Ett nytt sätt att resa
Den dagen det första lokomotivet kom frustande genom skogen bröt en ny tid in. Under våldsamt stönande och oväsen kom tågen upp i den svindlande hastigheten av tio kilometer i timmen. Poängen var att färden kunde fortgå i timme efter timme, utan hästbyte, rast och vila - ofta genom landskap där det inte fanns några vägar alls.
De statliga stambanorna
Sveriges första järnväg för lokomotiv invigdes 1856. Det var sträckan Örebro-Ervalla, en privat stambana som sedan drogs ut till Arboga. Då hade man året innan inlett byggandet av de första statliga stambanorna, Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. Projektledare var uppfinnaren Nils Ericson, bror till John Ericsson som reste till USA där han blev världsberömd uppfinnare och bland annat utvecklade propellern. Nils Ericson blev kanalbyggare i Sverige, och den svenska järnvägens fader.
Han lät dra sin räls utanför de gamla städerna, genom ekonomiskt eftersatta områden där helt nya städer växte upp: Katrineholm, Hallsberg, Nässjö, Hässleholm och andra.
Västra stambanan invigdes 1862 av kung Karl XV som drog genom landet i en öppen vagn för att tala till folket på varje station. Kungen åkte genom äreportar och överallt sköts salut.
Linjerna norrut tog längre tid. Norra stambanan var klar till Vännäs 1891, Boden 1894. Tvärbanan till Jämtland invigdes 1882.
Parallellt med de statliga linjerna fick privata bolag dra sina egna linjer så att ett nät av nya kommunikationer så småningom skulle växa fram.
Järnvägen förändrade landskapet
Järnvägen drogs till de nya industriorterna, samtidigt som nya industrier byggdes intill järnvägen. Råvaror, färdiga produkter och människor transporterades dubbelt så långt och dubbelt så fort på en dag, men för halva priset mot vad det kostade med postdiligensen (häst och vagn). Och då svältåren kom på 1860-talet sändes hjälpen med järnvägen, som också gav flyktchansen bort. Kanske ända till Amerika.
Med järnvägen blev människorna, varorna, till och med boskapen flyttbara på ett sätt man aldrig kunnat ana. Man kunde möblera om hela landskapet, flytta samhällen, föra bränsle och energi dit det behövdes.
Enhetlig tid infördes
Tågen måste gå i tid. Men efter vems klocka? Fram till 1879 hade man olika tid, lokal tid, i varje svenskt samhälle. Det var 24 minuters skillnad mellan Stockholm och Göteborg.
Efter mycket hårda diskussioner beslöt riksdagen att svensk normaltid skulle införas i hela riket. Man skulle följa meridianen ungefär mitt emellan Stockholm och Göteborg. Den 1 januari 1879 ställdes alla klockor om i landet. Den svenska riksdagen var först i världen med att införa standardtid.
Från norr till söder
I och med järnvägen vreds Sverige plötsligt rakt upp. Sedan medeltiden hade Sverige varit ett brett öst-västligt land med Stockholm i mitten. De viktigaste kommunikationerna hade gått i öst-västlig riktning, från Viborg, över Stockholm-Bergslagen mot Älvsborg.
Nu blev Sverige avlångt. Stambanorna gick från norr till söder (se karta).
