Judas namn är förräderiets själva varumärke.
Varför blev Jesus förrådd?
Vi vet ganska säkert att något hände: Omkring år 33 avrättades en man som hette Jesus i Jerusalem. Historikern Flavius Josefus (37-100) nämner honom som en välkänd orosstiftare. Romaren Tacitus (55-120) skriver om en man som kallades Kristus och avrättades under kejsar Tiberius regeringstid, efter en dödsdom av prokuratorn Pontius Pilatus. Och så vidare.
De dåtida kristna källorna är dessutom överens om att Jesus blev förrådd. Och att det var någon av de egna som angav honom. Den sistnämnda uppgiften brukar betecknas som trovärdig, eftersom den unga kristna rörelsen knappast hade intresse av att hitta på en intern förrädare när det hade varit så mycket enklare att skylla på någon yttre fiende.
Alla är överens om vem som gjorde det: Judas Iskariot, en av Jesus mest betrodda medarbetare och ansvarig för rörelsens ekonomi, fick plötsligt ingivelsen att lämna ut sin ledare till en säker död.
Men varför? Ingen av de fyra evangelister, som med stigande detaljrikedom beskriver vad som hände i Jerusalem den där påsken, levererar ett motiv till förräderiet.
I tvåtusen år har teologer och kyrkoledare, historiker och diktare, försökt hitta ett svar på denna gåta: Varför blev Judas en förrädare?
Hade Judas ekonomiska eller politiska motiv?
Gjorde han det för pengarna? Judas fick trettio silverpenningar av de judiska översteprästerna för att lämna ut Jesus till de romerska myndigheterna. Än idag talar vi om Judaspengar så snart någon gjort en ekonomisk vinst på att svika.
Men det är faktiskt bara evangelisten Matteus som hävdar att Judas begärde pengar. Hos Markus (som skrev sin berättelse först) är det översteprästerna som erbjuder honom summan, som är nästan löjligt liten i sammanhanget. Om Judas var ute efter pengar kunde han ju för övrigt lätt ha stulit ur kassan. Men inget tyder på att den förste kristne kassören ägnade sig åt ekonomiska oegentligheter.
Hade Judas politiska motiv? Det finns en del som tyder på att Judas var selot, skriver Jean Paillard. Seloterna var en revolutionär, militant rörelse som manade till uppror mot den romerska ockupationsmakten. En central åtgärd i kampen var att vägra betala skatt till kejsaren i Rom, exempelvis tempelskatt.
Jesus betalade tempelskatten. Tillfrågad om varför gjorde han klart att hans egen kamp var religiös, inte politisk: ”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.” För en hängiven selot måste detta framstå som förräderi. Lite senare började Jesus dessutom prata om sin egen förestående död och begravning. Allt detta måste ha retat upp den som hade politiska förväntningar på honom. Med den tolkningen är det lättare att förstå varför Judas valde att hoppa av; alla hans förhoppningar på Jesus som en judisk nationalhjälte, en befriande Messias, hade grusats.
