Missväxt, nödår och farsot, det misslyckade kriget, den okände tyske prinsen som skulle bli svensk tronarvinge efter den oerhört impopulära kungen Fredrik I, som saknade arvingar inom äktenskapet, allt detta piskade upp missnöjesstämningar i landet. Särskilt i Dalarna där folket drabbades svårt av den ekonomiska krisen och där man protesterade mot kriget redan från början.
Myteri i svenska armén
Dalaregementet gjorde myteri då det skulle skeppas till Finland. Soldaterna vägrade gå ombord om inte kungen själv anslöt sig till dem "med krona och spira".
Folket i Dalarna, liksom hela bondeståndet, ville inte ha Adolf Fredrik som svensk tronföljare, de föredrog en dansk prins. Många drömde om en ny nordisk union (se Kalmarunionen), i synnerhet dalfolket som hade ekonomiska och personliga kontakter med Norge.
I maj 1743, då kriget ännu inte var avslutat, sändes upprorsbudkaveln ut från Mora. Falun besattes. Under fanor och musik marscherade snart ett bondeuppbåd på 4 500 man i god ordning mot Stockholm beväpnade med spikklubbor, liar och musköter. De tvingade med sig landshövdingen och andra ståndspersoner.
Dalkarlarna intar Stockholm
Den 20 juni var de framme vid Norrtull där kung Fredrik I mötte dem personligen för att försöka tala upprorsmännen till rätta. Men de struntade i "den gamle tysken", som de kallade honom. Och eftersom kungens trupper vägrade skjuta på dalkarlarna marscherade de in i Stockholm och slog läger på dagens Gustav Adolfs torg.
Nu jäste det i stan. Dalfolket hade stöd hos delar av befolkningen. De mest impopulära politikerna flydde ut på landet. Vad skulle hända?
Då kom budet från Finland att preliminärfred hade slutits med Ryssland och det ryska kravet: Låt Adolf Fredrik bli svensk tronföljare, så blir freden billigare för Sverige.
Detta skapade förvirring och osäkerhet bland dalfolket som saknade handlingsplan för nästa drag i kampen. Ungefär samtidigt seglade tolv fartyg in i Stockholms hamn med regeringstrogna trupper ombord. Regeringen, som tidigare hade varit helt paralyserad, gick nu till handling. Dalkarlarna uppmanades att omedelbart lämna Stockholm.
Massaker och hårda domar
Då ingenting hände kom Livregementets ryttare störtande. De helt omringade och illa beväpnade bönderna mejades ner, 50 dog omedelbart, många sårades, alla som kunde flydde med kavalleriet efter sig.
Några lyckades ta sig hem till Dalarna, men över 3 000 greps och spärrades in på pråmar och i ett slags koncentrationsläger på Riddarholmen. Sex av dalkarlarnas ledare halshöggs. Många andra fick slita spö och spärrades in på livstid, precis som soldaterna som vägrade skjuta på dalkarlarna. Sammanlagt blev den totala dödssiffran för upproret 140 personer.
