Ingår i en artikelserie

Franska revolutionens inledning

La Fayette tillhörde de adelspersoner som stödde revolutionen. Han var vicepresident i nationalförsamlingen, gav namn av nationalgardet och införde trikoloren som Frankrikes flagga.

Ett nytt nationsbegrepp

Före den stora franska revolutionen 1789 var kungen den som förkroppsligade staten. "Staten det är jag" sa på 1600-talet Ludvig XIV också kallad "kung sol". Solkungens egen personliga ära och storhet var statens främsta mål. Den mäktiga adelns lojalitet gällde alltså monarken inte landet. Den franska adeln var helt beroende av kungen. Att tjänstgöra vid hovet i Versailles var den högsta lyckan. Att råka i kunglig onåd var det värsta som kunde hända.

Under 1700-talet tränger upplysningens idéer allt mer igenom i Frankrike. Det franska folket vill inte längre acceptera att kungen och en liten klick priviligierade adelspersoner helt dominerar den franska nationen. Man kan ungefär säga att den drivande medelklassen, påverkad av filosofer som Voltaire och Rosseau, vill skapa ett nytt nationsbegrepp grundat på "folket". Nationen måste byggas upp av "folket", inte av en enväldig kung.

ANNONS

Förändringen startade med Generalständernas sammankallande 1789. Den franska revolutionen hade börjat! Ursprungligen var tanken att kungen skulle sitta kvar, men med begränsad makt.

Kungen och framför allt drottningen var ovilliga att godta detta. De började allt mer söka utländskt stöd för att krossa revolutionen och den nya nationen. Kungamaktens "förräderi" mot den nya nationen ledde till republikens införande. Den nya franska nationen utsattes nu för tryck dels från en inre rojalistisk opposition, dels från intervenerande utländska trupper. Detta kom att ställa krav på nationell samling. I sin förlängning ledde detta också så småningom över till "skräckväldet". Den rojalistiska oppositionen skulle tystas. Hemmafronten måste vara intakt inför trycket utifrån.

Franska revolutionen har blivit ett känsloladdat begrepp, en nationalistisk symbol med ett galleri av mytomspunna gestalter och händelser. Man kan kanske påstå att vårt moderna, västerländska nationsbegrepp, det vill säga att hela folket representerar landet, föddes ur denna revolution. De engelska revolutionerna under 1600-talet, den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 samt den franska revolutionen 1789 blev tillsammans utgångspunkt för ett liberalt nationsbegrepp, vilket innebär att alla som bor i ett land är medborgare - fria medborgare - i det landet.

Senare uppstod ett annat nationsbegrepp där bland annat ras, kultur, religion och språk blev grundläggande för nationstillhörighet.

Generalständerna samlas - tredje ståndet gör revolution

I Frankrike fanns tre stånd: präster, adel och det så kallade tredje ståndet, som utgjorde folkets stora massa. Adeln och prästerna var i stort sett befriade från skatt och de hade många andra rättigheter som de övriga fransmännen saknade. Bland tredje ståndet fanns många med hög utbildning, exempelvis jurister och många var välbärgade. De kände sig diskriminerade av de högre stånden och önskade mer inflytande i samhället. En stor andel fransmän var därför kritiska mot ståndssamhället och enväldet. Den radikale Abbé Sieyès skrev: "Vad är det tredje ståndet? Allt. Vad har det hittills varit? Inget." Man ville ha Englands friare styrelsesätt. En del fransmän hade också deltagit i det amerikanska frihetskriget. De efterfrågade samma frihetsideal i Frankrike.

Vi befinner oss nu i 1700-talets senare hälft. Upplysningsidéerna - att alla människor är lika och att alla bör ha samma rättigheter - ligger i tiden. Bara för att en person är född adelsperson ska han inte ha en massa fördelar. Men även många adelspersoner och präster gör gemensam sak med tredje ståndet, när det vill reformera det franska samhället och avskaffa kungamakten och adelns privilegier.

ANNONS

De försämrade statsfinanserna hotade den franska staten med bankrutt. Därför lät kung Ludvig XVI sammankalla generalständerna, det vill säga den franska riksdagen. Den hade inte varit samlad på länge. Det var ju kungen som bestämde när den skulle sammankallas. I generalständernas möte deltog inte bara adeln och prästerna utan även tredje ståndet. Detta öppnade möjligheter för dem, som ville omstöpa det franska samhället.

Den 5 maj 1789 samlades i Versailles representanter för de tre stånden. Tredje ståndet tog initiativet. Treståndsriksdagen förvandlades till nationalförsamlingen.

Frankrike skulle nu tillhöra alla fransmän, inte bara den franske kungen. Ett nytt nationalitetsbegrepp växte fram, där fokus alltså skiftade från kungen till folket. Alla skulle kalla varandra för "medborgare". Alla skulle ha samma rättigheter och skyldigheter. Kvinnorna ställdes dock ännu utanför.

De som satte Frankrike och det franska folket främst kallades patrioter eller frihetsvänner.

Bild: New York Public Library

Camille Desmoulins

Bastiljen stormas

Fortfarande fanns motståndare till den nya ordningen. De var anhängare till den gamla kungamakten och de återfanns förstås främst bland adeln och präster.

Ryktet gick att hovpartiet höll på att samla trupper mot befolkningen i Paris, vilka hyllade den nya franska nationen. Parisbefolkningen fruktade att kungamakten skulle använda legotrupper mot "folket" och återinföra den gamla ordningen. Oron spred sig i huvudstaden och gatuoroligheter uppstod.

Söndagen den 12 juli 1789 var en kvävande het dag. Mycket folk fanns i närheten av Palais Royal. En ung man, Camille Desmoulins, hoppade upp på ett bord och höll ett flammande tal. "Fosterlandsvänner till vapen! Fäst kokarder på er som kännetecken." "Ja, ja!" svarade de kringstående. Gnistan hade tänts. Överallt hördes ropen: "till vapen, till vapen!"

I Bastiljen skulle det finnas ammunition. Den 14 juli 1789 stormade folkmassorna fram mot Bastiljen. Denna dag blev sedan Frankrikes nationaldag.

När Ludvig XVI fick höra om Bastiljens stormning utbrast han: "Men detta är ju en revolt." "Nej, Ers Majestät, det är en revolution", blev svaret. Kungen gav vika och legotrupperna kallades tillbaka. Den radikale "fosterlandsvännen" Bailly blev borgmästare i Paris och La Fayette blev kommendant för det nyinrättade nationalgardet. De lättrörda parisarna blev hänryckta. Man omfamnade varandra och grät. Men hovadeln började lämna Paris av fruktan för liv och egendom.

ANNONS

Officersfesten

Drottningen, Marie Antoinette, försökte förmå kungen att ta hjälp av utländska trupper och återinföra den gamla ordningen. Hovet inbjöd de rojalistiska officerarna till en lysande fest. De var kungens och drottningens män och avskydde revolutionen. Man drack kungens skål under stormande jubel. Förslag att dricka nationens skål tystades ner. Nationens symbol, den trefärgade kokarden, kastades på golvet. Man trampade på den och utslungade hånande ord mot nationen och folket. Kungens symbol, den vita kokarden, överlämnades däremot till officerarna av hovets vackra damer.

Rykten om denna fest nådde Parisbefolkningen inom några timmar och man fruktade kungens återkomst i spetsen för utländska trupper.

Kvinnotåget till Versailles

En tidig oktobermorgon samlades en massa kvinnor utanför Hôtel de Ville i Paris. De hade föresatt sig att hämta kungafamiljen från Versailles och föra dem till huvudstaden. Framförallt var där mångleskor (försäljerskor) från hallarna, fiskartorgmadammer, sillgummor, tvätterskor och syflickor. De var frispråkiga och kvicktänkta kvinnor. De flesta av dem var fattiga, magra och utsvultna.

En förtrupp utgjordes av unga, vitklädda kvinnor, som skulle bli omöjliga för de franska soldaterna att motstå. Överallt där kvinnotåget drog fram tvingades nya kvinnor att ansluta sig till tåget. De som vägrade hotades med att få håret avklippt.

Anledningen till "kvinnotåget" var att folket ville få bättre kontroll över Ludvig XVI. Därför tvingades kungen och hans familj att flytta från Versailles till Tuilerierna inne i Paris. Kungen blev nu i realiteten parisarnas fånge.

Edsvägrande präster

Det bestämdes att alla biskopar och präster, innan de tillträdde sina ämbeten, under ed måste lova att understödja den nya författningen. Man kan säga att kyrkan därigenom blev en nationell fransk kyrka. Prästerna skulle inte längre vara skyldiga att lyda påven i Rom.

I städerna var folket hängivna revolutionen och de gillade nyordningen. Men ute på landsbygden väckte den nya kyrkolagen många upprörda känslor. Stadsbefolkning och bondebefolkning drabbade samman. Många präster vägrade att svära eden och de fick förstås stöd från påven och alltså även från en stor del av den franska befolkningen. Också kungen tog parti för de "edsvägrande" prästerna. Därigenom kom kungen och de ledande revolutionärerna i nationalförsamlingen i allt skarpare motsättning till varandra.

LÄS MER: Franska revolutionen 1789-1799

LÄS MER: Franska revolutionens orsaker

LÄS MER: Franska revolutionens följder

LÄS MER: Franska revolutionen och nationalismens uppkomst (artikelserie)

LÄS MER: Napoleontiden

PODCAST: Franska revolutionens orsaker

La Fayette

La Fayette tillhörde den del av adeln som stödde revolutionen. Han hade gripits av entusiasm för den amerikanska revolutionen och han blev nära vän med George Washington.

Efter amerikanska frihetskriget återvände La Fayette till Frankrike. Han var en av dem som begärde generalständernas sammankallande. Det var ju där tredje ståndet kom att genomdriva sina krav. I Nationalförsamlingen framlade La Fayette deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Han organiserade nationalgardet. Trikoloren blev genom honom Frankrikes flagga. Han var en glödande frihetshjälte som entusiasmerade massan. Men han var också anhängare av en begränsad kungamakt. Senare skulle han bli tvungen att fly från det revolutionära Frankrike. När han återvände till politiken efter revolutions- och Napoleonkrigen anslöt han sig till vänsteroppositionen. Lamartine skriver:

Markis de La Fayette ägde en omätlig förmögenhet och genom sin gemål [var han] besläktad med hovets förnämsta familjer. En brådmognad instinkt för äran förde honom redan år 1777 långt ifrån fäderneslandet. Vid denna tid hade amerikanerna börjat sitt befrielsekrig; Washingtons namn nämndes med vördnad på bägge kontinenterna. Han [La Fayette] upprustade i hemlighet två skepp, lastade dem med vapen och krigsförråd för isurgenternas räkning [de upproriska amerikanerna] och anlände till Boston. La Fayette tillvann sig Washingtons vänskap. [Sedan vann La Fayette stor popularitet i Frankrike.] La Fayette fann populariteten så härlig, att han aldrig ville förlora densamma.

Frondeur [motståndare] mot hovet, revolutionär av hög ätt, aristokrat genom börden, demokrat av princip, var han i många fall fullt befogad att omkring sig samla en borgar-milis och vid revyerna på Marsfältet bli den naturliga anföraren för en armé av medborgare. Hans i Amerika vunna ära spridde över honom ny glans i Paris.

La Fayettes enda parlamentariska bragd var proklamationen om människans rättigheter. [Lamartine ansåg tydligen att denna deklaration mer var munväder och saknade verklighetsanknytning].

Ur: Alphonse de Lamartine, Girondisternas historia, Bonnier, 1848

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Vad menas med att "hela folket representerar landet"?
Vem var La Fayette och vad gjorde han för revolutionen?
Beskriv hur Frankrike styrdes före revolutionen och vad som ändrades efteråt.
Ge exempel på hur upplysningens idéer påverkade det franska folket.
Nämn några orsaker till att den franska revolutionen startade.
Förklara vad som hände den 14 juli 1789 och varför det datumet är viktigt för Frankrike.

Litteratur:
Jean-Bernard, Franska revolutionens historia, Beijer, 1909
Paul R. Hanson, Contesting the French Revolution, Wileyblackwell, 2009
William D. Irvine, The Boulanger Affair Reconsidered, Oxford Univ. Press, 1989
Alphonse de Lamartine, Girondisternas historia, Bonnier, 1848
Wilhelmina Fransén, Charlotte Corday, Hökenberg, 1928

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare

Artikelserie om Franska revolutionen och nationalismens uppkomst

+ Visa hela artikelserien

Senast uppdaterad: 5 november 2023

Publicerad: 11 mars 2014

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio