Grunden till en turkisk nationalstat börjar ta form
Efter det stora rysk-turkiska kriget 1877-1878 hade det Osmanska riket i princip förlorat alla sina erövrade territorier på Balkan. De kristna nationers frigörelse gjorde att imperiet nu i stort sett hade blivit ett homogent (enhetligt) muslimskt rike. Snart började även de arabiska och nordafrikanska landsdelarna i riket att visa samma upproriska tecken. Det dröjde därefter inte länge förrän även de lämnade imperiet. Det som återstod av det en gång så stora osmanska väldet var till slut i stort sett endast en turkisk-muslimsk befolkning, d.v.s. grunden till den nationsstat som snart skulle komma att bli dagens Turkiet. Men än fanns det andra stora icke-turkiska och icke-muslimska minoriteter inom rikets gränser. Av dessa utgjorde armenierna den största befolkningen. Armenierna bodde dessutom i ett väl avgränsat område i de sex armeniska provinserna i östra delen av imperiet (se karta).
Armenierna var andra klassens medborgare
I slutet av 1800-talet nådde vågen av nationalism även armenierna inom det Osmanska riket som likt de kristna nationerna på Balkan krävde reformer och större rättigheter.
Det osmanska imperiet byggde på det så kallade Milletsystemet där invånarna var indelade efter religionstillhörighet istället för etnicitet (se karta). Icke-muslimer kunde utöva sin religion, ha sina skolor och sköta sina interna angelägenheter men i utbyte mot extra skatter. Kristna fick inte bära vapen, tjänstgöra i militären och hamnade i underläge vid eventuella rättsprocesser mot muslimer i en domstol. Det innebar att armenierna och andra kristna inom rikets gränser var ett slags andra klassens medborgare och lätt kunde bli utsatta för övergrepp från muslimer utan att ha laglig rätt att försvara sig.
Läget förvärras för den icke-muslimska befolkningen
Armeniska byar överfölls ofta av kurdiska och tjerkessiska väpnade band som krävde olagliga skatter. När armenierna 1894 vägrade betala dessa skatter, kallade de kurdiska styrkorna på den osmanska regeringens hjälp och tillsammans började man stora massakrer på armenier. Dessa massakrer pågick ända till 1896 då hotet om militärt ingrepp från några europeiska stormakter satte stopp för dem. Totalt beräknas att över 100 000 armenier dödades medan ytterligare 150 000 fick fly landet för att överleva.
Situationen för armenierna förvärrades efter Balkankrigen 1912-1913 när den muslimska befolkningen i de drabbade länderna tvingades bort från sina hem. En liknande utkörning av muslimer skedde i Kaukasus (till majoriteten tjerkesser) som ingick i det ryska imperiet. De stora mängderna med muslimska immigranter som sökte skydd i Anatolien (det osmanska kärnlandet - större delen av dagens Turkiet) förvärrade armeniers och andra kvarvarande kristnas situation.
Visionen om ett "Storturkiet"
Det var inte bara de kristna grupperna som krävde bättre levnadsvillkor, även turkarna var missnöjda med hur riket vansköttes. Missnöjet resulterade i en revolution 1908, då de s.k. ”ungturkarna” (en politisk gruppering) störtade sultanen och övertog makten i riket. Ledarna för ungturkarna var precis som många andra politiska partier vid den här tiden påverkade av nationalistiska tankar. De planerade att skapa ett nytt imperium - ”Storturan” - ett stort homogent turkiskt rike. Visionen var att samla ihop alla turkisktalande folk i Centralasien under osmansk ledning. Det fanns dock ett stort hinder på vägen, nämligen den kristna Armenien som var delat mellan de osmanska och ryska imperierna. När ett första försök till tvångsassimilering (genom att ”osmanisera” alla invånare) misslyckades började man planera en mer handfast lösning av den ”armeniska frågan”. Det gick dock inte att göra något åt den kristna minoritetsbefolkningen så länge de europeiska stormakterna var närvarande i regionen och kunde ingripa till armenierna fördel, precis som de hade gjort tidigare på Balkan. Men tillfället skulle snart presentera sig i form av ett världskrig.
Folkmordet ägde rum i skuggan av första världskriget
När första världskriget bröt ut 1914 valde ungturkarna att ansluta sig till Tyskland och dess allierade, de så kallade centralmakterna. Nu i skuggan av kriget och de europeiska stormakternas frånvaro hade man betydligt friare händer att ta itu med det armeniska problemet.
Natten till den 24 april 1915 arresterades hundratals armeniska politiska ledare, läkare, journalister, poeter och andra intellektuella i huvudstaden Konstantinopel. Alla med några få undantag avrättades inom 72 timmar. Den osmanska regimen (ungturkarna) började även isolera alla armenier som tjänstgjorde i reguljära armén och omplacerade dem till speciella arbetsbataljoner. Dessa soldater fick antingen arbeta ihjäl sig vid olika byggprojekt eller massavrättades i stora grupper. Fram till sommaren 1915 beräknas att cirka 300 000 armeniska soldater hade dött. När ledarna och de vuxna männen som kunde göra motstånd var borta kvarstod endast kvinnor, barn och åldringar. Dessa samlades ihop i stora karavaner som deporterades till koncentrationsläger i öknen i norra Mesopotamien (dagens Irak) och Syrien.
I vissa byar och städer samlades armenierna ihop i en kyrka och brändes ihjäl. När karavanerna hade lämnat städer och byar och var utom allmänt synhåll hände det att de överfölls av väpnade kurdiska grupper som i samarbete med turkiska militärer och milis massakrerade armenierna och plundrade dem på deras egendom. Det var också vanligt att kvinnor och flickor våldtogs eller rövades bort för att bli sexslavar. Många kvinnor och flickor valde hellre att begå självmord. Andra dog på vägen under de långa marscherna mot koncentrationslägren som följd av brist på mat och vatten eller av ren utmatning. När de överlevande nått slutdestinationen fortsatte svält att skörda offer samtidigt som epidemier började sprida sig.
Folkmordets politiska följder
Det beräknas att någonstans mellan 1 och 1,5 miljoner armenier miste livet i folkmordet. Till den siffran tillkommer cirka 350 000 assyrier/syrianer/kaldéer/araméer och lika många greker.
Inom forskningen brukar man faktisk kalla det armeniska folkmordet för ett ”framgångsrikt” folkmord som resulterade i nationalstaten Turkiet 1923. Man kallar folkmordet för framgångsrikt eftersom ändamålet uppnåddes - att skapa en homogen turkisk befolkning inom landets gränser och bli av med den ”armeniska frågan” och andra kristna minoriteter. Samtidigt kom man undan från allt ansvar.
Ända sen 1920-talet har Turkiet ihärdigt förnekat att det har begåtts något fel, än mindre ett folkmord. De stora förlusterna i människoliv hävdar man istället var en naturlig följd av det pågående världskriget som drabbade alla, inte enbart armenier och andra kristna delar av befolkningen.
Folkmordet fortsätter att vara en känslig fråga inom internationell politik och kraven på internationellt erkännande av händelsen från Turkiets sida resulterar alltid i turkiskt vrede och hot om ekonomiska och diplomatiska repressalier.
LÄS MER: Fördjupning av det armeniska folkmordet 1915
LÄS MER: Armeniens historia
LÄS MER: Armenien idag
LÄS MER: Armeniens geografi
LÄS MER: Folkrätt och krigets lagar
LÄS MER: Folkfördrivning, etnisk rensning och folkmord
Litteratur:
Vahagn Avedian, Knowledge and Acknowledgement in the Politics of Memory of the Armenian Genocide, Routledge, 2019
Vahagn Avedian (red.), Armin T. Wegner: Utdrivningen av det armeniska folket i öknen, Armeniska riksförbundet i Sverige, 2015
Klas-Göran Karlssson, ”De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon”: det armeniska folkmordet och dess efterbörd, Atlantis, 2012
Hrant Pasdermadjian, Histoire de l'Arménie depuis les origines jusqu'au traité de Lausanne, Paris, 1949
Text: Vahagn Avedian, fil. dr i historia, med forskningsintresse för mänskliga rättigheter, fred- och konfliktforskning och demokratistudier, redaktör för folkmordet1915.se och karabach.se
Webbplatser:
http://armenica.org/vahagnavedian/
http://folkmordet1915.se/
http://karabach.se/
