Alla böcker skulle bort. Alla utom vissa praktiskt nyttiga verk, skrifter om medicin, spådomskonst, jordbruk och skogsbruk. Ja, och så kunde krönikorna över den härskande Qin-ättens historia få vara kvar, dem kan man ju ändå inte vara utan. Allt annat måste förstöras.
Året var 213 f.Kr. (enligt den västerländska tideräkningen), och Shi Huangdi hade härskat i åtta år. Redan vid den här tiden ansåg man sig i Kina vara arvtagare till en mångtusenårig tradition, som gick tillbaka till de närmast mytiska Fem kejsarna, som påstods ha härskat 3 000 år tidigare. Berättelser om deras bedrifter, och om efterföljande kungar och regenter, studerades noga och användes som rättesnöre och exempel. Stort inflytande hade även de filosofiska texter som tillskrevs filosofen Konfucius, ”mästaren Kong”, som levde på 500-talet f.Kr. Hans konservativa, hierarkiska tänkande utgjorde en självklar intellektuell och moralisk grund för den politiska kulturen i de olika riken som nu precis hade förenats.
Lät bränna alla böcker
Det var detta bakåtblickande som Shi Huangdi och hans minister vände sig mot. Inte minst eftersom det begränsade den nye kejsarens handlingsfrihet. Om allt en regent kunde göra var att försöka leva upp till en forntida auktoritet – hur skulle man då på allvar kunna skapa något nytt?
Över hela det väldiga riket samlades därför böcker in – vid den här tiden hade papper inte uppfunnits än, så de var skrivna på bamburullar – och brändes upp. Men det räckte inte. Snart beslöt härskarna att gå ett steg längre. Inte bara böckerna skulle förstöras; även de som behärskade kunskapen som funnits i texterna måste bort. Därför samlades 460 lärda in och begravdes levande.
Man ska dock minnas att de som nedtecknade händelserna gjorde det under en efterföljande dynasti, som var starkt kritisk till Den förste kejsaren och därför mycket väl kan ha överdrivit.
Skapade ett centraliserat och mer enhetligt Kina
Klart är i vilket fall att Shi Huangdi ville bryta med historien. För första gången på många hundra år var hela Kina förenat under en regent, efter ständiga och förödande krig (se karta). Shi Huangdi hade för avsikt att verkligen skapa en enhet och ersätta den feodala ordning som ansågs ha orsakat den tidigare splittringen. Därför infördes en mer eller mindre enhetlig byråkrati över hela det väldiga riket. Gemensamma mått- och myntenheter infördes; vidsträckta vägar byggdes som knöt landet samman. Och, kanske viktigast av allt, ett standardiserat skrivsätt togs fram. På så vis fick Kina sina tecken, och basen skapades för det framväxande rikets gemensamma kultur.
Shi Huangdi i historieskrivningen
För allt detta har den förste kejsaren av Qindynastin hyllats. Inte minst i det moderna Kina har han lyfts fram som den store föregångaren. I de gamla historiska verken har hans rykte varit betydligt mörkare. Bokbrännandet bidrog till detta, och avrättandet av de lärda likaså. Det finns även berättelser om hur han lät börja bygga den första av de stora murar som skulle skydda riket mot ”barbarerna” i norr, och att tiotusentals arbetare skulle ha dött och blivit en del av murarnas byggnadsmassa. Många mer eller mindre otroliga historier bidrar till att göra denne förste kejsare till en arketypisk despot.
Till saken hör också att han rent utseendemässigt lämpar sig väl för en illustration av ett slags forntida Darth Vader. Kejsaren bar nämligen alltid svarta kläder, och hans trupper var klädda i svarta rustningar och red under svarta fanor.
Kejsaren utvecklade ett storhetsvansinne
Så småningom ska hans storhetsvansinne också ha blivit utpräglat, och hans paranoia extrem. Vid ett tillfälle ska han ha velat straffa en kulle för att han inte kunde bestiga den eftersom en storm hade blåst upp. Alla träd som växte på höjden höggs därför ner, och själva marken målades röd – den färg som dömda brottslingar av tradition märktes med.
Under sina sista år blev han allt mer besatt av tanken på att undvika sin egen död. Enorma summor spenderades i jakten på ett odödlighetselixir. Enligt en berättelse ska han ha dött i förtid just på grund av detta. En magiker gav honom kvicksilver att dricka med tanken att han därmed skulle kunna leva för evigt. Tvärtom dödade det giftiga medlet honom, bara 49 år gammal.
Mao lärde sig av Kinas första kulturrevolution
Böckerna då? Det är tveksamt om bokbrännandet gav önskat resultat. Många bamburullar med skrifter gömdes undan och undkom förödelsen. Och när den förste kejsaren väl var död, och hans dynasti hade ersatts av en annan, gavs studiet av historien ännu större vikt. De lärda gjorde allt för att återskapa det som en gång gått förlorat. Om något, så blev resultatet av kejsarens försök att utrota historien att de kommande generationerna letade sig bakåt i tiden ännu mer än tidigare. Försöket till kulturrevolution hade misslyckats i grunden.
VILL DU VETA MER? Läs China: A History av John Keay (2009).
FÖRFATTARE
Text: Magnus Västerbro, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.facebook.com/vasterbro
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria.
Bokens webbplats
