Barnarbete var en normal företeelse i det förindustriella samhället. Barndomen var ingen lekålder, så snart som möjligt fick bondbarnen hjälpa till i arbetet. Samma sak gällde för den växande skaran obesuttna (torpare, statare, backstugusittare m.fl.) på landsbygden. Deras barn måste dessutom ofta ta arbete långt hemifrån som pigor och drängar. Aristokratins och borgarnas barn fick lära sig faderns yrke men slapp rena tjänstesysslor.
Barnarbetet följde med in i industrisamhället. Bestämmelsen från 1846 om 12-årsgräns följdes inte. Tändsticksindustrin som byggdes upp vid seklets mitt använde 1845 upp till 85 procent barnarbetare; 1855 var andelen 37 procent. Cirka en tredjedel av glas-och tobaksindustrins arbetare var också barn, oftast med okvalificerade sysslor och för kanske en tredjedel av de vuxna arbetarnas löner.
