Hon hade svårt att låtsas. Flera gånger gav hon igen när vita pojkar retade hennes lillebror. En annan gång försökte en kille vid namn Franklin ge sig på henne och en vän. Pojken var flera år äldre, men hon lyfte en tegelsten och hotade honom. ”Försöker du något igen, då slår jag dig med den här.” Pojken gav sig av.
Hennes farmor blev utom sig när hon fick höra vad flickan hade gjort. ”Du får inte vara så överspänd”, sa hon. ”Fortsätter det så här kommer du bli lynchad innan du fyller tjugo.”
Hundratals år av orättvisor satt djupt
42 år gammal var Rosa Parks inte arg längre; hon var trött. Inte i kroppen, men i själen. I mer än 15 år hade hon på kvällarna, vid sidan av sina olika arbeten, arbetat som aktivist i NAACP, en organisation som försökte göra slut på den djupt rotade diskrimineringen i USA. Men nu kunde hon inte se någon väg framåt. Hon hade försvarat färgade män som blivit orättvist anklagade för att ha våldtagit vita kvinnor – utan framgång. Hon hade försökt få rättvisa för färgade män som misshandlats av vita polismän – utan framgång. Hon hade tillsammans med andra i sin organisation försökt få alla färgade att göra gemensam sak eftersom hon var övertygad om att det bara var så de på allvar kunde försöka tvinga fram en bättre värld. Om Gandhi kunde få alla indier att enas och med fredliga medel driva bort det brittiska imperiet, då borde väl alla människor med god vilja i USA kunna enas och göra slut på diskrimineringen och de vanvettiga raslagarna en gång för alla.
Men inget hände. Folk anpassade sig. Folk skötte sitt. Hundratals år som kuvade satt djupt. Rättvisa skulle inte komma till den amerikanska Södern medan hon levde, det blev Rosa Parks allt mer övertygad om.
En gnutta hopp inför framtiden
En ljusning kom ändå denna sommar år 1955, då hon tillbringade en vecka på Highlander Folk School, ett tränings- och inspirationsläger för medborgarrättsaktivister från hela USA. Där träffade hon för första gången, sa hon senare, vita som bemötte henne som en riktig människa, utan misstro och fientlighet eller, för den delen, utan överdriven, överlägsen vänlighet.
Hon skulle länge minnas känslan av att vakna där på lägret till doften av nybryggt kaffe och nystekt bacon, som hon visste att vita människor hade tillagat åt henne, en svart kvinna.
Alla deltagare i sommarlägret skickades hem med uppmaningen att fortsätta kampen på hemmaplan. Rosa Parks hade varit en av de tystaste av deltagarna, en som mest hade lyssnat på de andra. Därför var det många som förvånades över att det var just hon som fick hela Södern att resa sig.
Fast å andra sidan var det kanske inte så överraskande. En ledare mindes efteråt att alla hade sett hur ”utsliten” Rosa Parks var. ”Men vi hoppades att hennes trötta ande skulle tröttna på att vara trött, att hon skulle göra något, och det gjorde hon.”
Rebellen Rosa Parks slår tillbaka
Den 1 december 1955 var Rosa Parks på väg hem från jobbet. Hon klev på bussen i centrala Montgomery strax efter halv sex på kvällen. Hon satte sig på en av platserna i mitten, där en skylt talade om att färgade var tillåtna att sitta. Men snart blev bussen full och några vita var tvungna att stå. Då gick chauffören James Blake nerför gången och flyttade skylten för färgade några rader längre bak.
Först satt alla kvar, Rosa Parks samt tre svarta män. ”Det är bäst att ni gör det lätt för er och flyttar bakåt och ger mig de där platserna”, sa chauffören. De tre männen reste sig, motvilligt, och gav sina platser till de vita passagerarna. Men Rosa Parks reste sig inte.
I efterhand skulle hon beskriva hur hon då, i den stunden, kände ”en beslutsamhet täcka kroppen som en filt en kall vinternatt”. Hon tänkte på hur hennes farfar hade behållit sitt vapen för att försvara sin familj. Hon tänkte på Emmett Till, en 14-årig pojke som mördats av rasister; han hade blivit skjuten, slagen och fått ett öga utslitet innan han slängdes i Tallahatchiefloden.
