Nu inträdde en längre fredsperiod för regementet som höll till i olika garnisoner runt Frankrike, bland annat i Caen och Alsace.
Med polska tronföljdskriget och Österrikes ockupation av Lorraine (Lothringen) 1733 tog kriget fart igen. Under sin nye befälhavare Per Appelgrehn deltog regementet också i det österrikiska tronföljdskriget då Österrike och England ställdes mot Frankrike och dess allierade Spanien, Sicilien, Preussen och Bayern.
Själva namnet Royal Suédois fanns inte med från början. Efter sitt deltagande i österrikiska tronföljdskriget, bland annat i strider vid Prag, belönades regementet 1742 för sin lojalitet. Hedersnamnet Royal Suédois medförde dessutom ett kungligt regementes alla materiella fördelar. Löftet att bara svenska officerare skulle utnämnas infriades emellertid inte, men det styrdes hela tiden av svenskar.
Under krigets slutskede fördes befälet av ytterligare en från ätten Sparre, Josef Sparre av Kronoberg, son till den franske greven Lars-Magnus Sparre, kusin till den tidigare befälhavaren Erik Sparre.
Sjuårskriget
I sjuårskriget från 1756 ingick Frankrike, Sverige, Österrike, Ryssland och Sachsen på den ena sidan gentemot England och Preussen.
Regementets nye befälhavare Alexander Sparre kom – som en bekräftelse av arméernas internationella karaktär – att vid slaget mot preussarna vid Haastembeck utanför Köln stå emot fadern Josef som året innan inträtt i preussisk tjänst.
Under kriget led de franska arméerna svåra förluster och Royal Suédois införlivades med en polsk motsvarig styrka, Royal Pologne.
Efter freden 1762 följde några års lugn och regementet förlades till Saarlouis där man år 1770 besöktes av kronprins Gustav under dennes europeiska bildningsresa.
Nordamerikanska frihetskriget
Regementet hann också att delta i det Nordamerikanska frihetskriget 1775-1783 då Frankrike stödde de amerikanska självständighetsivrarna mot den brittiska kolonialmakten.
Huvudstyrkan stred i Europa där särskilt belägringen av det av engelsmännen ockuperade Gibraltar väckte uppmärksamhet. Royal Suédois hade 1781 äntrat fartyg från Toulon med 56 officerare, 947 soldater, 29 officersbetjänter och 28 kvinnor. Befälhavare var Louis Sparre, bror till företrädaren Alexander. Gibraltar var närmast ointagligt. Attacker från land måste stödjas från sjösidan. De specialtillverkade beväpnade pråmar som användes blev dock ett fiasko. Bränder uppstod när pumpsystemet inte fungerade och bland annat Erik Ludvig Armfelt från regementet tvingades överge sin båt.
Kriget som helhet var dock mer lyckosamt. Nordamerika kunde med fransk och spansk hjälp vinna sin självständighet.
Axel von Fersen och en rad andra svenska adelsmän i regementets tjänst
En av de svenskar som ingick i den franska styrkan i striderna i Nordamerika var Axel von Fersen, senare mest känd för sitt misslyckade försök att organisera den franska kungafamiljens flykt 1791.
Efter hemkomsten från Nordamerika skrev han brev till Gustav III för att denne skulle hjälpa honom att övertala Fersens far att stödja ett kostsamt projekt. Att befälet över Royal Suédois följde ätten Sparre var nämligen ingen slump. På 1700-talet var köp av regementen (liksom av andra offentliga ämbeten) vanliga, även om överlåtelserna skulle godkännas av monarken. Bröderna Alexander och Louis var villiga att lämna över regementet mot 100 000 livres och Serafimerorden en svensk kunglig riddarorden/statsorden). Fadern gav till slut med sig och mycket tack vare Marie-Antoinette godkände också Ludvig XVI affären.
När Fersen förenade sig med regementet i Valenciennes 1785 var ungefär en tredjedel av officerarna svenskar, men bara fyra av de cirka 1 400 soldaterna. Fersen var samtidigt tvungen att delta i den svenska armén, i kriget med Ryssland 1788-1789. Under Fersens frånvaro leddes Royal Suédois av en veteran, baron Curt von Stedingk, född i Pommern och från 1766 i regementet. Han blev 1790 svensk ambassadör i S:t Petersburg.
En rad kända svenska adelssläkter hade genom åren försett regementet med officerare. I rullorna återfinns namn som Aminoff, Anckarström (anförvanter till Gustav III:s mördare), Anrep, Armfelt (nio personer), Banér, Bielke, Boije af Gennäs, Bonde, Cederström, Coyet, Douglas, Drangel, Essen, Fersen, Fock, Funck, De la Gardie, Grönhagen, Gyllenhammar, Hamilton, Hierta, Horn, Höpken, Klingspor (sex personer), Lagercrantz, Lewenhaupt, Oxenstierna, Piper, Reuterholm, Reuterskiöld, Ribbing, Rålamb, Scheffer, Sinclair, Sparre (nitton personer), Stenbock, Taube, Uggla, Ulfsparre, Virgin, Wrangel och Wrede. En del av dem rekryterades när företrädare för regementet gjorde värvningsresor till Sverige. Andra tog sig på egen hand till Frankrike.
Väl i tjänst fick de bära uniformen (från 1760) i blått tyg med gul krage, revärer och uppslag. På det vita skörtet satt en svensk krona, också den i gult. Under rocken bars en vit halsduk, byxor av vit trikå, kragstövlar eller alternativt för stadsbruk sidenstrumpor och skor med silverspännen, hatt av svart filt, kokard av vitt tyg under tränsen. Håret, som var långt och pudrat, hölls samman i nacken, skriver militärhistorikern Margareta Beckman i sin historik över förbandet.
