Katarina vaknar av knackningen. Snart kliver en man in i hennes sovurm. Han heter Aleksej Orlov, en kraftfull, bister gardesofficer med ett stort ärr över ansiktet – han är bror till hennes älskare Georgi, vars barn hon under största hemlighet födde bara några månader tidigare. ”Det är dags att stiga upp”, säger Aleksej Orlov. ”Tiden har kommit för er att regera, madame.”
Katarina – en mörkhårig kvinna med blek hy, av samtida beskriven som en riktig skönhet - klär sig genast och följer honom ut in i en droska som kör henne in mot S:t Petersburg, den ryska huvudstaden. Det är en ljus sommarmorgon, fredagen den 28 juni år 1762.
På vägen berättar Orlov vad som hänt. De planer som gjorts upp under de senaste veckorna måste genast sättas i verket, eftersom kejsaren dagen innan låtit gripa en av deras medhjälpare. Det är oklart om deras komplott redan är avslöjad, men nu går det inte att vänta en dag till.
Katarina själv berättade aldrig vad hon egentligen tänkte denna morgon. Vad man däremot vet är att hon till det yttre verkade helt oberörd, och att hon hela tiden agerade med säker beslutsamhet.
Väl framme i S:t Petersburg möttes hon av soldater som strömmade fram mot henne, ropade ”hurra!” och kallade henne ”lilla moder”, matiushka; många trängde sig fram för att kyssa hennes hand, eller fållen på hennes klänning.
Snart rider Katarina in till stadens centrum, följd av en växande folkmassa. Utanför vinterpalatset vinkar hon leende till de som samlats där. En deklaration läses upp, där hon förklarar att hon tagit makten i Ryssland för att försvara dess kyrka, för att dess militära ära har besudlats genom vad som kallas en ovärdig allians med Preussen, och för att själva imperiets grundläggande institutioner ”fullständigt underminerats”. Inte med ett ord nämns den nuvarande kejsaren, hennes egen make. Men alla närvarande är överens – Peter III har förverkat sin rätt att regera. Under det dryga halvår som gått sedan han formellt tog över tronen har han gjort sig ovän med stora delar av den ryska eliten, och dessutom hunnit med att begå ett antal utrikespolitiska felbedömningar av katastrofala mått.
Ett olyckligt äktenskap
Katarina, som föddes som Sophie Friederike Auguste av Anhalt-Zerbst, men av sina vänner kallades Figchen, var systerdotter till den svenska kungen Adolf Fredrik och hade kommit till Ryssland redan som 15-åring för att gifta sig med just Peter, som då ännu bara var tronarvinge. Men det blev snart uppenbart att deras äktenskap inte skulle bli lyckat. Peter var en märklig ung man som mest föredrog att jaga med sina hundar, öva exercis med välklädda soldater samt leka med leksaker och dockor. Bara tio dagar efter deras första möte hade Katarina sitt omdöme klart: ”Han brydde sig inte mycket om den nation han var ödesbestämd att regera… och han var mycket barnslig.”
