Igår var Harry hos oss, så att mina föräldrar fick lära känna honom. Jag hade köpt tårtor, godis och kex. Till det drack vi te. Harry och jag hade ingen lust att sitta kvar hemma utan gick ut och gick, och klockan var tio minuter över åtta när han lämnade mig utanför min port. Pappa var väldigt arg för att jag kom hem så sent. Det är mycket farligt för judar att vara ute efter åtta, och nu har jag lovat att alltid vara hemma tio minuter före åtta istället.
Jag är antagen till läroverket [ungefär som dagens gymnasieskola], men med reservation eftersom jag ju inte har gått igenom sista klassen i Montessoriskolan. Men eftersom judiska elever måste gå i judiska skolor nu, så antog rektorn ändå mig och Lies till läroverket. Och jag ska inte svika hans förtroende.
Klockan tre ringde det på dörren. Jag hörde ingenting för jag låg i en vilstol på verandan och läste. En liten stund senare stod Margot [Annes storasyster] upprörd i dörren. "Anne, det har kommit upprop från SS till pappa", viskade hon. "Mamma har redan gått till herr van Daan". Van Daan är en god vän och medarbetare i pappas firma. Jag blev förskräckligt rädd. Ett upprop ... alla människor vet vad det betyder: koncentrationsläger, ensamcell dök upp för mina ögon, och dit skulle vi låta skicka pappa!
"Mamma har gått till van Daans för att fråga dem om vi inte kan gå under jorden redan i morgon. Van Daans går med, då blir vi sju.
Gå under jorden! Var ska vi gå under jorden? I staden, på landet, i någon byggnad, i en stuga, var, hur, när? Margot och jag började packa ner det nödvändigaste i våra skolväskor.
Jag var dödstrött. Fastän jag visste att det var sista natten jag sov i min egen säng somnade jag i alla fall genast och väcktes halv sex nästa morgon av mamma.
Lyckligtvis var det inte längre så varmt som i söndags. Hela dagen strömmade ett ljumt regn. Vi klädde allesammans på oss så tjockt som om vi skulle övernatta i ett kylskåp. För vi ville ju ta med oss så mycket kläder som möjligt. Ingen jude i vår situation skulle våga gå på gatan med en resväska i handen. Jag hade på mig två linnen, två par strumpor, tre par byxor och en underklänning, över det en klänning, så kjol och så jacka och sommarkappa, mina bästa skor, pampuscher, schal, mössa och alla möjliga saker. Redan innan jag gick hemifrån höll jag på att kvävas, men det var ingen som brydde sig om.
Igår gick vi allihop in på privatkontoret för att ta in England på radio [det var strikt förbjudet att lyssna på icke-nazistkontrollerade radiokanaler]. Jag var förskräckligt orolig att någon i närheten skulle märka det och bad pappa att följa med oss upp igen.
Det pinar mig också mer än jag kan säga att vi absolut inte får gå ut, och jag är rädd för att vi ska bli upptäckta och skjutna. Det är ju en mindre trevlig framtidsutsikt.
