Krakow i södra Polen är landets tredje största stad, men som kungastad är den nummer ett. I domkyrkan vid borgen Wawel har kungar krönts, bröllop ägt rum och landets stora begravts. Legenden berättar att staden uppkom sedan prins Krak besegrat en drake. Med svenska lutherska ögon skulle legenden kunna överföras till striden mellan hertig Karl (IX) och hans brorson Sigismund på 1590-talet då den senare misslyckades med att återinföra katolicismen i Sverige och fick nöja sig med kungakronan i Polen. Sigismund är den ende svenske kung sedan 1523 som är begravd utomlands, i ett gravvalv i Wawel.
Sigismund (1566-1632) var son till Johan III och därmed Gustav Vasas sonson. Att han har fått sin sista vila i Krakow är inte så konstigt. Förbindelserna mellan den framväxande svenska stormakten och Polen (inkluderande delar av Preussen, Ukraina och i union med Litauen) var livliga, både i krig, i allianser mot Ryssland och genom strategiska kungliga äktenskap. Förutom den sedvanliga konkurrensen mellan Östersjöstaterna komplicerades bilden från 1500-talets mitt av reformationens framväxt.
ANNONS
Protestantismen skulle bevaras i Sverige
Efter Johan III:s död, och i Sigismunds frånvaro, passade de svenska biskoparna på att vid Uppsala möte 1593 tydligare förankra den lutherska tron. Sigismund tvingades acceptera beslutet vid sin vistelse i Sverige 1593-1594. Hans katolska rådgivare, som biskopen och diplomaten Malaspina, var djupt besvikna. Deras program gick ut på att biskopsstolarna skulle katoliceras, kyrkliga ämbeten ges till katoliker och ett jesuitkollegium inrättas i Stockholm. Vad de kunde hoppas på var en vändning när Sigismunds ställning i Polen stabiliserats.
Bakom denna lutheranska offensiv stod också hertig Karl. Han var dock inte bara ute efter att stadfästa den lutherskt-evangeliska läran utan också att bygga upp ett styre som med de ofrälse ståndens stöd skulle minska högadelns makt. Att flera i det kungliga rådet satte sin tilltro till Sigismund kan alltså också förklaras av maktpolitiska motiv. En förhållandevis svag monark som Sigismund, med två riken att hålla ordning på, var att föredra framför den självmedvetne populistiske hertig Karl.
Hertig Karl tar makten i Sverige
Sigismund återvände till Polen och i hans frånvaro skulle Sverige styras av hertig Karl och rådet gemensamt. Hertigen stärkte dock sin maktställning och såg sig själv som en ställföreträdande monark. Till slut övertalades Sigismund att försöka återta sitt rike. Han landsteg i Småland 1598 med en armé bestående av polacker och legoknektar. Kalmar, Öland, Älvsborg och Stockholm intogs snabbt. Vid Stångebro i Linköping stod ett avgörande slag där hertigen segrade. Sigismund hade dock fortfarande en stark ställning. Ändå gick han med på att utlämna de rådsherrar som tjänat honom. I stället för att som avtalat marschera till Stockholm återvände han till Polen, säkerligen optimistisk om att kunna ta hem nästa rond. Hertig Karl handlade emellertid snabbt. Vid en riksdag i Stockholm förklarades Sigismund avsatt. Kungatrogna rådsherrar och andra misstänkta avrättades (Linköpings blodbad 1600). Samtidigt tog hertigens styrkor kontroll över områden i Sverige och Finland som tidigare varit Sigismunds fästen.
Efter Stångebro fortsatte striden, men nu enbart med ordet som vapen. Vid sin hemkomst förärades hertig Karl en välkomstdikt av stadsskrivaren Olof Pedersson. Denne hade liksom många andra lutheraner studerat i Wittenberg, Luthers hemstad. Med syftet att nå en inhemsk publik – främst i Stockholm där Sigismund haft många anhängare – beskrevs hur hertig Karl hade frälst landet från katolikernas och polackernas övergrepp. En anonym motskrift ger i stället bilden av ofrihet och terror i hertigens rike, symboliserad av galgen på Stortorget i Stockholm.
ANNONS
Sigismundtrogna svenskar i landsflykt
Som följd av Sigismunds nederlag flydde kring 380 personer landet, av berättigad rädsla för hertig Karls hämnd. Knappt 50 av dem kom från Stockholm, många av dem var tyskar. Även de som stannat kvar hölls i ett fast grepp. Flera rättegångar hölls mot stadsbor som fortsatt att ha kontakter med landsflyktiga.
De politiska flyktingarna från Sverige - alltifrån soldater till högadel - hamnade i Danmark, Tyskland och vid Sigismunds hov. Man skulle kunna tro att alla flyktingar var katoliker, men en ansenlig del var faktiskt lutheraner. Sigismund hade trots allt varit den legitime regenten och att ge honom sitt stöd var inget självklart tecken på katolska sympatier. Bland landsflyktiga adelsmän återfanns Erik Gyllenstierna, Gabriel Posse och lutheranen Knut Posse samt Gustaf Sparre, friherre till Sundby. Runt Östersjön organiserades ett nätverk av Sigismundtrogna. Hans Bilefeldt, tyskfödd stadsskrivare i Stockholm 1592-1598, verkade från Lübeck varifrån han i brev brännmärkte hertig Karls machiavellism och stränga styre. Från Danzig (nuvarande Gdansk) organiserade kamreraren Knut Persson kungens underrättelseväsen i Sverige och Östersjöländerna. En del av flyktingarna kunde återvända efter Gustav II Adolfs övertagande av tronen 1611, men många blev kvar på kontinenten.
Bild: Samotny Wędrowiec Det polsk-litauiska samväldet år 1619 när det var som störst.
ANNONS
Adeln hade en stark ställning i Polen
Polen-Litauen var under Sigismunds tid en ”adelsrepublik”. Sedan den Jagelloniska ätten hade dött ut med Sigismund II (1548-1572) valdes kungen av unionens adel. Systemet gjorde att en tronkandidat, som i en modern valrörelse, tvingades utlova fördelar till olika grupper för att bli vald. Kungens makt var starkt kringskuren av adeln, vars andel av befolkningen, 10 procent, var osedvanligt stor. Ledande adelsmän kunde inneha egendomar av Skånes storlek och kontrollera väldiga arméer. Parlamentet, sejmen, som adeln behärskade, såg till att anslagen till kungens egen armé inte blev för stora. Adeln var starkt skiktad, här fanns både grandiosa jordmagnater och fattiga ämbetsmän. Utanför adeln fanns dock den verkliga utsattheten och maktlösheten hos majoriteten bönder som från 1400-talet alltmer tvingades in i livegenskap.
Adelns starka ställning var en stötesten under Sigismunds långa polska regenttid (1587-1632). För att bli vald hade han tvingats ge ett svävande löfte om att Estland skulle övergå från Sverige till Polen, ett löfte som adelsmännen ständigt påminde honom om. Att Sigismund överhuvud taget kandiderade till tronen berodde främst på faderns vilja. Syftet var att via en svensk-polsk allians vinna kraft gentemot Ryssland samtidigt som Jagelloniska arvspengar lockade. Sigismund umgicks under 1590-talet med planer på att överge sitt polska rike för att enbart satsa på sitt hemland Sverige. Hans planer var så uppenbara att misstänksamheten mot honom ökade i Polen. Inte heller stärktes hans aktier av ointresset för den polska adelns krigiska förlustelser och krav på aristokratisk glansfullhet.
Motreformationen gynnades av Sigismunds styre
Sigismund drogs under 1590-talet allt starkare till katolicismen. Han gifte sig 1592 med den strängt katolska Anna av Österrike och efter hennes död med hennes syster Konstantia. Det växande habsburgska inflytandet i Polen var inte populärt. Motreformationens offensiv märktes också genom Sigismunds påvliga rådgivare, som den tidigare nämnda diplomaten och biskopen Malaspina.
Sigismunds fördrivna anhängare i Polen liksom de kvarvarande katolikerna i Sverige klagade bittert på hertig Karls religiösa förtryck. Men Sigismund blev själv i högsta grad en förföljare av andra religiösa läror. Polen som tidigare hade huserat skilda religioner - katoliker, protestanter, grekisk-ortodoxa, judar och till och med muslimer - blev under hans ledning en repressiv kraft inom den katolska motreformationen.
ANNONS
Sigismund försökte vinna den ryska tsartiteln
Egentligen gav Sigismund aldrig upp hoppet om att återerövra den svenska kronan. En väg till Stockholm gick via Moskva. Vid flera tillfällen försökte Sigismund vinna den ryska tsartiteln, antingen för sig eller sonen Vladislav. Syftet var att förhindra en för Polen livsfarlig svensk-rysk allians. I sina ryska strävanden hade kungen för en gångs skull stöd av adeln och dess ledande man Jan Zamoyski. Ryssland var ett sargat och splittrat rike med ideliga maktskiften och med grannländer som alla ville ta för sig av bytet. Mest lovande för Sigismund såg det ut 1605 då den av honom stödde Dimitrij, den falske pretendenten (påstådd son till Ivan den förskräcklige), valdes till tsar. Året efter störtades dock denne och många polacker i Moskva dödades. 1610 hade Sigismunds äldste son Vladislav valts till ny tsar men kravet att han skulle övergå till den rysk-ortodoxa tron kunde inte godtas. Perioden har i rysk historia kallats den stora oredans tid och att redogöra för alla turer i maktkampen är inte här möjligt. Det räcker med att påminna om ett par av de mer udda aktörerna som den andre falske pretendenten vid namn Dimitrij och svenske prins Gustav (Erik XIV:s son med Karin Månsdotter och därmed Sigismunds kusin) innan Michail Romanov från 1613 etablerade ett ryskt arvrike under ätten Romanov som härskade fram till 1917. Ett fälttåg lett av Vladislav 1617-1618 gav vissa fördelar men varken tsartiteln eller drömmen om Ryssland som ett brohuvud mot den svenska kronan kunde uppfyllas. Mer eller mindre äventyrliga försök gjordes också i fortsättningen men stupade på bristande realism eller adelns ointresse. Gustav II Adolfs trontillträde innebar att den svenska expansionen tilltog. Trots fortsatta stridigheter fram till de bådas död 1632 såg Sigismund alltid med högaktning på sin svenske kusin. Situationen på hemmaplan var också besvärlig. Ett adelsuppror mot Sigismund rasade 1606-1609. Det slogs ned men hädanefter var kungen ännu mer beroende av de stora jordmagnaterna och den katolska kyrkan.
Sigismunds eftermäle
Trots sina upprepade krigsplaner ses inte Sigismund som någon krigslysten person, åtminstone inte utifrån tidens oupphörliga krig och massakrer. Inte heller var han privat någon katolsk fanatiker. Systern Anna Vasa var en god lutheran och gavs en framträdande plats vid hovet. Även andra lutheraner uppskattades av Sigismund. Mest ihågkommen, vid sidan om de flitiga dynastiska försöken, är han för flyttningen av huvudstaden från Krakow till Warszawa som fullbordades 1609. Staden fick genom hans försorg ett praktfullt kungligt slott, vilket minutiöst återuppbyggdes efter andra världskrigets härjningar liksom andra delar av Warszawas äldre del. Ryttarstatyn utanför slottet lät Vladislav uppföra efter faderns död.
Den samtida politiska makten flyttade under Sigismund till Warszawa, men den historiska symboliken blev kvar i Krakow. Förutom Sigismund vilar här i släkten Vasas valv sönerna Vladislav IV (regent 1632-1648) och Johan Kasimir (1648-1672). Med den senare dog den polska grenen av huset Vasa ut. Under hans tid, 1660, avsades anspråken på Sveriges krona. En utomäktenskaplig son till Vladislav och Jadwiga Luszkomska, greve Vladislav Konstantin Wasenau (död 1698), blev kapten över drottning Kristinas livvakt i Rom.
Sigismund levde under en tid när dynastigränserna korsade statsgränserna. Det var inget egendomligt att vara kung i Sverige och Polen samtidigt, eller att försöka erövra tsartiteln i Ryssland för en ickeryss som Vladislav – till hälften polack, till varsin fjärdedel svensk och österrikare. Nationalstaterna med sina arvsbestämda tronföljder var dock på väg att bli det dominerande mönstret. För oss är en svensk kung som är begravd i Krakow något märkligt, för samtiden mer naturligt.
Under 1500-talet genomfördes successivt den svenska övergången till protestantismen i Luthers tappning. Striden mellan protestanter och katoliker utkämpades inte bara mellan stater utan i minst lika hög grad inom dessa. Johan III:s (regent 1568-1592) äktenskap med den varmt katolska Katerina Jagellonica av polsk kungaätt fick långtgående konsekvenser. Kung Johan lutade åt katolicismen, utan att övergå till läran. För drottning Katerina (1526-1583) var sonen Sigismunds katolska uppfostran en helig plikt. Hon drömde om att Sigismund, som föddes på Gripsholms slott där föräldrarna spärrats in av Erik XIV, en gång skulle sitta på Polens tron. Starka krafter i Sverige, med Johans halvbror hertig Karl i spetsen, var emellertid beslutsamma motståndare till alla former av katolskt inflytande.
Kungaborgen Wawel (från 900-talet) bildar tillsammans med katedralen i gotik (ursprung från 1020-talet) ett komplex med torn, murar och borggård på en kulle över staden. Wawel är en symbol för Polen; Krakows läge och historia speglar dessutom den tragiska linjen i Polens historia: att klämmas mellan omkringliggande stormakter. Staden erövrades av svenskarna 1655. Österrike behärskade området 1795-1918, med undantag för några år under Napoleons storhetstid. Ungefär 50 km väster om staden ligger Oswiecim, mer känd under det tyska namnet Auschwitz, förintelselägret dit 55 000 judar från Krakow fördes av nazisterna under andra världskriget. Nära ligger också Polens heliga plats Czestochowa med en berömd tavla av jungfru Maria, ”Den svarta madonnan”. Klostermunkarnas försvar mot svenska trupper 1655 ses som bevis på tavlans gudomliga kraft. Industristaden Nowa Huta nära Krakow sysselsatte på 1950-talet ett par hundra tusen människor.
Leninstålverket producerade under Polens kommunistiska period fram till 1989 oräkneliga mängder luft- och vattenföroreningar vilket har gjort området till ett av Europas mest nedsmutsade.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Beskriv kortfattat konflikten mellan kung Sigismund och hertig Karl.
Varför flydde Sigismunds anhängare från Sverige?
Ge några exempel som vittnar om adelns starka ställning i Polen.
Varför försökte Sigismund göra sig till tsar i Ryssland?
Ta reda på:
Nämn några andra viktiga historiska personer som var verksamma under samma tid som Sigismund och beskriv kortfattat deras inverkan på Europas eller övriga världens historia vid den tiden.
Litteratur: Lars Ericson, "Stockholm och pamflettstriden mellan Sigismund och hertig Karl 1602", i S:t Eriks årsbok, 1984 Lars Ericson, "Emigrationen från Stockholm vintern 1598-1599: kring några tidiga politiska flyktingar", i Släkt och hävd, 1983 David Norrman, Sigismund Vasa, 1978
Julia, Mattias och Kristoffer berättar om händelserna bakom reformationen och vilka följderna blev. Varför ville Martin Luther förändra kyrkan? Varför gillade många kungar och furstar Martin Luthers nya idéer om kyrkans roll?
