Den moderna och experimentella konsten däremot, ansåg man bara visa missformade människor och ha en sjuklig syn på naturen. Psykologen Erich Jaensch sa till och med att de modernistiska konstnärerna hade defekter i hjärnan. Vissa delar i hjärnan var skadade så att konstnären saknade förmåga att avbilda verkligheten. Framförallt ansågs ju judarna i de flesta sammanhang stå för det moderna. Man talade om expressionismens "judiska karaktär".
Tredje rikets män ville sopa bort den moderna och i deras ögon sexuellt perversa konsten från Weimarrepublikens tid. Samma öde drabbade litteraturen.
Men samtidigt fanns hos expressionismen liksom hos nazismen en dragning till myten och biologin samt ett förnuftshat. Expressionister, som målaren Emil Nolde, sökte också närma sig naziregimen. Hos många nazister, framförallt bland de yngre och mer intellektuella, fanns faktiskt en önskan att ta till sig den moderna konsten. Hitler motsatte sig dock alla försök i den vägen.
Bokbålet
Nazitysklands ungdom skulle lära sig att krig var något stiligt, förädlande, romantiskt och ridderligt. De skulle lära sig att offer för nationen var det högsta i livet. Därför måste också alla böcker som lärde ut något annat rensas ut. De "nationella studenterna" trängde in i bibliotek och bokhandlar och beslagtog "anti-nationell" litteratur. De flesta av Tysklands mer betydande författare drabbades. Goebbels lät göra ett stort offentligt bokbål av "icke önskvärd litteratur" på Operaplatsen i Berlin. Han ropade i triumf upp namnen på författarna till de böcker som kastades i elden.
|
Hitler och de moderna judiska kulturpersonligheterna
Många av mellankrigstidens ledande och nydanande inom musik som Bruno Walter, Fritz Kreisler och Arnold Schönberg var av judisk börd. Även inom litteraturen och filmkonsten var personer av judisk härkomst framgångsrika. Därför förbjöd nazisterna alla av judiskt påbrå att skapa konst eller musik. Inte heller tilläts de arbeta som författare eller förläggare.
Meningen var att de "stora" judiska kulturmänniskorna skulle glömmas bort och deras namn raderas ut ur historien. Nazisterna uttryckte de så:
"Ja, de är så grundligt bortglömda att när ett sådant namn råkar dyka upp, så kommer de flesta knappast ihåg att det rör sig om en ökänd, tidigare mycket omtalad jude."
Hitler skrev om judarna att de var oförmögna att skapa någon egen kultur. Deras enda målsättning var att förgifta och undergräva de sanna "kulturnationernas" värden. Karakteristiskt för judendomen var, enligt Hitler, "förhånandet av kulturhistoriska arbeten, förlöjligandet av ärevördiga traditioner, den cyniska parodin på odödliga mästerverk och begabbandet (förlöjligandet) av heliga ting, den medvetna förvrängningen av konsthistoriska uppfattningar, förlöjligandet av människans sunda och naturliga känsla".
Vad Hitler ogillade var judarnas "moderna tänkesätt". Han vände sig mot deras vilja att ompröva och förnya gamla strukturer och förhållanden.
Jazzen kommer tillbaka
Goebbels insåg att Tysklands rykte utomlands skulle skadas om man alltför hårt förföljde det moderna kulturlivet. Han ville därför handskades mer försiktigt med kända kulturpersonligheter. Författaren Thomas Mann och skådespelerskan Marlene Dietrich var några av dem som lämnat landet när nazisterna kom till makten. Förgäves försökte nu Goebbels förmå dem att återvända till Tyskland.
Värdet i underhållningsmusiken fick heller inte underskattas. Det var ju viktigt att hålla det tyska folket på så gott humör som möjligt, trots de allt större krav kriget ställde. Så småningom kom därför den populära, men förbjudna jazzen delvis tillbaka. Ingen dansmusik kunde konkurrera med jazzen. Regimen gjorde en kompromiss genom att skilja mellan "swing" och "svart jazz". Swingen blev tillåten. I Berlin kunde man komma över musik av exempelvis Josephine Baker och Josef Schmidt. Men vissa framträdande nazister protesterade mot att man tillät denna sorts musik.
Tekniken tar över
Nazisternas främsta mål var ett starkt Tyskland. Detta krävde att Tyskland måste bli en industrimakt och ligga i täten vad gällde teknisk utveckling. Hitler genomförde därför en genomgripande teknologisk upprustning av Tyskland. I praktiken innebar detta att nazistpartiet måste överge sin antimodernistiska linje.
Allt mer lämnade man den första tidens svärmiska "tillbaka till jorden-romantik". Istället växte en maskinkult fram i Hitlers Tyskland. Rykande fabriksskorstenar och pumpande maskiner upplevdes som vackra därför att de bidrog till nationens styrka. Ingenjören blev den nya tidens konstnär. Fritz Todt var ansvarig för byggandet av de nya motorvägarna, "Reichsautobahnen, die Strassen des Führers". Motorvägarna blev en del av landskapsbilden. Natur och teknik smälte samman.
Volkswagen, den nya folkbilen, skapades också som en del i det här synsättet. Den blev en symbol för skönhet, rörelse, kraft och glädje. Man hittade ett namn för detta: Kraft durch Freude - styrka genom glädje - allmänt förkortat KdF. Den tyske arbetarens själ skulle fostras genom olika aktiviteter inom organisationen "Kraft durch Freude" - KdF. Arbetsfronten, som ersatte de gamla fackföreningarna, gav ut tidningar och böcker. Det var också via Arbetsfronten som man började bygga KdF-bilen, dvs Volkswagen - en billig folkbil.
Effektivitet och rasism
I nazisternas teknologiska effektivitetstänkande fanns en inbyggd rasism. Det nazisterna definierade som underlägset skulle rensas ut. Detta i sin tur förutsatte att man ur sin tankevärld avlägsnade det som vanligen menas med mänsklighet och humanism.
Att tillhöra det utvalda "herrefolket" medförde sociala och ekonomiska fördelar. Därför utövade det en lockelse för många, även för dem som egentligen förstod vad det hela gick ut på. Men man blundade för det pris judar och andra fick betala.
Litteratur:
Norbert Frei, National Socialist Rule in Germany, Oxford, 1993
David F. Crew (red), Nazism and German Society, 1933-1945, London, 1994
Harold James, A German Identity, London, 1989
Horst von Maltitz, The Evolution of Hitler's Germany, New York, 1973
John Toland, Adolf Hitler, New York, 1976
Mary Fulbrook, German History since 1800, New York, 1997
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
Kyrkan i Tredje riket
