Skandinavismen

S  Fördjupning

Skandinavismen var en rörelse kring 1800-talets mitt bland studenter och akademiker, som strävade efter ett enhetligt nordiskt rike. Liksom kontinentens nationalitetsrörelser byggde man på en påstådd heroisk historia, i det här fallet göticismens svärmande för de nordiska folkens forntida mannakraft.

Skandinavismen var liberal och betonade folkens självbestämmande. Den närdes både av dansk strävan att införliva Slesvig och svenskt revanschbegär efter förlusten av Finland. Dåtidens despotier (stater med enväldiga kungar) Preussen och Ryssland blev därmed huvudfienderna. Med 1839 och 1842 års studentmöten etablerades rörelsen; flera svenska frivilliga stupade också för Danmarks sak i det dansk-tyska kriget 1848.

Dråpslaget för skandinavismens krigiska aktivism blev Ulriksdalskonferensen som var ett regeringsmöte den 8 september 1863 då Karl XV:s löften till Danmark i konflikten med Preussen tillbakavisades av främst J.A. Gripenstedt. Kungen hade utlovat 20 000 man till stöd för Danmarks införlivande av Slesvig. För liberalen Gripenstedt gick fredlig samverkan och affärsrelationer med Preussen före skandinavistiska äventyr. I brev till hustrun Eva avfärdades kungens planer som "galenskap". Mötet blev laddat och för att rädda ansiktet för kungen angavs att en svensk inblandning i konflikten förutsatte stöd från västmakterna. Som väntat sökte dessa en fredlig lösning. Under kriget 1863-1864 stod Danmark ensamt, vilket skapade bitterhet både i Danmark och bland svenska skandinavister.

Ändå bör skandinavismens fredliga resultat bli ihågkomna: nationalekonomiska möten, enhetlig näringslagstiftning, myntväsen, post och telegraf. Framträdande svenska skandinavister var Esaias Tegnér, skalden C.V.A. Strandberg, August Blanche och August Sohlman.