kvinnor skulle bjuda till bröllopsfesten. Inbjudaren kunde komma till häst och bulta på ytterdörren med en hammare. I Skåne var det en sport att supa inbjudaren redlös så han måste stanna kvar i gården över natten.
ANNONS
Ordet "bröllop"
Ordet bröllop härstammar från brudlopp, troligen efter festligheterna i samband med brudfärden till brudgummens gård. (NE)
Bröllopsfest i dagarna tre
Släkt och grannar i byn var mangrant bjudna. Bröllopsfesten varade ofta i flera dagar eller ännu längre och det bjöds på ett överdåd av mat och dryck. Kostnaderna kunde bli högst betungande, men värdfolket räddades från ekonomisk ruin av det väl utvecklade förningssystemet (knytkalas) på landsbygden. Gästerna medförde förning, det vill säga mängder med färdiga festrätter. Det var en hederssak för granngårdarna att överbjuda varandra med riklig förning och borden var fyllda av olika maträtter. Dryckerna bidrog dock värdfolket med och det snålades inte.
Drottning för en dag
Bruden är drottning för en dag, iklädd krona, slöja, med brudbukett och prydd med smycken. Seden med brudkrona går tillbaka ända till medeltiden. När sedan Gustav Vasa konfiskerade kyrkans silverskatter (under reformationen) tilläts häradena behålla en eller ett par brudkronor som fick inlösas och lånades ut till socknens brudar. En kronbrud skulle vara jungfru (oskuld), annars kunde det utkrävas böter.
Prästfrun kunde skaffa sig extrainkomster genom att klä brudar och låna ut brudkrona och smycken. En bondbrud kunde se ut som en överlastad julgran iförd rikligt med stora smycken av mässingsplåt och rikt dekorerad brudkrona av förgyllt silver med dinglande kläppar.
I början av 1800-talet blev det vanligt bland herrskapsfolk med bröllop i hemmet istället för i kyrkan. Då ersattes kyrkans brudkrona av en krona eller krans av myrten som också var oskuldens symbol. Myrtenkransen spreds snabbt till bredare samhällsskikt.
Men kyrkbröllop blev åter vanliga under 1900-talet och moderna brudkronor av silver började användas. De var smäckrare (tunnare och mer eleganta), typ prinsesskrona. På 1960-talet blev det populärt med alternativa brudkronor, knypplade eller virkade av vitt garn eller metalltråd eller utförd i fint rotarbete.
Ringen - trohetens symbol
Tecknet på det ingångna förbundet är den ring som brudgummen sätter på brudens vänstra ringfinger. På 1600-talet blev det vanligt med dubbla ringar, förlovningsring och vigselring för kvinnan. Slät guldring har använts men också ringar med symboler för tro, hopp och kärlek. Idag finns många alternativ till den släta ringen och det är inte lika vanligt med dubbla ringar för gifta kvinnor.
Bröllopsgåvan - forna tiders bosättningsbidrag
Brudparet kunde enligt gammal tradition räkna med generösa bröllopsgåvor, ofta i form av pengar. Gåvorna måste dock återgäldas när det blev bröllop i granngårdarna.
Bröllopsgåvan var forna tiders bosättningsbidrag. Överlämnandet kunde till exempel i Skåne gå till så enkelt att man satte fram en skål på middagsbordet och skickade runt den bland bröllopsgästerna. Det kallades att "ge i brudskål".
ANNONS
ANNONS
Skåda bruden!
Herrskapsbröllop och stora bondbröllop var förr ett riktigt folknöje. Även objudna gäster hade en chans att "skåda bruden". När vigseln skedde i kyrkan kunde bruden efteråt lyftas upp på en stor sten på kyrkbacken och visas upp för folk.
Men skedde vigseln i hemmet, vilket förr var vanligt särskilt bland adel och borgerskap, krävde man att få se brudfolket i bröllopshuset. Fram till 1870-talet var brudvisningarna stora gratisnöjen i Stockholm. De gav "vanligt folk" chans till en titt in i hem dit de annars inte hade tillträde.
Brudpar vid sekelskiftet 1900. Bruden i svart sidenklänning med blommor i håret och blomsterkrans kring halsen, brudgummen med blomma i knapphålet. I bakgrunden den sedvanliga romantiska trädgårdskulissen. Foto: August Karlsson, Arboga.
Utan brudvisning var det inget riktigt bröllop, ansågs det. Det innebar att många förnäma unga damer fick finna sig i att bli betittade i ett par timmar och höra kommentarer om brudklänningen, om sitt utseende och rentav antydningar om den förestående bröllopsnatten.
Ett besök hos fotografen för att ta ett högtidligt bröllopsfoto har länge ingått som ett obligatoriskt inslag efter vigseln. Numera sköts bröllopsfotograferingen ofta av någon av bröllopsgästerna, men bröllopsfotona är fortfarande viktiga.
Sängledning och morgongåva
Till de mer säregna (originella, egendomliga) gamla ritualerna hör sängledningen, som innebar att bröllopsgästerna följde brudparet ända in i den fint bäddade och dekorerade sängkammaren och inte lämnade den förrän bröllopsparet krupit ner tillsammans mellan lakanen. Detta är en av de äldsta ritualerna som hade rent rättslig betydelse och som kan följas ner till medeltidens landskapslagar. Äktenskapet var fullbordat först med samlaget och därmed basta.
I symbolisk form levde sängledningen kvar i kungahuset till 1700-talets slut.
När sängledningen verkställts hade bruden rätt till morgongåva, en annan åldrig tradition med rötter i ett gammalt samhällsskick som saknade statligt socialt skyddsnät. Morgongåvan kunde bestå av pengar eller av fast egendom. Ett mindre gods var alls inte ovanligt som morgongåva bland adeln.
Ursprungligen var morgongåvan ett pris för brudens jungfrudom och gavs bara till ungmör (sedan tidigare ogifta), men senare kunde också en ärbar änka som gifte om sig få en stor morgongåva. Bruden ägde morgongåvan, men kunde inte förfoga över den förrän efter makens död. Pengarna eller egendomen var sin tids änkepension. Bland adeln var det vanligt att änkan flyttade till det gods som hon hade fått som morgongåva.
ANNONS
Brud i vitt eller svart
I äldre tid var bruden klädd i svart klänning, svart var högtidsfärgen. I början av 1800-talet började man inom adeln använda vit brudklänning, inspirerad av det nya modet med tunna vita klänningar. Seden med brud i vitt spreds nedåt i samhällslagren.
I början av 1800-talet var slöjan smal men växte under senare delen av 1800-talet ut till en sky av tyll som omvärvde bruden från huvud till fot. Vit slöja blev vanligt i alla samhällsklasser, men svart brudklänning bibehölls länge i bondemiljö, den fungerade som kvinnans finklänning under många år framöver. Först en bit in på 1900-talet slog vit brudklänning igenom i alla samhällsskikt.
På 1950-talet inträdde en revolution då "the new look" slog igenom i brudklänningarna. Dittills hade bruden varit klädd i hellångt vid kyrkbröllop, men 1956 fotograferades första gången en brud i ankellång klänning, kort slöja och krona. Brudklänningarna följde modets växlingar. I slutet av 1960-talet kunde bruden ha kort-kort klänning.
Men höghalsad och långärmad skulle brudklänningen vara fram till slutet av 1900-talet, då urringade och bararmade brudklänningar började förekomma, även i kyrkan.
Från finskjorta till frack
Brudgummen var enligt gammal bondetradition klädd i finskjorta som var vävd och sydd av fästmön liksom rosenprydda brudgumshängslen, broderade av fästmön.
Under 1800-talets senare hälft blev fracken det vanliga högtidsplagget och användes av alla samhällsklasser vid bröllop. "Brudgumsfracken" blev ett begrepp. På 1960-talet kom en reaktion not det borgerliga klädskicket och brudgummen bar då ofta mörk kostym. Idag är det elegans som gäller, för att inte säga extravagans. Vit brudgumsfrack är vanligt och brudklänningen kan kosta en mindre förmögenhet.
Brudstrumpeband och risgryn
Graden av elegans och antal underkläder stod i proportion till brudens förmögenhet. "Lätta skyar av fint broderat linne, skir batist och frasande sensuellt siden dolde brudens nakenhet," skriver Angela Rundquist i avsnittet En adlig frökens brudklädsel i boken När var tar sin. Till de mer raffinerade intima plaggen hörde de sidenstrumpeband, broderade av en väninna till bruden, som knöts om benet för att hålla silkestrumporna uppe.
Under bröllopskvällen berövades bruden dessa band och tärnorna fäste dem runt armen på marskalkarna. En kvarleva av den seden är den sidenrosett som traditionellt pryder marskalkarnas frackslag.
När brudparet kommer ut på trappan efter vigseln kastar bröllopsgästerna risgryn över dem. Det är en sed från slutet av 1800-talet som går tillbaka på en tradition från det gamla bondesamhället när man slängde sädeskorn på brudparet för att uppmuntra fruktsamheten.
Vid bröllop togs fotografier av brudparet som gavs till bröllopsgäster och alla bekanta. Ofta gjordes de i det större och dyrbarare kabinettsformatet. Vid större bröllop var det även vanligt att brudpar och alla gäster radades upp i passande rangordning för fotografering.
Som minne av såväl bröllop som dop och begravningar fick gästerna med sig dekorerade karameller hem.
ANNONS
Vad hände sedan?
Många nya bröllopsseder kommer från USA via filmer och tv-serier. Till exempel den anglosaxiska seden att brudens far går uppför kyrkgången med bruden och överlämnar henne till brudgummen vid altaret.
En tradition som hör till vår tid, är att bruden enligt det engelska talesättet ska vara iklädd "Something old, something new, something borrowed, something blue". Den traditionen följs av många brudar idag, även om det blå bara består av en tråd i klänningsfållen eller ett litet smycke.
Ibland har man ett genrep någon eller några dagar före bröllopet med svärföräldrar och annan nära släkt och äter en måltid tillsammans. Avsikten är att man ska repetera vissa moment, men också att de nya släktingarna ska lära känna varandra mera informellt. En sed med ursprung i USA där de blivande svärfamiljerna ofta bor långt från varandra och inte har haft tillfälle att träffas före bröllopet.
Det förekommer att man har en "brunch" dagen efter bröllopet där bröllopsgästerna är välkomna och då får ett utmärkt tillfälle att överräcka bröllopspresenterna. Då inbjuds också grannar och vänner som inte varit bjudna till bröllopet. På så vis kan bröllopet lätt dra ut i flera dagarna, precis som på gamla tiders rejäla bondbröllop.
Härad: Mindre folk- och landområden som innefattade flera socknar (se ovan). Huvudsyftet var huvudsakligen av rättslig natur. Varje härad ansvarade själva för upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet.
Förningssystem: Det innebar att gästerna själva hade med sig maträtter, bröd, pannkakor eller vad det nu kunde vara. Värdfolket stod för det drickbara. Det förekom också ofta att bönderna ordnade bröllop för sina drängar och pigor. Hur påkostat det då blev berodde på välviljan hos husbondefolket.
Marskalk (bröllopsmarskalk): Ett äldre ord för "bestman", en roll som oftast innehas av en man, men som även kan innehas av en kvinna, i samband med bröllop. Bröllopsmarskalken är ofta en närstående till brudgummen, till exempel dennes bäste vän eller bror. Brudens motsvarighet är brudtärnan.
Myrten: En växt med vita blommor (blommar i maj-juli) och små, mörkgröna, elliptiska, glänsande, hårda blad som är fulla av oljekörtlar. Myrtens blad har en underbar, aromatisk doft.
Socken: En slags föregångare till vår tids kommuner. Flera byar ingick i en socken som hade en egen styrelse - en sockenstämma. Varje socken hade sin kyrka. Kyrkan och prästen hade en viktig roll i socknen. Kyrkans syn på hur man skulle leva präglade hela livet. Alla gick till kyrkan på söndagarna. Prästen höll långa predikningar och man lyssnade alltid till vad han sa. Prästen berättade även om nyheter och saker som hänt runt om i landet. Kyrkan var också en social träffpunkt där man träffade vänner, grannar och andra bekanta på söndagarna.
Varje socken och by hade en egen klassindelning av folket. I toppen av hierarkin fanns godsägaren, prästen och de rikaste bönderna. Sedan kom skomakaren, skräddaren, smeden, mjölnaren, vanliga bönder m.fl. Längre ner fanns torparna. I botten fanns de fattiga, de som inte kunde klara sig själva. Det kunde vara gamlingar utan familj, föräldralösa barn, alkoholister, sjuka och så vidare.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Hur har tidpunkten på året för bröllop förändrats från 1700- och 1800-talen till idag?
Hur har traditionen kring brudens klädsel och smycken, som brudkronan, utvecklats genom tiderna?
Varför tillämpades i regel det s.k. förningssystemet (knytkalas) under bröllopsfester på landsbygden?
Vad symboliserar bröllopsringen?
Vilken roll spelade bröllopsgåvan i äldre tider och hur överlämnades den?
Vad representerade sängledningen och morgongåvan i äldre bröllopstraditioner?
Litteratur: Karl-Olov Arnstberg (red.), När var tar sin, Carlsson förlag, 1988 Nils-Arvid Bringéus, Livets högtider, LT förlag, 1987 Nils-Arvid Bringéus, Årets festseder, LT och Institutet för folklivsforskning, 1984 Johan Knutsson, Friargåvor : Från känning till trolovning, Nordiska museet, 1995 Hilding Mickelsson och Ingemar Svensson, Friargåvor, LT förlag, 1977 Magdalena Ribbing, Ja! Allt om bröllop, Bokförlaget DN, 2002 Ebbe Schön, Svenska traditioner : Årets fester och livets högtider, Semic, 1998 Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige, 1700-talet, Bonniers, 1962 Hans Hammarskiöld och Kerstin Fried, En gång i Sverige, Byggförlaget, 2003
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
