Lucia är klädd i en vit fotsid särk med ett rött band om livet samt en krans av lingonris på huvudet. I den finns ljuspipor för levande ljus eller också - med tanke på eldfaran - elektrisk belysning. Ljuskransen ska ge illusion av helgongloria. Ofta följer det ytterligare uppvaktning, t.ex. ett antal "stjärngossar", som egentligen hör hemma i ett helt annat sammanhang av julfirandet. Tillsammans bildar de en kör med en repertoar av julvisor.
Den andra sortens luciafirande skiljer sig till det yttre inte från det första men utspelas i en mer privat miljö - en skola, en föreningslokal eller ett församlingshem, och där serveras då luciakaffe med de vetebullar, smaksatta med saffran, som kallas lussekatter och bakas i sinnrika former som de ärvt från det gamla svenska julfirandets speciella julbröd.
Det tredje sättet att fira lucia är familjens - en förälder eller äldre syskon stiger upp tidigt och dukar kaffebricka med lussekatter, varpå familjens yngsta medlem agerar lucia och det i allmänhet blir den ende ännu sovande - den andre föräldern i huset - som väcks av luciasången.
Vad är bakgrunden till denna säregna fest i vintermörkret? Ja, inte är det helgonet nere i Italien. Hur konstigt det än kan låta är lucia en uppenbarelseform av ett helt annat och mycket olikartat medeltidshelgon, Sankt Nikolaus. När reformationen nådde Nordeuropa blev kulten av helgon förbjuden, men somliga, särskilt skolbarnens givmilde skyddspatron Nikolaus, visade det sig svårt att avstå ifrån. Då ersatte tyskarna den skäggige helgonbiskopen med Jesusbarnet och flyttade utdelandet av gåvor från Nikolausdagen den 6 december till julen.
Under 1600- och 1700-talen fyllde Jesusbarnet, framställt av en flicka, klädd i vitt linne och med ljuskrans i håret, denna roll i Tyskland, liksom i tyska eller tyskpåverkade kretsar i Sverige, men förmådde här inte slå rot i julfirandet utan flyttades till luciadagen. Tidiga morgnar vid den här tiden brukade nämligen svenskarna alltsedan medeltiden äta och dricka ända upp till sju frukostar i rad som en förberedelse inför fastan före julen som började när solen gick upp på morgonen den 13 december.
På herrgårdar i Västsverige förvandlade man på 1700-talet det tyska Jesusbarnet till en sorts värdinna i detta kalasande. Hon tog då över dagens mycket lämpliga helgonnamn (Lucia har med latinets lux , ljus, att göra!). Brännvinet och fläsket ersattes under 1800-talet av mera spartansk mat och dryck: lussekatter och kaffe. Först mot 1800-talets slut blev Lucia känd i resten av Sverige, och det första luciatåget anordnades i Stockholm 1927. Sådana kriongelikrokar kan en folksed vandra!
LÄS MER: Det svenska luciafirandets historia
LÄS MER: Advent och luciafirandet
LÄS MER: Advent, lucia och julfirandet förr
LÄS MER: Julens och det svenska julfirandets historia
LÄS MER: Kristna traditioner och högtider
LÄS MER: Advent - en stämningsfull högtid
Litteratur:
Jan-Öjvind Swahn, Svenska traditioner, Ordalaget Bokförlag, 2010
Jan-Öjvind Swahn, Den svenska julboken, Wiken, 1993
Nils-Arvid Bringéus, Årets festseder, LT förlag, 1976
Julius Ejdestam, Våra folkfester, Rabén & Sjögren, 1971
Carl Henrik Martling, Kyrkans år och dagar, Verbum, 1993
Ebbe Schön, Folktrons år: gammalt skrock kring årsfester, märkesdagar och fruktbarhet, Rabén & Sjögren, 1989
Jonas Frykman (red.) och Orvar Löfgren (red.), Svenska vanor och ovanor, Natur och Kultur, 1991
Christer Topelius, En årsrunda: 75 helger, högtider och gamla bemärkelsedagar, Tiden, 1989
FÖRFATTARE
Text: Jan-Öjvind Swahn, kulturhistoriker och författare
Omarbetad version av ett avsnitt i en publikation utgiven av Svenska institutet.
Webbplats: Svenska institutet
