Judarna och omvärlden under Förintelsen

Det är nog inte så underligt om soldater och officerare var okunniga om vad som försiggick. De var fullt upptagna med striderna och läste knappast tidningar varje dag. Deras reaktioner inför vad de såg när grindarna slogs sönder och de kom in i lägren tyder på att de visste ganska lite om vad som hänt där.

Varför gjordes inget?

Men om politikerna och underrättelsetjänsterna kände till sanningen - varför hade de inte gjort något för att hjälpa de olyckliga fångarna? Det är en plågsam läsning att studera arkiven hos organisationer och stater när judarna kommer på tal. Den bistra sanningen är nog att de politiker som planlade de stora linjerna i kriget ofta var förfärande likgiltiga inför vad som hände judarna. Antisemitismen var sannerligen inte något som bara tyskarna ägnade sig åt.

 

Före kriget hade en konferens i den franska staden Evian 1938 diskuterat vad som kunde göras för judarna i Tyskland. Det visade sig då att inget land var intresserat av att ta emot judiska flyktingar. Tyskarna måste efter det ha fått den uppfattningen att "den slutliga lösningen" inte skulle möta några starkare protester någonstans, kanske inga alls.
Erfarenheterna under kriget talade samma språk. Den tyska underrättelsetjänsten kunde snart konstatera att inte ens järnvägsspåren till lägren bombades, än mindre själva lägren.

Från Auschwitz lyckades då och då ett antal judar fly. Oftast fångades de in, ibland med hjälp av den polska lokalbefolkningen, men en del lyckades klara sig igenom till allierat område. En sådan flykting berättade på 1970-talet i ett TV-program om sin oerhörda besvikelse, när han fann att engelsmännen var likgiltiga inför vad som hände judarna i lägren. Slösa tid på jämrande judar?

När de judiska organisationerna bad den engelska krigsledningen att bomba lägren, fick de till svar att det inte fanns någon anledning att riskera engelska flygares liv för något sådant. Till saken hör att fabriker bara ett par kilometer från lägret bombades.

En avdelningschef i det engelska utrikesdepartementet sa att det inte var någon idé att "slösa bort en oproportionerlig massa tid på att syssla med jämrande judar". Det centrala var de stora linjerna i krigföringen. För honom och andra var det viktigare att man kunde hålla sig väl med araberna, vars olja var nödvändig för bränslet till krigsfordonen.

Inte heller de neutrala organisationerna katolska kyrkan och Röda korset gjorde något. Vatikanstaten gjorde inget för att rädda livet på flera hundra polska präster som gick under i Auschwitz och var inte alls intresserad av judarna.

Röda korset fick besöka tyska krigsfångeläget, men när representanterna fann att judiska fångar försvann ur lägren, förbjöds de av Röda korsets högsta ledning att forska vidare i saken. Det skulle enligt ledningen ha "inneburit en inblandning i tyska angelägenheter". Styrelsen hade diskuterat saken och tänkt vädja till världsopinionen för att hjälpa judarna, men majoriteten röstade emot. Den ansåg dels att det skulle förvärra judarnas situation, dels och framför allt, att det skulle bli svårare att hjälpa andra. Judarna lämnades åt sitt öde.

Likgiltigheten i Sverige

Sverige var en neutral stat. Vad gjorde vi före och under kriget för att hjälpa de förföljda? Fram till 1941 var det ännu möjligt för tyska judar att utvandra, och till dess kunde de alltså få en fristad i ett annat land. Följande verkliga fall visar hur vi kunde behandla dem. Exemplen är hämtade ur Statens Offentliga Utredningar (SOU 1946:36), som gjordes efter kriget. Den kompletta listan är mycket längre.

• En man, född 1879 i Tyskland men sedan 1921 polsk medborgare och bosatt i Katowice.
  
  "Hans dotter hade en ledande befattning på en gård med lantbrukselever och lovade tillsammans med Mosaiska församlingen i Stockholm att sörja för faderns uppehälle. I ansökan till utrikesdepartementet talade hon också om att hennes ende bror, som levde tillsammans med fadern, hade deporterats så fort tyskarna anlänt, och hon var rädd att det snart skulle hända med hennes far också. Socialstyrelsen och utrikesdepartementet avslog inreseansökan.
  
  Snart därefter deporterades den gamle mannen och dog på känt sätt."
• En kvinnlig läkare, född 1897 i Berlin.
  
  "Hon ansökte 1939 om att få komma till Sverige i väntan på att få inresevisum till USA. Utrikesdepartementet avstyrkte ansökan. Hon sökte sig till Sverige eftersom hon vid flera tillfällen varit här med sommarbarn på läger.
  
  I januari 1940 sökte hon nytt inresetillstånd. Hennes ansökan tillstyrktes av flera kända läkare i Stockholm. De framhöll att hon för det första snart skulle få komma till USA och för det andra att hon under mellantiden nog kunde bli användbar för sjukvården i Finland. I det krigshärjade Finland var läkarbehovet stort. (De svenska läkarna var däremot inte särskilt benägna att släppa in utländska läkare, som kunde konkurrera om tjänsterna.) Både Socialstyrelsen och utrikesdepartementet avstyrkte hennes ansökan.
  
  Hon deporterades snart därefter till något läger och omkom där."
• En 14-årig flicka som hade släktingar i Sverige.
  
  "En disponent, en docent och en filosofie doktor garanterade såsom hennes släktingar hennes uppehälle och utbildning i Sverige. Ansökan blev tillstyrkt av Socialstyrelsen. Men i utrikesdepartementet skrev en tjänsteman bara "lägges till handlingarna" på hennes ansökan. Det innebar att man inte brydde sig om den. Efter en tid deporterades hon till ett läger och..."