Idag "räknar vi ner" julen genom att tända ett ljus för varje söndag i advent. Det är en ganska ny sedvänja. Liksom så många andra julseder är den införd efter förebild från Tyskland. Så vitt man vet tändes adventsljus första gången på Ersta diakonissanstalt på 1870-talet. Först på 1920-talet började adventsstakar för fyra ljus säljas.
Efter tyskt mönster infördes också adventskalendrar genom Flickscoutförbundet år 1934.
De frikyrkliga herrnhutarna var föregångare med att ha en stjärna i fönstret under advent. På 1930-talet tog en pappersfabrikant upp idén och började masstillverka pappersstjärnor. På 1940-talet hängde en adventsstjärna av gult och rött papper belyst av en glödlampa i snart sagt vartenda fönster under advent och jul och en bit in på det nya året.
Men vi är inte ensamma om att ta ut julen i förskott, det gjorde man förr också. Fast då var firandet mera direkt kopplat till ätandet och drickandet. Man var inte som idag van att ha rejält med mat och dryck i förråden.
Anna-dagen den 9 december var en märkesdag. Då skulle lutfisken vara lagd i blöt. Samtidigt borde julölet vara klart och färdigt att avsmaka. Dags för ett rejält rus med andra ord! I de gamla runkalendrarna utmärktes denna dag med en kanna och dagen kallades i folkmun "Anna med kanna".
Den vitklädda och ljusprydda Lucia som centralfiguren i vårt lussefirande är en rätt modern företeelse som först påträffas i västsvenska herrgårdar och prästgårdar under 1800-talet. Att fira Lucia till minne av det helgon som led martyrdöden i Syrakusa år 304 är en sed som först under 1900-talet började sprida sig allmänt i landet.
Dagens luciafirande är i hög grad knutet till arbetsplatserna och skolorna med grundligt (ibland alltför grundligt) kaffe- och glöggdrickande, för de äldre skolungdomarnas del ofta påbörjat under en vaka natten före.
Detta ibland stojiga och inte särskilt nyktra luciafirande har paralleller bakåt i tiden. Så här berättas från Västergötland:
"Icke under någon av julhögtidens dagar förekom så mycket superi under äldre tid som om lusse. Strax före mörkrets inbrott kvällen före luciadagen började de yngre fira lusse. De klädde sig i gamla avlagda trasiga kläder. Ofta bytte pojkar och flickor klädedräkt. De samlade sig i flock och gick ut kring byn, skrattande och stojiga till långt in på kvällen. Klockan fyra vid lusseottan kom lussekaffet som en flicka som föreställde Lucia gick först med till alla i hemmet och bjöd på i deras sängar. På kaffebrickan var två ljus i stakar och Lucia var alltid vitklädd. Som kaffedopp hade hon de obligatoriska lussekatterna som mor bakat. Så fort kaffet var drucket där hemma gick Lucia i sällskap med en syster eller bror till någon granngård och bjöd på lussekaffe. Detta utgjorde själva inledningen till lussefirandet."
De goda lussekatterna som Lucia enligt traditionen ska bjuda på har ett mörkt, för att inte säga djävulskt ursprung. Det är en gammal föreställning att djävulen kunde uppträda i kattgestalt. På sina håll har lussekatterna kallats "dövelskatt". I Nordtyskland och Holland kallas bröden "Duivekater", dvs djävulskatt. Det hänger samman med den gamla föreställningen att där det godas representant - i det här fallet Lucia - är närvarande, är inte heller det onda långt borta.
Då den heliga Sankt Nikolaus under den katolska medeltiden gick runt med gåvor till snälla barn hade han i sällskap en fängslad djävulsfigur som hotade de elaka med ris. Det är den representanten för det onda som kom att omvandlas till julbocken i Norden. Och underligt nog finns han kvar som en liten rest i det egendomliga namnet lussekatter på de goda bullar som Lucia bjuder på.
En detalj i lussefirandet som har riktigt gamla anor är att man enligt gammalt talesätt skulle äta en riktigt rejäl frukost den dagen, helst en för varje hörn i stugan. Det hör samman med att julfastan enligt katolsk sed började luciadagen och då gällde det att äta rejält med fläsk och annan köttmat så man stod sig inför den enformiga dieten under fastan.
Från Värmland - som liksom Västergötland - är hemorten för luciafirandet i äldre tid berättas om ett väldigt festande och frossande i herrgårdarna på 1840-talet:
"Mellan tre och fyra på luciamorgonen väcktes husets herrskap av att den vackraste av jungfrurna ("pigorna"), klädd i vitt med högrött skärp om livet och bärande kaffebricka och ljus, trädde in i rummet sjungandes några strofer. Ibland bar Lucia på huvudet en krans av lingonris med brinnande vaxljus i (dvs av en vaxstapel). Från herrskapets sängkammare fortsatte Lucia sin rond till allt husets folk och bjöd på kaffe under sång, och uttalade vid utgåendet oföränderligen samma ord: 'Lucia bjuder på frukost'.
Man klädde sig skyndsamt och möttes till en väldig frukost, mest bestående av 'slaktmat' - skinka, sylta, palt, otaliga sorters korv - därtill julöl och 'den lilla pärlan'. Egentligen skulle doppet till kaffet, liksom maten till frukosten, utgöra smakprov på allt som gjorts inför julhelgen.
Sedan for man väl påpälsad i släde till närmaste gård där en lika kraftig frukost stod framdukad, den nedsköljdes med julöl och "små pärlor". Så fortsatte man gårdarna runt medan alltfler tillstötte till den allt mättare och gladare skaran. Det hela avslutades med stor middag och dans inpå småtimmarna."
Det som främst gav julstämning i stugan långt innan julgranen blev vanlig, var att husfadern bar in stora fång halm och lade ett tjockt lager på golvet. Det hände att man både åt och sov i halmen och framförallt lekte både barn och vuxna där. Man fick byta halmen flera gånger under helgen eftersom den blev alldeles söndersmulad. Med halmen bar man in julefriden, sades det, och den fick inte brytas förrän halmen bars ut den vid tjugonde dag Knut.
Bruket att breda halm på golvet till högtid och fest förekom redan under fornnordisk tid. Den seden förekom inte bara i Norden - från medeltidens slut berättas från Böhmen om halm på golven vid julen både i hemmen och i kyrkan. I Henrik VIII:s och drottning Elisabets palats i England ströddes halm på golven vid 1500-talets början. Halm på golvet var alltså en vanligt förekommande sed som hade stora praktiska fördelar eftersom det var kallt på jord- och stengolven.
Naturligtvis innebar det en stor eldfara med all den torra halmen på golvet i närheten av den öppna härden och brinnande talgljus. Myndigheter och brandförsäkringsbolagen som bildades vid 1700-talets slut gjorde sitt bästa att motarbeta denna livsfarliga sedvänja, och den försvann alltmer under 1800-talets lopp.
I södra Sverige pyntade man gärna stugan med målade bonader till jul, en sed som levde kvar långt in på 1800-talet. I Småland och Halland fanns det flera målarskolor, det vill säga familjer som i flera generationer ägnade sig åt att måla bonader med olika bibliska motiv. Bonaderna "pinnades upp" till julen och förvarades sedan hoprullade till nästa högtid.
Också textilier med vävda eller broderade mönster sattes upp på alla möjliga utrymmen på väggar och snedtak. Tillsammans med de målade bonaderna gjorde dessa textilier genast den mörka och nedsotade stugan mycket gladare och festligare.
Så småningom fick man mera allmänt tapeter att täcka väggarna med och de målade bonaderna kom ur bruk. Men man fortsatte att sätta upp enkla färglagda träsnitt, sk kistebrev eller julbrev på väggarna till jul.
Något av den seden lever vidare idag i de färgglada pappersbonader med julmotiv som många sätter upp i köket till jul.
Den första utdelaren av julklappar var inte tomten utan julbocken, en person utklädd i djurfäll som delade ut presenter och säkert skrämde slag på många små barn. Så här gick det till när man firade jul i Risinge i Östergötland:
"Julbocken förekom ofta på julaftonen. Det var vanligen en halvvuxen gosse. Han hade horn och skägg och en avigvänd päls och gick på fyra ben med många krumsprång. Man låtsades vara mycket rädd för honom och sprang undan. Då han lämnat sina små gåvor tog husfadern honom vanligen i hornen och körde honom på dörren. Han kom sedan in utan förklädnad, överraskad att julbocken varit där och att han ej sett honom ute."
Det är möjligt att julbocken är en omtolkning av en djävulsfigur som uppträdde i medeltida tyska julspel på Nikolaidagen den 6 december. Huvudfiguren Sankt Nikolaus, barnens skyddshelgon, som delade ut gåvor till snälla barn, hade i sitt följe en fängslad djävul som med sina rasslande kedjor symboliserade det godas seger över ondskan.
Denna djävul, som var klädd i svart skinnfäll, hade horn på huvudet och liknade en bock, hotade lata och stygga barn med ris. Reformationen hade inget till övers för ett katolskt helgon som Nikolaus och gjorde sitt bästa för att utrota traditionen omkring honom. Jesusbarnet, Kindchen Jesus, fick ersätta honom som gåvoutdelare.
Men den både lustiga och skrämmande djävulen-julbocken levde kvar i julspel och i upptåg som ungdomarna ställde till med. Stojet och lustigheterna kring julbocken sågs inte alltid med blida ögon. Till julen 1695 fastställde borgmästaren i Malmö 40 markers plikt för den som deltog i "julebocksleken".
Bocken som juiklappsutdelare konkurrerades ut under 1800-talets sista decennier av en tomtefigur med böljande skägg och fotsid röd kappa som redan hade blivit en populär figur i Tyskland och England. Där kallades han för Sankt Nikolaus eller Santa Claus och är en direkt fortsättning av traditionen kring medeltidens Sankt Nikolaus.
Här kom till slut alltså det godas symbol Sankt Nikolaus att konkurrera ut ondskans sinnebild, bocken. Fast i Finland har det inte lyckats, där håller man på gammal nordisk tradition och säger julbock istället för jultomte.
Denna tyska och anglosaxiska Nikolaus förändrades på vägen till Sverige. Han lånade drag av folksagans och folktrons lilla tomtegubbe i grå vadmalskläder och övertog hans namn, tomten. Den lilla gårdstomten som vaktade gårdens folk och fä (tamdjur) från allt ont måste behandlas med tillbörlig respekt, annars kunde han bli vrång och ondsint. Det gällde att blidka honom med något gott till jul, därför satte man ut en tallrik gröt till honom på julaftonskvällen.
Den som i bild skapade vår svenska jultomte, en sammansmältning av folktrons vadmalsgrå lilla tomtegubbe och kontinentens Sankt Nikolaus, var Jenny Nyström. År 1875 utkom Viktor Rydbergs Lille Viggs äfentyr på julafton. Boken var illustrerad av en lovande ung konstnärinna, allas vår Jenny Nyström, som därmed skapade sin första, men långt ifrån sista, tomte.
Från början hade Jenny Nyström högtflygande konstnärsplaner, men tomten blev hennes överman. Hennes tomtebilder blev så populära hos publiken att hon uppslukades av illustrationsarbete. Under sin levnad (1854-1946) ritade hon omkring 5 000 olika julkortsmotiv och otaliga illustrationer till de jultidningar som likt en flod vällde fram åren kring sekelskiftet 1900. Många av hennes julmotiv är gjorda med stark känsla för det dekorativa, medan andra är utslätade och banala. Otaliga är hennes variationer på temat tomte i röd luva och vadmalsgrå kolt, tomte som drar slädar, rider på julklappslass, bär på granar, matar grisar, kokar gröt.
I Jennys tomtar lever något litet av hednisk urtid och folktro kvar. De blir aldrig lika ofarliga som den anglosaxiska världens lättsamma Santa Claus med röda kinder och tjock mage, som vi varje julafton kan se fritt framförd i Disneys julklappsverkstad i teve.
Kanske fick Jenny Nyström impulsen till sin tomtefigur från Söndags-Nisse eller den danska Nisse-pressen som avbildade tomtar redan på 1850-talet. Dock hade Jenny Nyströms muntra och ofta humoristiska tomte en förebild i levande livet, nämligen hennes egen far som var folkskollärare i Göteborg.
Julklappen är som företeelse äldre än jultomten. Sedan gammalt hör givmildhet samman med julen. I det gamla bondesamhället var det tradition att under julförberedelserna också tänka på de fattiga i socknen och dela med sig några smakbitar från både julslakten och från julbaket till dem.
Men äldre än seden att ge varandra julgåvor är nyårsgåvorna. Redan i romarriket fanns en sed att ge varandra nyårspresenter försedda med rim som önskade lycka inför det nya året. Seden med nyårsgåvor levde kvar under århundraden hos de mer besuttna (förmögna). Men julen var hos oss en mycket viktigare helg än nyåret och seden med gåvor kom att glida över till julen istället.
Själva ordet julklapp hör samman med ett skämtsamt utdelande av nidpresenter (nid = hån) försedda med retsamma texter. Det var byns ungdomar som smög runt bland gårdarna, klappade på dörren och kvickt slängde in julklappen, som kunde vara en grisfot eller ett vedträ, och sedan sprang sin väg. Att bli fasttagen och ertappad var pinsamt. Då kunde man bli tvungen att ta "en sup för vart ben i grisfoten" eller utsättas för någon annan form av bestraffning.
Benämningen julklapp kom sedan att överföras på de mera påkostade julgåvorna som under 1700-talet och senare utväxlades i överklass- och borgarfamiljer. En sed som - när folk så småningom fick det bättre ställt - spred sig bland landets befolkning som ringar på vattnet.
Första gången svensk julklappshandel nämns i skrift är när Carl Tersmeden i sina memoarer berättar att han till julen 1731 inköpte dyrbara presenter till sina kvinnliga bekanta i Stockholms förnäma kretsar.
Att ha julgran var en herrskapssed som kom till oss från Tyskland, där julgranar med ljus i förekom redan på 1600-talet. I Sverige spreds seden med julgran under 1800-talets sista decennier. Först blev det vanligt i städerna, sedan spreds bruket via herrgårdar och prästgårdar också till bondemiljö.
Men julgranar har förekommit som tradition i enstaka svenska hem överraskande tidigt. Först hos några adliga familjer. Familjen Wrede-Sparre på Stora Sundby hade julgran redan 1741 och riksrådet Carl Bonde tio år senare.
En föregångare till granen i bondehemmen kan kanske vara de julstänger som på Tomasdagen den 21 december brukade resas i en snödriva på gården eller parvis på ömse sidor om farstutrappan. I Uppland togs den längsta och smäckraste gran man kunde hitta i skogen till julruska. Den kvistades av och bara en toppruska sparades. Det förekom speciellt i Dalarna att julstången gjordes som ett "Tomas-kors" med sirligt formade spiraler av spån. I Österbotten i Finland har seden med julstänger fått särskilt starkt fotfäste, där kallas de julspiror och utformas med stor konstfärdighet.
Den första julgranen vi känner till i Sverige, den hos familjen Wrede-Sparre 1741, var klädd med saffranskringlor. Den första skildringen av en svensk julgran med ljus står att läsa i ett brev från 1817 från Trestena gård i Västergötland, skrivet av grevinnan Anna Margareta Sparre. Antagligen har traditionen med julgran förts vidare inom släkten Sparre. Där talas om en liten gran prydd med många små vaxljus och däremellan russin och konfekt hängande i trådar.
Annat julgranspynt var pappersgirlanger, bokmärken och papperskarameller med långa fransar av krusat silkespapper. Så här pyntades granen hemma hos en kryddkrämare i Stockholm:
"Granen skulle klädas julafton. Vi köpte vaxstaplar och klippte upp i bitar och satte på. Vi snodde de där bitarna ett varv kring grenen, så satt dom där. Och mycket ljus skulle det vara.
Så gjorde vi karameller med frans av kulört silkespapper och kassar av kulört glanspapper, dom lade vi gotter i och hängde i granen.
Och så fanns det julgranskonfekt hos konditorn. Den där konfekten var i form av hundar, katter, klockor, barn, blomsterkorgar och allt var det var och målad så grant, så grant. Men det var bara socker och krita i dem, så dom var hårda som sten.
Och flaggorna ska vi inte glömma. Det var alla länders på alla grenar, men allra högst en svensk flagga och den var störst."
Julottefärden i den kalla vinternatten med knarrande snö, hästlukt, skrik och tjoanden från männen på kuskbockarna, pinglande från bjällrorna, gnistor från blossen som lyste i varje släde - det var något man förr såg fram mot med glad förväntan. Julottan och färden dit och hem omgavs med magiska riter och sägner som speglar forna dagars liv och tänkesätt.
Tidigt i ottan på juldagsmorgonen väckte mor i huset husfadern och drängarna och gav dem frukost. En sup bjöds för att få upp värmen och livsandarna.
Klockan 6 började ottesången. Den som bodde långt från kyrkan fick börja färden vid fyratiden. Som färdkost medfördes kringlor och brännvin "som avsmakades vid varjehanda tillfällen", som en uppländsk torpare berättar från sin barndom i början av 1800-talet. Det förklarar varför stämningen vid hemfärden ofta blev hög och glammig.
När följena for till kyrkan och hem igen skulle ljus brinna i alla fönster i gårdarna man passerade. Därför måste någon finnas kvar hemma som passade ljusen. Annars for alla som kunde med till julottan. Det var en festlig stämning med de tända ljusen i den mörka vintermorgonen, klingande bjällror och torrvedsblossen som hölls högt av någon i varje släde.
"Vad jag minns mest av ottan från de första åren på 1870-talet var de många ljusen i kyrkan", berättar en man från Östergötland. "Det lyste ur alla fönstren i kyrkan och en bit därifrån brann ett bål av alla de bloss som man kastat då kyrkan kom i sikte."
Väl inne gick var och en till sin bestämda plats, men drängarna trängdes på de bakersta bänkarna eller uppe på läktaren. "Det var grant, i varje bänk brann ett eller två talgljus och i stora mässingskronan tror jag det var tjugofyra stycken." Varje gård hade på förhand lämnat hemstöpta ljus till kyrkan. I en tid då ljus var dyra, och gårdsfolket hushållade noga med dem, måste detta överflöd av ljus ha gjort ett mäktigt och outplånligt intryck.
Till det festliga intrycket bidrog att golvet var bestrött med hackat granris, i äldre tider halm. Men kyrkan var iskall och det var svårt att hålla värmen uppe för julottan var lång. Ottesång och högmässa följde slag i slag, ibland hölls också nattvardsgång.
Inte underligt då om en och annan, som arbetat hårt med julförberedelserna och kanske inte sovit många timmar under natten, nickade till under den långa gudstjänsten. För att pigga upp sig lät männen sina snusdosor vandra längs bänkraderna. Kvinnorna luktade på sina dosor med kyrkkryddor som också livade upp livsandarna. Kyrkvaktaren gick flitigt runt med kyrkstöten, en lång stav, och puffade till dem som trots allt somnat i sin bänk.
Hemfärden var det festligaste på hela julottan. Då tävlade gårdarna om vem som kom först hem. Den som vann skulle först få sin skörd bärgad nästa höst, något som ansågs mycket hedersamt. Det blev ett tumult vid utgången för alla karlar ville komma först till sin släde. Då gick det fort att spänna för och fara hem under glam och stoj.
Ibland kunde det bli en riktig sport bland drängarna att smyga ut ur kyrkan nästan innan prästen hunnit säga amen och blanda bort selar och skaklar för grannarna.
En som var med på 1870-talet om det gamla skojet att blanda bort skaklarna för grannarna berättar:
"Vi lossade alla skaklarna från rackarne [hästarna] och kastade dem i en hög på stallbacken och när bönderna kom ut, blev det ett fasligt liv att leta rätt på var sina, medan kvinnfolken ojade sig och vi stod och grinade bredvid. Men herrskapsskjutsarna tordes ingen på, de bevakades av kuskarna som inte sparade på piskan.
Så blev det kappkörning, ty det gällde att se vem i byn som fick in skörden fortast nästa höst. Kvinnfolken stod och höll hästen och så snart man fått ett par skaklar som passade bar det av. Och när en kom hem blev det glögg."
Något av magi låg från början i kappkörningen från kyrkan, makterna skulle påverkas att ge lycka i det kommande skördearbetet. Det finns även andra märkliga och åldriga föreställningar kring julottan. En sådan var att de döda firade julotta i kyrkan natten före juldagen. Från Habo i Västergötland berättar en kvinna som var född 1842:
"Att de döda firade julotta klockan tolv trodde de gamla. Min far, mor och hennes systrar som en gång kommit för tidigt till julottan, kände så mycket sand på bänkarna, då de skulle sätta sig ner. Det var förstås efter de dödas julfirande."
Många sägner berättas om de dödas julotta. En änka efter en präst som dött strax före jul skulle gå i julottan men kom för tidigt, strax efter midnatt. Kyrkan var upplyst så hon gick in och satte sig. Hon tyckte det såg underligt ut för alla satt baklänges och vände ryggen mot predikstolen där hennes man stod och predikade. Han kom fram till henne och sade att hon måste skynda sig därifrån, men lägga kvar sin kappa i vapenhuset. På morgonen var hennes kappa riven i småbitar och en bit låg på varje grav.
Trollen hade särskilt stor makt under julnatten, trodde man. Julblossen som togs med på julottefärden och alla ljusen i fönstren var kanske ursprungligen - liksom hästarnas bjällerkransar - ett värn mot de onda makter som förde sitt spel i julnatten. Mycket skrock kopplades samman med denna natt. Om en flicka vaknade på julnatten skulle hon få se sin tillkommande (sin blivande make).
För att hålla trolltyget borta skulle ljus brinna hela natten, stående på ett fat av koppar eller tenn för eldfarans skull.
Det som här sagts bygger till stor del på barndomsminnen av julottan och julottefärder som berättats av människor från olika delar av landet. Barndomens julotteminnen har etsat sig fast hos berättarna, med sina ljus och sin feststämning var det något utöver den annars ganska enformiga vardagen.
Om barnets intensiva upplevelse av en lantlig och gammaldags julottefärd berättar Astrid Lindgren. Kanske är det ett minne från barndomens Småland som etsat sig fast:
"Nästa morgon gick vi upp klockan sex och for till julottan.
- Gissa vad jag tycker om, sa Lasse. Jag tycker om att åka släde och ha en fackla som lyser lång väg.
- Gissa vad jag tycker om, sa Bosse. Jag tycker om bjällerklang och så tycker jag om när det luktar häst.
- Gissa vad jag tycker om, sa jag. Jag tycker om när det är jul.
- Ja, det förstås, sa Lasse. Det gör väl alla människor."
De där raderna ur Jul i Bullerbyn har jag läst otaliga gånger för mina barn och barnbarn och varje gång blir jag rörd.
Genast efter julottan var det middag. Sedan höll alla sig hemma. Juldagen var en stillhetens och vilans dag. Allt arbete var strängt förbjudet, det var inte ens tillåtet att mocka i ladugården eller sopa huset, det bringade olycka.
Om tiden blev lång av den ovana sysslolösheten lekte man jullekar i halmen eller gjorde julbockar och andra figurer av halmen som man ställde på trappan hos grannarna som en överraskning på annandagens morgon.
En oskriven lag var att aldrig gå på besök på juldagen.
Aldrig är man så traditionstyngd som vid julen. När det gäller maten hålls jultraditionerna heliga, därom vittnar tidningarnas matbilagor och övriga medias fokus på mattips och matprogram. Fast numera väljer många bort en del av julbordets hemmalagade rätter och "fuskar" med halvfabrikat, köper sillen, rödkålen och till och med risgrynsgröten färdig. Men att baka pepparkakor och lussebullar är en tradition som de flesta fortfarande håller högt, särskilt barnen.
En hel del av vad vi idag betraktar som gamla jultraditioner är faktiskt ganska nya seder. Om vi går tillbaka till mitten av 1800-talet tändes inga adventsljus och Lucia firades bara på vissa håll i landet. Jultomte och julgran hade man aldrig hört talas om!
Många av julens festtraditioner lever kvar fast i lite annorlunda utformning. Adventsstjärnor i skiftande fasoner i papper, halm, trä, metall eller plast lyser i fönstren. De har fått konkurrens i fönstret av elljusstakarna i trappstegsform, "elflugor" och andra mer eller mindre designade varianter. Idag lyser julen lika mycket ute som inne med ljusslingor kring utomhusgranen eller närmaste buske, kring fönster och balkongräcke.
Adventskalendern kallas numera julkalendern och är knuten till teves barnprogram. För de flesta barn är jultomten och Kalle Anka i teve viktigare än jesusbarnet i krubban. Julottan är kyrkans mest besökta gudstjänst näst efter första advent, men i övrigt har det religiösa i julhelgen tunnats ut hos de flesta i vår sekulariserade tid. Men en stor majoritet av Sveriges befolkning anser ännu på 2000-talet att det inte blir en riktig jul utan julgran (eventuellt av plast), inlagd sill och skinka.
LÄS MER: Advent
LÄS MER: Advent - en stämningsfull högtid
LÄS MER: Advent och luciafirandet
LÄS MER: Kyrkoåret
PODCAST: Adventsfirandet i Sverige
LÄS MER: Lucia
LÄS MER: Det svenska luciafirandets historia
LÄS MER: Jul
LÄS MER: Jul - gåvornas, ljusens och matens högtid
LÄS MER: Julens och det svenska julfirandets historia
LÄS MER: Kristna traditioner och högtider
LÄS MER: Det stora julstöket förr
PODCAST: Varför firar vi jul?
PODCAST: Julmatens historia
PODCAST: Jesus födelse
Frågor till texten:
Fundera på:
Litteratur:
Jane Fredlund och Birgitta Conradson, Köket förr i tiden, Ica bokförlag,1973
Julius Ejdestam, Så har vi bott, Rabén & Sjögren, 1979
Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige, 1700-talet, Bonniers, 1962
Nils-Arvid Bringéus, Livets högtider, LT förlag, 1987
Nils-Arvid Bringéus, Årets festseder, LT förlag, 1984
Ebbe Schön, Julen förr i tiden, Natur & kultur, 1980
Ebbe Schön, Svenska traditioner, Årets fester och livets högtider, Semic, 1998
Jan-Öjvind Swahn, Den stora julboken, Bra Böcker, 1993
Jan-Öjvind Swahn, Mathistorisk uppslagsbok, Ordalaget bokförlag, 1999
Rut Wallensten-Jaeger, Kök och stök när seklet var ungt, LTs förlag, 1975
Rut Wallensten-Jaeger, Mat till vardags och fest, LTs förlag, 1981
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare
Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
I den här artikeln berättar kulturhistorikern Jane Fredlund om leksaker och hur det var att vara...
Bruket av tobak går bortåt 400 år tillbaka i tiden i vårt land. Tobaken blev snabbt populär när den...
Brännvinets historia i Sverige går långt tillbaka. Det började som medicin under slutet av...
Varför är det så ovanligt med strejker i Sverige och hur fungerar en strejk? Det får du svar på i...
Selma Lagerlöf föddes 1858 på gården Mårbacka i Värmland. Den lilla flickan hade en höftskada som...
I det förindustriella samhället hade människor över huvud en positiv syn på barnarbete. Det ansågs...
1800-talet var århundradet då Sverige var i union med Norge (1814-1905) och då Sverige industrialiserades.
Vardagsliv och andra företeelser på landsbygden och i städerna under det långa 1800-talet.
Under 1900-talets början demokratiserades Sverige samtidigt som landets ekonomi blev allt bättre. Vid mitten av 1900-...
Historia om svenska traditioner, högtider och symboler. Högtidernas firande har sitt ursprung i religionen och i...
Dop, konfirmation, nattvard, bröllop och begravning är några av kristendomens heligaste och viktigaste ritualer.
Advent inleds fjärde söndagen före jul och håller på fram till och med julafton. Advent är för...
Lucia firas den 13 december och är en svensk tradition som vid sidan av advent inleder julfirandet...
Julen är en av de största kristna högtiderna och firas till minne av Jesus födelse. Julfirandet är...
Jenny Nyström (1854-1946) var illustratören som grundlade den syn på jultomten vi har idag. Hon...
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om bakgrunden till skotten i Ådalen 1931.
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. religionskunskap) om våffeldagen.
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om fastlagen och fastan.
Mattias sätter sig själv i studion för att förklara lite kort om Kristi himmelsfärd och om pingsten.
