Bolivár har omväxlande segrat och hyllats som befriare, omväxlande besegrats och tvingats fly. Senast gav han sig av till Karibien, där han på Jamaica utsattes för ett mordförsök och sedan jagades bort; på Haiti togs han emot väl av den nya regimen, bestående av slavar som precis gjort sig fria från det franska väldet.
Men nu är Bolivár åter i aktion, i ett område motsvarande dagens Venezuela. Landet där han och hans trupper befinner sig skiljs från det spanska väldets centrum av den höga och till synes ogenomträngliga bergskedjan Anderna. Kampen är jämn mellan Bolivárs styrkor, vars kärntrupper består av den så kallade brittiska legionen (frivilliga som tidigare kämpat för Storbritannien under Napoleonkrigen), och en armé trogen den spanska kronan. Samtidigt har även andra grupper gett sig in i striderna. Konflikten håller på att förvandlas till ett planlöst inbördeskrig, där olika klasser och intressen står mot varandra.
Bolivárs armé korsar Anderna
Men så, i maj 1819, bestämmer sig Simón Bolivár för att satsa allt. Han beslutar sig för att försöka ta med sig sin armé och tåga över Anderna, in i Nya Granada (ett enormt spanskt vicekungadöme i norra Sydamerika, bestående av vad som senare kom att bli Colombia, Ecuador, Panama och Venezuela). Ett avgörande slag måste till, tänker han, för om striderna bara fortsätter år efter år kommer motståndarna mot den spanska kronan till sist tröttas ut och frestas att ge upp kampen. Därför tar han med sig hela sin armé uppför de branta bergssluttningarna, mot bergspasset i Páramo de Pisba på drygt fyra tusen meters höjd. Fruktansvärd kyla och isande vindar möter soldaterna, som dör i drivor i snön, när de inte faller ner i raviner eller från klippstup. I början av juli är det som återstår av trupperna (så många som en tredjedel kan ha dött under färden) ute på andra sidan, i Nya Granada.
Till att börja med är Bolivárs armé i ett akut känsligt läge. Men den spanska armén dröjer. Först verkar man inte ha trott på nyheten att fienden tagit sig över Anderna, bergskedjan anses omöjlig att korsa. Inom några veckor har Bolivárs styrka återhämtat sig och många frivilliga anslutit sig. Därefter leder han sina trupper så fort det bara går, för att tvinga fram den avgörande konfrontationen.
Det sydamerikanska frihetskriget avgörs
Den 7 augusti ägde slaget rum, nära floden Boyaca. Den spanska armén, ledd av general José María Barreiro, var till antalet soldater ungefär lika stor som rebellernas, och dessutom både bättre drillad och bättre utrustad. Men soldaternas moral hade börjat svikta, vilket snart skulle visa sig.
Spanjorernas förtrupper, elitstyrkan, hölls upptagen av ett överraskningsanfall, medan Bolivár själv ledde ett angrepp mot den utspridda huvudstyrkan, som snart krossades fullständigt. General Barreiro gav upp och mer än 1 800 spanska soldater antingen dödades eller togs tillfånga. Bolivárs förluster uppgick inte till mer än ett femtiotal.
Därmed var kampen om Sydamerikas framtid i princip avgjord. Vicekungen Juan José de Sámano packade i all hast och flydde hem till Spanien. Överallt på kontinenten insåg de styrande skikten åt vilket håll bollen hade börjat rulla. Visserligen skulle spridda strider pågå i ännu några år, men i praktiken innebar denna strid slutet på det spanska välde som hade styrt över stora delar av Sydamerika ända sedan Columbus ankomst drygt 300 år tidigare.
