Kungamaktens och kyrkans etablering, varigenom skatter och olika skyldigheter ålades lokalsamhället, bör också ha bidragit till att förtäta bebyggelsen. De nya levnadsomständigheterna framtvingade en samordning av arbetsinsatserna och en hög grad av kollektivt beslutsfattande, vilket satte sin prägel på människorna.
Byalaget leddes av en ålderman, som valdes eller utsågs genom turordning. För medlemskap i byalaget krävdes enligt äldre Västgötalagen ett hemman taxerat till ett öresland (= 1/8 markland, ca 1,5 ha). Medlemskapet berättigade till en andel av de olika jordmånerna kring byn, liksom till del i ängsmark, skog och fiske.
Åkrar och utmarker skiftades i långsmala remsor och delades mellan gårdarna. För att minnas vem som ägde vad användes i östra Sverige solskiftes-principen, dvs, den vars gård låg längst österut i byn fick automatiskt den teg som låg längst österut på åkern. I västra Sverige tycks solskiftet däremot aldrig ha slagit igenom. I stället stadgade Västgötalagen att säljaren vid jordöverlåtelse skulle vandra runt med köparen och visa vilka tegar som hörde till gården.
Städernas framväxt
Städer växte fram i stort antal i rikets kärnområden under nyodlingsepoken (1000-talet till början av 1300-talet), ofta i anslutning till tingsplatser och kungsgårdar. Bakgrunden var den ökande Östersjöhandeln och den kungliga och kyrkliga förvaltningens behov av nya stödjepunkter.
I Götalandskapen uppstod under 1100- och 1200-talen Skara, Lödöse, Skänninge, Söderköping, Kalmar, Växjö, Västervik, Jönköping, Norrköping, Linköping och Visby; i Mälardalen under 1200-talet Stockholm, Arboga, Örebro, Enköping, Uppsala, Strängnäs och Västerås. I Finland däremot fanns förutom Åbo och Viborg inga större städer och i Norrland endast Gävle. Med undantag för Stockholm och Visby framstod heller ingen av de svenska medeltidsstäderna som städer vid en internationell jämförelse. Sammanlagt hyste de högst några procent av befolkningen, och andelen tyskar var stor.
Efter tyskt mönster fick städerna en betydande inre självstyrelse, där rättskipning och förvaltning utövades av ett råd under ledning av en borgmästare. Den äldsta bevarade stadslagen, "bjärköarätten" (ordet har med handel att göra) nedtecknades första gången omkring år 1300.
Från, 1300-talets mitt finns Visby stadslag bevarad. Texten är på tyska, och lagen är också påverkad av tysk stadsrätt. Omkring 1355 infördes Magnus Erikssons stadslag, som skulle gälla för hela riket. Här stadgades bland annat att halva stadens råd skulle besättas av tyskar.
De svenska stadslagarna tycks emellertid mest ha använts som ett komplement till landskapslagarna, med vilka de i huvudsak överensstämde. Kvinnans ställning var dock något friare i staden: hon hade t.ex. lika arvsrätt och kunde även tillerkännas rätten att gifta bort sin dotter.
Att färdas i medeltidens Sverige
Resor och transporter skedde helst på vattnet, vintertid över isen. Något egentligt vägnät fanns inte, mera ett system av upptrampade stigar mellan rikets olika delar. I Magnus Erikssons landslag 1350 bestäms att var och en inom en by ägde att "broar byggja och vägar rödja" i proportion till sin andel i byn. De som bodde närmast var också förpliktigade att sköta underhållet av allmänna vägar, som en form av naturaskatt. Först 1944 blev byggande och underhåll av allmänna vägar i Sverige en angelägenhet för staten och kommunerna.
Svårigheterna med inkvartering var också ett problem. Samtidigt som han upprepade Magnus ladulås förbud mot våldgästning hos bönderna påbjöd Magnus Eriksson i Skänningestadgan 1335 att gästgiverier för resande skulle inrättas längs vägarna. I städer - bestämdes det senare i Magnus Erikssons stadslag - skulle det finnas minst två gästgiverier.
Städernas borgareBorgare var de invånare i städerna som innehade burskap, dvs. åtnjöt fullständiga medborgerliga rättigheter. Burskap innebar rätten att driva näring, delta i rådstugan, väljas till förtroendeuppdrag samt dömas enligt stadslagen. För att vinna burskap skulle man antingen äga fastighet i staden eller ha erlagt burskapsavgift. Burskapsavgiften var fem öre, varför de som köpt sitt burskap ibland kallades "femöresborgare". Med burskapet följde också vissa skyldigheter som t.ex. att betala stadgade avgifter och att delta i nattvakt, brandskydd och försvar. Burskap kunde förloras genom brott eller genom mångårig frånvaro från staden, och det kunde inte kombineras med burskap i annan stad. Om någon borgare önskade byta näring, exempelvis från hantverk till köpenskap, måste han ansöka om nytt burskap. |