Ungdomarna och många äldre har ofta sina speciella vattenhål, där de skockas i tusental, bl.a. på Öland, i Stockholms skärgård och i Bohuslän på Västkusten, men framför allt i turistbygderna i Dalarna.
De som stannar hemma i villa- och radhusområdena samlas på fredagen, midsommarafton, till lek och dans på någon öppen, gräsbevuxen plats. I höghusförorterna dukar kvartersföreningarna långbord på lekplatsen, och på ålderdomshemmen och andra institutioner ser man till att de gamla får dricka kaffe ute i parken. I centrum för alla dessa sammankomster prunkar midsommar- eller majstången, som man gemensamt har klätt med löv och blommor under dagen.
Under eftermiddagen brukar man ägna sig åt upptåg och tävlingar tillsammans med barnen, man dansar ringdanser och leker traditionella danslekar. Så småningom blir det de vuxnas tur att ägna sig åt sina nöjen - man samlas ute i trädgården eller på verandan eller i husvagnens förtält, och menyn är bestämd av traditionen. Snart börjar musiken att locka till dans, och den ljusa natten, som i stora delar av Sverige aldrig fördunklas till mer än skymning (ja, längst i norr råder det ju midnattssol så här års), ger en sällsamt idyllisk stämning även åt stenöknar och campingplatser, medan de moderna rytmerna från restauranger och dansställen blandas med mera gammaldags dragspelslåtar från båtdäck och föreningslokaler.
Johannesdagen är en festhelg även på andra håll i Europa, oftast med det stora bålet i det fria som det mest spektakulära inslaget. Så var det även i Sverige en gång i tiden, men här var ju årets ljusaste natt inte rätta tidpunkten för dans kring elden.
På kontinenten fanns redan på medeltiden en annan försommarsed, nämligen majstången. Den hade anor i antikens Rom och i medeltidens Frankrike och Tyskland, där den hörde hemma i firandet av första maj. Tyskarna, som var talrika i de svenska städerna, tog ofta med sig sina seder till sitt nya hemland, men med majstången blev det problem. Det fanns i den kyliga Norden inte tillräckligt med löv och blommor första maj, utan ville man klä en majstång fick man vänta till senare på året, och därför förvandlades den kontinentala majstången till en svensk midsommarstång. I början fanns den bara i städerna, men med tiden blev den allt vanligare på landet, först på herrgårdar och slott, som ordnade midsommarfester för sina underlydande, senare också ute i bondbyarna, där inte minst ungdomen tog hand om arrangemangen. Och nu uppfattas felaktigt midsommarstången ofta som en ursvensk sed med sina rötter i Dalarnas vördnadsvärda bondekultur.
Förr brukade ogifta flickor plocka sju eller nio sorters blommor till en bukett att lägga under huvudkudden på midsommarnatten för att sedan få drömma om vilken tillkommande som ödet har bestämt åt dem. Numera åker de på midsommardans och bestämmer själva.
FördjupningMidsommarfirandet med sina majstänger, midsommarspiror, midsommardanser och andra midsommarriter hör hemma i vår förkristna och folkliga fruktbarhetssfär. Det gäller också midsommarnattens traditioner med att plocka sju sorters blommor och lägga under kudden för att drömma om sin tillkommande, "älskar, älskar inte" riten med baldersbrå och prästkrage, riten med att gå sju varv runt brunnen och tillbaka och så vidare. Aldrig var naturens krafter så starka som just vid midsommartid. Örterna som plockades vid midsommar hade de allra starkaste övernaturliga krafterna och var de bästa läkeörterna. Dagg samlades in under midsommarnatten - den kunde användas både för att bota sjuka och för att baka det bästa brödet. Vid midsommar sattes förr årets första filbunkar - just när mjölkandet kom igång på allvar. I norra Sverige var ägg den stora midsommarmaten - ett tecken på att hönsen i Nordsverige först nu började värpa på allvar. Midsommar är en tid för myter, och midsommardygnet är årets ljusaste. Liksom det mörkaste dygnet (midvinterståndet, Lucia) går trådarna djupt tillbaka ner i solkult, månkult, kult kring ängens, åkerns och skogens väsen osv. Våra tiders midsommarfestande med matjesill (matjes = jungfru), brännvin och kanske nypotatis och jordgubbar har säkerligen sina rötter djupt ner i forntiden, bland solkult och fruktbarhetsfester. Fruktbarhetsanknytningen är tydlig vid de fester då året vänder och ljusnar, då grönskan och grödan kommer tillbaka. Det gäller valborgsmäss och midsommar - men också pingst. Att många vill fira pingstbröllop är ingen tillfällighet. Pingstbröllopen äger rum i kyrkans hägn. Men andra pingstriter har man från kyrkligt håll försökt få bort. Som detta med att "klä blomsterbrud" och andra rituella bruk av fruktbarhetskaraktär. Sådant dömdes ut som "syndigt väsende".
|
