Kalmarunionen

S  Vad var Kalmarunionen?

Kalmarunionen är en benämning på den union som formellt existerade mellan de tre nordiska rikena 1397-1521 och som fått sitt namn efter unionsmötet i Kalmar i juli 1397.

Det är i själva verket mycket omstritt vad representanterna för de tre nordiska rikena kom överens om i Kalmar, där de samlats för att övervara Erik av Pommerns kröning till nordisk kung. Det finns två bevarade källor från mötet, ett hyllningsbrev och en unionstraktat. Hyllningsbrevet - i vilket representanter för Danmark, Norge och Sverige svär kung Erik trohet och lydnad - är exemplariskt som rättslig urkund, avfattat enligt tidens krav: på pergament och med samtliga 67 undertecknares sigill fastsatta under. Tolkningen av detta brev är inte problematisk.

Unionstraktaten, däremot, som är det mer spännande aktstycket och som handlar om de tre rikenas relationer i framtiden, är ett av de mest omdebatterade aktstyckena från nordisk medeltid. Det är nämligen avfattat på vanligt papper. Sjutton namn står under traktaten, däribland ärkebiskoparnas och kanslernas i de tre länderna. Däremot anses ingen av dessa 17 ha beseglat traktaten med sina sigill, även om tio har tryckt dem mot papperet. På grund av dessa konstigheter har många historiker menat att unionstraktaten bara är ett utkast, ett förslag som förkastats. Om detta är riktigt, vem var det i så fall som stoppade förslaget? Länge var man säker på att ingen norrman hade tryckt sitt sigill under traktaten, och därför verkade det rimligt att det var Norge som hade avvisat unionsidén. Hur väl en sådan tolkning än passar med vår egen tids erfarenheter, har man emellertid senare blivit tveksam till om sigillstämplarna verkligen är korrekt identifierade.

Man har också pekat på att unionstraktaten innehåller begränsningar av kungamaktens inrikespolitiska befogenheter. Bland annat stadgas att lagar från ett rike inte får dras in i ett annat. Därför skulle det vara drottning Margareta som sagt nej till förslaget, som skulle ha framlagts av råden i de tre rikena.

Något säkert svar kan vi aldrig få, men det gör kanske inte så mycket. Det är nämligen tydligt att man i Norden under 1400-talet uppfattade unionen som något reellt existerande, vare sig något fördrag verkligen skrevs under eller inte i Kalmar 1397.

Ekonomiska orsaker bakom maktkampen inom unionen

Unionstiden (1397-1520) upptas till största delen av förbittrade strider mellan Margaretas efterträdare på tronen i Köpenhamn och vissa grupper i den nordiska unionsmonarkins svenska riksdel.

Historikern Erik Lönnroth anser att agrarkrisen kan förklara sidor av den här konflikten. I krisens spår blev smör en allt viktigare exportartikel, framför allt i Götalands slättbygder. För dessa landsdelar var varje störning i handeln med utlandet skadlig. Detsamma gällde naturligtvis det koppar- och järnmalmsexporterande Bergslagen. Rikets största stad, Stockholm, varifrån Bergslagsprodukterna skeppades ut, var också en viktig intressent i utrikeshandeln.

Unionskungama i Köpenhamn försökte samtidigt möta den ekonomiska krisen genom att öka kontrollen över varuströmmarna på Östersjön. Denna politik riktade sig framför allt mot de tyska hansestäderna, men när Hansan svarade med ekonomiska sanktioner mot Norden drabbades de exportberoende delarna av Sverige hårt. Götaland, Bergslagen och Stockholm kom därför att stå i hård opposition mot den kungliga politiken, om än inte nödvändigtvis mot unionen som sådan.

Kronans ekonomiska svårigheter ledde även till konflikter med rådsaristokratin. Skulle unionskungen eller rådet kontrollera räntorna från slottslänen? Vem skulle tillsätta olika inkomstbringande ämbeten? Skulle kronan ha rätt att dra in adelsgods? Grupper ur rådet stöddes i dessa frågor tidvis av folkliga rörelser, vilket blev tydligt i samband med det s.k Engelbrektsupproret på 1430-talet. Liksom i övriga Europa kom i Sverige under senmedeltiden folkliga resningar och uppror att spela en allt viktigare politisk roll. Eliterna måste nu alltmer ta hänsyn till bondeopinionen och ha dess stöd vid sina interna uppgörelser.

Men det fanns också grupper, både inom rådsaristokratin och allmogen, som sympatiserade med unionen, särskilt Upplands adel och bönder, som var mindre beroende av utrikeshandeln. Bakgrunden till olika gruppers ställningstaganden under unionstidens konflikter var dock mer komplicerad än vad som låter sig utläsas av en krass ekonomisk intresseanalys. Kampen kan inte heller beskrivas som en svensk frihetskamp mot danskt förtryck, vilket rådspartiets propaganda hävdade. Det handlade mera om ett svenskt inbördeskrig eller de danska kungarnas kamp mot Hansan om makten över Östersjön.