Medeltidens nyodling
Under medeltiden fram till omkring 1300 skedde en agrar (jordbruks) expansion (utökning) i Sverige och det övriga Europa. Genom större skördar växte befolkningen, och det ökade antalet munnar drev sedan fram ytterligare produktionsökningar. Dessutom genererades ett allmänt ekonomiskt uppsving, som fick betydelse för handel, stadsgrundande och internationella kontakter. I Västergötland byggdes mer än 500 kyrkor före 1300, och detta kan inte ha varit möjligt utan en kontinuerlig ekonomisk tillväxt under perioden.
Viktiga förutsättningar för nyodlingen var ett milt klimat samt införseln av ny jordbruksteknik och nya redskap till Europa, främst från Asien.
Pollenanalyser visar hur odlingsområdena i södra och mellersta Sverige successivt utökades under perioden 800-1200. Det var under denna period som hästskon och bröstselen, plogen, harven och den järnskodda spaden togs i bruk och möjliggjorde en intensivare jordbearbetning.
Växelbruk (se faktaruta nedan) och ökad odling av råg höjde avkastningen. I slutet av 1200-talet började man dessutom i östra Sverige förbättra dräneringen av åkrarna genom att gräva diken. En mängd ortnamn från den här tiden påminner om att nya hus och uthus byggts, skogar röjts och ödemarker koloniserats.
Landskapslagarna är positiva till nyodling - den som vill nyodla ska alltid kunna ta initiativet till nya skiften av ängsmarkerna, och enligt Östgötalagen ska den som inte kan ge sin son jord ge honom redskap.
Nyodlarna kallas ofta i de historiska källorna för stubbekarlar och tycks trots lagarnas välvilja ha åtnjutit lägre social status. Detta kan hänga samman med att det framför allt var trälar som skickades ut att odla upp den nya marken. Deras avkomlingar kom man emellertid ofta att betrakta som fria, och därigenom drev nyodlingen på träldomens avveckling.
Arbetsfördelning mellan män och kvinnor
Arbetsfördelning mellan könen existerade i det medeltida bondesamhället. I sin historia om de nordiska folken (1555) uppger t.ex. Olaus Magnus att medan männen i Sverige skötte det tunga arbetet på åkrar och ängar hade kvinnorna ansvar för sysslorna i hemmet: bakning, ystning, bryggning, matlagning, klädtillverkning, bäddning samt tillsynen av barn och djur.
Arbetet kring sådd och skörd - samt i viss utsträckning tämjning av hästar - anges som gemensamma sysslor.
Samtidigt finns exempel på att kvinnor bokförts som brukare (skötare) av vissa gårdar i medeltida godsräkenskaper. I åtminstone några fall är det klarlagt att det då rört sig om änkor. Även i städerna fanns kvinnliga egenförsörjare. Åtminstone 15 procent av dem som togs upp i Stockholms skattebok (taxeringslängd) år 1460 var kvinnor. Många av dem var änkor efter välbeställda hantverkare eller köpmän och förvaltade själva sin egendom. I de fall yrke angivits handlar det dock om bagerskor, bryggerskor, sömmerskor och väverskor med låga inkomster.
De svenska bönderna och annan arbetskraft
Bryte
En bryte kan förenklat liknas vid en slags förman inom jordbruket. Från början var bryten en träl med uppsyningsuppgifter, den som "bröt" och fördelade brödet bland de andra. I och med att trälar flyttade ut från gårdarna under nyodlingen (se ovan), tilldelades jord och förvandlades till landbor, följde bryten med som en sorts övervakare. Liksom andra landbor arrenderade han jord och hus och även inventarier och redskap av jordägaren. Samtidigt var hans gård större än övriga landbors, han drev in avrad (se användbara begrepp) och kunde möjligen kräva dagsverken av sina grannar. Han var med andra ord samtidigt arrendator och förvaltare och kanske den som tog emot jordägaren när denne gästade byn.
Vissa testamenten antyder att brytama kunde samla på sig ansenliga förmögenheter, och på kungsgårdarna användes brytarna ibland inom den lokala administrationen. De försvinner dock ur källorna under 1300-talet. Agrarkrisen tycks ha inneburit att skillnaden mellan bryten och hans grannar utjämnades. För de pressade jordägarna tedde sig säkert också detta mellanled till landborna både besvärligt och kostsamt.
Landbor
Landbor är en benämning på bönder som arrenderade jorden de brukade - i regel av frälset. De fanns främst i Götalandskapen och Södermanland. De städslades ("blev antagna") för mellan ett och åtta år i taget, ägde i allmänhet sina redskap och sina djur men inte huset de bodde i.
Landborna var ofta ättlingar till trälar, men också till deklasserade (som fått lägre social rang) bönder. Socialt var det en fördel att äga sin egen jord, men ekonomiskt kunde landbon ofta ha det bättre. Lagen gjorde dessutom ingen skillnad mellan landbon och den frie bonden.
I Kristoffers landslag stadgades att landbon måste lämna ifrån sig huset i bättre skick än det befunnit sig i när han övertog det. Förutom avraden, som kan ha uppgått till ungefär en tredjedel av skörden men vars värde kraftigt urholkades genom agrarkrisen, krävdes sällan mer än en handfull dagsverken (dagsarbeten) per år och några körslor (transporter). Dessutom betalade landborna bara hälften mot skattebönderna gällande olika extraskatter.
Legohjon
Legohjon är en benämning på den inhyrda arbetskraften inom jordbruket. Ägde man mindre än tre mark (ungefär värdet av två kor) var man tvungen att ta tjänst hos andra.
Legohjonen anställdes för ett halvår i taget, stod under husbondens förmyndarskap och kunde agas av denne. Hjonen fick sin lön i varor (ofta kläder) och pengar. Kvinnor fick ungefär halva lönen mot männen och allas löner halverades under vinterhalvåret.
Systemet tycks ha haft till huvuduppgift att säkra böndernas behov av billig arbetskraft. Den husbonde som gav mer än den i lagen reglerade lönen kunde dömas till böter.
