Hertiginnan de Gontaut berättar hur det gick till när Europas arméer höll sitt intåg i Paris. Styrkorna hälsades med hänförelse av parisarna. De ropade: "Leve befriaren! Ned med tyrannen (Napoleon)!" Herrarna band vita näsdukar vid promenadkäpparna. Damerna viftade med sina näsdukar eller rev till och med sönder sina underkjolar och gjorde flaggor av dem. Vitt var nämligen färgen på det kungliga liljebanéret. Det skulle nu åter komma till heders och ersätta trikoloren - revolutionens symbol - som Frankrikes flagga.
Ute i den rojalistiska och katolska landsbygden rasade en hämndepidemi mot Napoleons och revolutionens anhängare. Många av dessa blev ihjälslagna.
Ultrarojalisterna kom till makten i Paris. De ville återställa alla de privilegier och egendomar adeln hade före revolutionen och de var helt hängivna den katolska kyrkan. En förnäm dam i Toulose anordnade baler för de "obesmittade", det vill säga de som inte haft något att göra med revolutionens och Napoleons anhängare. En postmästarfru ursäktade sig för att hennes man inte blivit giljotinerad för kungatrohet. De ultrakonservativas ledare var kungens bror Karl. Kungen själv intog en mer moderat hållning. Han var inte villig att gå så långt som ultrarojalisterna önskade.
Nytt kvinnoideal
I sällskapslivet uppenbarade sig ett nytt kvinnoideal. Det var motsatsen till Napoleontidens soldatliknande skönheter. Styrka, hälsa, röda kinder och starka nerver blev något ytterst ofint. En verklig dam måste nu vara blek, mild och melankolisk. Helst borde hon se ut som om hon just höll på att dö. Skalden Alfred de Vigny berättar att "damerna drack ättika för att få en blek, genomskinlig hy och använde atropin (giftämne) för att ge sina ögon den storlek och glans, som verkade så romantiskt. Man såg dem ej äta - de levde ju blott av rosens doft; vid bordet stoppade de sina handskar i glaset för att antyda, att de ej heller behövde dricka".
Sista spiken i kistan för huset Bourbon och ultrarojalisterna
Ludvig XVIII var gammal. Han tillhörde generationen före och under den stora revolutionen. Under revolutionsåren och Napoleontiden hade han levt i landsflykt i England. Han var fetlagd och sjuklig och måste vid sitt intåg i Paris bäras in. Kung Ludvig avled redan 1824 och han var den siste av huset Bourbon som dog på tronen. Han begravdes i St. Denis med all den pompa och ståt traditionen bjöd. Författarinnan George Sand var med på begravningen. Hon berättar om begravningsceremonierna: Efter den arton timmar långa ceremonin försvann kistan i graven under åskådarnas högljudda gråt.
Man måste dock komma ihåg att ultrarojalisterna, eller bara ultras som de kom att kallas, endast utgjorde en liten minoritet i landet. De förstod inte att en helt ny tid var kommen, en tid som ställde helt andra krav på dem som ville leda samhällsutvecklingen.
LÄS MER: Frankrike under 1800-talet - politik och nationalism (artikelserie)
LÄS MER: Franska revolutionen och nationalismens uppkomst (artikelserie)
LÄS MER: Frankrikes historia
LÄS MER: Nationalismens historia
LÄS MER: Nationalism och imperialism 1815-1914
Litteratur:
Colin Jones, The Cambridge Illustrated History of France, Cambridge, 1994
Max von Boehn, Från Kejsardöme till republik, Hökerberg, 1918
E.J. Hobsbawm, Revolutionens tidsålder, Rabén Prisma, 1997
Alfred Cobban, A History of Modern France Volume 2: 1799-1871, Penguin, 1972
FÖRFATTARE
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
