Mao Zedong (1893-1976) var ledare för Kina och kommunistpartiet från 1949 fram till sin död. Under sin tid vid makten slog han ned allt politiskt motstånd och gjorde sig själv till föremål för en omfattande personkult.
Efter omfattade uppror 1911 störtades det kinesiska kejsardömet och utlänningarnas inflytande minskade. 1925 blev Chiang Kai-shek Kinas ledare för ett borgerligt parti. Samtidigt gjorde kommunisterna uppror under ledning av Mao Zedong (Mao Tse Tung). Snart befann sig Kina i ett inbördeskrig som varade med vissa uppehåll från 1930 till 1949.
I början av 1934 lyckades Chiang Kai-shek krossa den kommunistiska stat som Mao hade bildat i södra Kina. Nu tvingades Mao och hans folk genomföra den legendariska långa marschen till norra Kina. Där bekämpade han genom gerillakrigföring regeringen. Under tiden hade Japan anfallit Kina. Under andra världskriget samarbetade Mao med Chang Kai-shek i syfte att få ut japanerna ur Kina. Men 1946 flammade inbördeskriget upp på nytt. 1949 tvingades Chiang fly till Taiwan varefter den kommunistiska Kinesiska Folkrepubliken utropades.
När Mao kom till makten genomförde han omfattande förändringar. Näringslivet socialiserades (staten tog över industrierna) och ekonomiska femårsplaner genomfördes för Kinas industrialisering.
1958 proklamerade (offentliggjorde) Mao det stora språnget som skulle förvandla Kina från ett jordbrukarland till en ledande industristat. För att uppnå målet delades Kina in i folkkommuner. I en folkkommun bodde mellan 10 000 och 40 000 människor. Varje folkkommun skulle vara självförsörjande och alla i kommunen ägde gemensamt jord, redskap och maskiner. Med folkkommunerna ville kommunistpartiet skapa ett idealsamhälle. Det stora språnget misslyckades. En stor del av det som producerades var av låg kvalitet eftersom många på landsbygden inte hade tillräckliga kunskaper. Dessutom avbröt Sovjetunionen den hjälp man hade gett till Kina, eftersom de ansåg att kineserna hade valt en felaktig väg att nå kommunismen.
1966 startade Mao kulturrevolutionen med tanken att reformera det kinesiska samhället fullständigt. Mao ville ha bort skillnaderna mellan stad och landsbygd och mellan intellektuellt och praktiskt arbete. Nu förändrades skolsystemet. Mao ansåg att det var för alltför teoretiskt. Nu skulle studenterna också syssla med jordbruksarbete. Propagandan spreds av de så kallade rödgardisterna som reste runt i Kina. Dessa rödgardister gick hårt fram och människor som motarbetade kulturrevolutionen hamnade i fängelse. Under de tio år som kulturrevolutionen varade var det kaos i Kina. Till sist blev det oro i landet och armén tvingades ingripa 1969.
1976 dog Mao Zedong, Kinas förste kommunistiske ledare.
LÄS MER: Kina: Republiken och inbördeskriget
LÄS MER: Det stora språnget
LÄS MER: Kulturrevolutionen
LÄS MER: Kommunistiska brott mot mänskligheten
Litteratur:
Hans Hägerdal, Kinas historia, Historiska Media, 2008
Åke Holmberg, Vår världs historia - från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Bra Böckers lexikon 2000, band 15, Bra Böcker AB, 1997
FÖRFATTARE
Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare
