Olympiska spelen och politik, del 1: Krig väcker OS till liv
De första olympiska tävlingarna hölls i antikens Grekland för över 3 400 år sedan. Efter att Grekland införlivats i romarriket förvaltades traditionen vidare under romerskt styre. När sedan kristendomen infördes i romarriket i slutet av 300-talet förbjöds de olympiska spelen. Tävlingarna föll därefter mer eller mindre i glömska under 1 500 år, till slutet av 1800-talet då de återupptäcktes och återinfördes. De första olympiska spelen i modern tid hölls 1896 i Aten, och har därefter ägt rum vart fjärde år (med vissa undantag) på olika platser runt om i världen. De olympiska tävlingarna förenar numera idrottare över hela världen, men OS speglar också världshistoriens politiska och ekonomiska förändringar. I den här artikeln berättas framför allt om de olympiska spelens historia och utveckling i modern tid - från OS i Aten 1896, till OS i Berlin 1936.
Den olympiska flaggan är vit med fem ringar i färgerna rött, blått, grönt, gult och svart. Dessa färger valdes ut då varje lands flagga innehåller minst en av dessa färger. Ringarna står också för de fem världsdelarna enligt traditionell syn. Flaggan skapades 1914 och har hissats vid spelen sedan Antwerpen 1920.
Olympiska spelen under antiken
Redan för 3 400 år sedan ordnades idrottstävlingar i det område som vi idag kallar Grekland.
Tävlingarna var en hyllning till gudarna och skulle glädja de döda. Med tiden växte fester fram i olika städer. I staden Olympia hölls sådana tävlingar vart fjärde år. De var en hyllning till Zeus, den förnämste av gudarna.
Efterhand blev de olympiska spelen de förnämsta för alla greker. En seger där var det finaste en ung man kunde vinna.
Den äldsta förteckningen över segrare är från år 776 f.Kr. Forskare i vår tid har ställt samman listor över segrare i 239 tävlingar. Eftersom tävlingarna hölls vart fjärde år, bör listan omfatta över 900 år.
ANNONS
I de första 13 tävlingarna kämpade de unga männen enbart i löpning. De tävlade på en bana som var 180 meter lång. Senare infördes tävlingar i diskus, spjut, längdhopp, brottning, boxning och kappkörning med hästar.
Omkring år 100 f.Kr hade romarna gjort sig till herrar över de grekiska städerna. Tävlingarna i Olympia förlorade alltmer sin anknytning till religionen.
Kristendomen trängde undan de gamla gudarna, och 394 e.Kr blev de förbjudna av kejsar Theodosius.
Det skulle dröja mer än 1 500 år innan unga män åter skulle kämpa om olympiska segrar och den ära och de pengar som en seger kunde ge.
Bild: Wikimedia Commons Vy över delar av antikens Olympia i Grekland där de olympiska spelen hölls under antiken.
Ruiner ger en idé
Omkring år 500 hade ett jordskred begravt tävlingsbanor och åskådarplatser i Olympia. År 1875 upptäckte tyska arkeologer de intressanta ruinerna. Detta tände en idé hos den franske baronen Pierre de Coubertin: Varför inte ordna moderna olympiska tävlingar? Det skulle stålsätta viljan hos unga män.
Pierre de Coubertin brukar få äran av att ha skapat de moderna olympiska spelen, ofta förkortat OS. Och så långt är historieskrivningen korrekt. Man brukar också säga att han ville återskapa tävlingarna därför att han ville öka intresset för antiken och skapa internationell gemenskap mellan idrottsungdomar.
Ingendera av dessa sympatiska tankar tycks ha drivit Coubertin från början. Han var främst fransk nationalist.
Coubertin föddes i en aristokratisk fransk familj år 1863. Han fick som barn uppleva Frankrikes förödmjukande nederlag mot tyskarna i 1870-1871 års krig, och som ung levde han i en miljö där man skämdes över nederlaget. Varför hade man förlorat? Coubertin ansåg att svaret var enkelt. Frankrikes ungdom var förvekligad. Skolan fostrade varken viljan eller tränade musklerna.
ANNONS
ANNONS
Att skolan kunde träna pojkar fysiskt ansåg han sig kunna konstatera i engelska skolor för medel- och överklass. 20 år gammal reste han nämligen över Engelska kanalen och besökte den berömda Rugby School. Efter besöket skrev han en ström av artiklar som berömde de brittiska skolorna. Där skapades - i de gamla grekernas anda - sunda själar i sunda kroppar. Och det var sådana ungdomar Frankrike behövde för att nederlaget från 1870-1871 aldrig skulle behöva upprepas.
Intresset var stort för de olympiska spelen i Aten 1896.
Men i Frankrike tyckte han sig tala för döva öron. Då kom baron Coubertin på tanken att internationella tävlingar där franska ungdomar visade sig svaga skulle skaka nationen. Då skulle franska skolor ändra sina scheman, så att idrotten fick flera timmar.
Till Grekland!
1892 började planeringen för den stora världsutställningen som skulle hållas i Paris år 1900, den som skulle överglänsa alla sina föregångare. Där borde man ha idrottstävlingar, tänkte baronen.
1894 ordnade han en konferens om detta. Ombud för 14 nationer deltog (inga tyskar var inbjudna). Beslut fattades om att ordna tävlingar, och för att inte entusiasmen skulle hinna slockna beslöts att tävlingar skulle hållas i Grekland redan om två år. Så återuppstod olympiska spel i Grekland 1896. Tanken var att de skulle hållas i Olympia, men staden var svår att nå med den tidens kommunikationer, så Aten fick duga.
Baron Coubertin var ett slags en-mans-olympiakommitté och arbetade dag och natt. Han skrev regler. Han såg till att medaljer för segrarna utformades.
Framförallt skaffade han fram pengar genom att förmå rika utlandsgreker att skänka pengar till det evenemang som skulle ge glans åt deras fattiga hemland.
ANNONS
Var Coubertin verkligen först?
Pierre de Coubertin var den förste som lyckades återuppliva de olympiska tävlingarna. Men han var inte den förste som försökte. I England hölls Olympic Games under 1600-talet, och det ordnades faktiskt 1834 och 1836 tävlingar som kallades OS i Ramlösa nära Helsingborg.
Eldsjälen bakom arrangemangen i Sverige hette Gustav Johan Schartau. Han var elev till Per Henrik Ling, som har kallats den svenska gymnastikens fader.
Det hölls också olympiska tävlingar i Stockholm 1843. Men det var liksom i Ramlösa svårt att finna en fast form för hur tävlingarna skulle se ut och svårt att bygga upp en organisation som tog hand om publiken och de tävlande. I Stockholm tävlade man i klättring på såpad stång och i konsten att fånga en gris (som sedan blev första pris).
Men även om det kan ifrågasättas om Coubertin var först på plan, är det viktigt att minnas att det var han som gjorde OS till något världsomspännande. I Lausanne, en centralort för dagens olympiska spel, är hans arbetsrum rekonstruerat, och ett förnämligt museum har byggts med utsikt över Genèvesjön.
Olympia har blivit ett av Greklands stora turistmål. Där kan turister från hela världen löpa ett stadion - raksträckan mäter 192 meter.
Fyra perioder
Det grekiska ordet olympiad betecknade under antiken tiden mellan två olympiska tävlingar, vanligen en fyraårsperiod.
Låt oss dela 1900-talet i olympiader. De olympiska spelen berättar faktiskt ganska mycket om 1900-talets världshistoria, både politiskt och ekonomiskt. Spelen kan indelas i fyra perioder:
Från spelens återupptagande 1948 och tjugo år framåt.
1972 och fram till idag.
Första perioden 1896-1914
Det tog tid innan spelen fick en fast organisation. I början var de i princip öppna för alla som ville delta. Den nuvarande nationella organisationen, där varje land genom kvalgränser och uttagningstävlingar sållar fram sina bästa olympier, fanns inte från början.
Inte heller hade man fastställt vilka grenar som var olympiska. De varierade ganska mycket, beroende på vilka idrottsgrenar som var populära i det land och i den stad som arrangerade tävlingarna.
ANNONS
Aten 1896
Tävlingarna samlade 229 deltagare från 13 länder. Sverige sände en representant, stockholmaren Henrik Sjöberg. Han blev trea eller fyra i höjdhopp på 170 cm. Uppgifterna om hans placering varierar. Britter och än mer studenter från USA gjorde nästan rent hus i friidrott, vilket gjorde grekerna besvikna. De tyckte att det var dystert att amerikanen Garrett vann diskus, speciellt som han bara tränat sedan han kom till Aten. Men grekerna tröstade sig när de jublande kunde hälsa en grek som segrare i maratonloppet. Det var Spiridon Loues, som 40 år senare skulle räcka en olivkvist till Tysklands diktator Hitler.
Och när man räknade poäng visade det sig faktiskt att Grekland, värdnationen, vunnit tävlingarna, att USA var tvåa och Tyskland trea. Annars ska man egentligen inte räkna så i dessa internationella förbrödrings- och försystringstävlingar. Det är enligt reglerna inte ett land som ordnar olympiska spel utan en stad som får förtroendet. Länder tävlar inte mot varandra, utan ungdom från hela världen samlas till olympiska spel. Det är vackert tänkt, men verkligheten har blivit annorlunda.
Bild: Docpix Uppvärmning för 100 m löpning vid de olympiska spelen i Aten 1896.
Paris 1900
Till de andra olympiska spelen i Paris kom 1 066 tävlande från 19 länder. Kvinnor deltog, men bara i golf och tennis. Frankrike fick flest poäng. Sverige kom på sextonde plats.
S:t Louis 1904
1904 flyttades spelen utanför Europa till S:t Louis i USA. Fortfarande var det en tävling för glada amatörer som själva betalade resan, eller en del av den. Bara 495 tävlande från 10 länder kom till S:t Louis. Kvinnor deltog i bågskytte.
London 1908
Till London kom över 2 000 tävlande - men bara 36 kvinnor - från 22 nationer. Sverige sände inte mindre än 177 deltagare och blev trea i nationstävlingen efter Storbritannien och USA.
ANNONS
ANNONS
Stockholm 1912
De tävlande uppgick till 2 504 från 27 länder. Omkring 60 kvinnor deltog. Alla siffrorna var nya rekord! Baron Coubertin invigde tävlingarna inför 30 000 åskådare på Stockholms nybyggda stadion. Baronen tillhörde överklassen. Men spelens hjälte, Jim Thorpe, kom från en annan samhällsklass. Han var ett av alla tiders stora idrottsfenomen och vann suveränt både femkamp och tiokamp. Men Jim Thorpe, till hälften irländare till hälften algonquinindian, diskvalificerades 1913. Han ansågs inte vara amatör, därför att han spelat professionell baseboll 1909. Medaljerna fick han lämna ifrån sig. Sportjournalister i USA arbetade länge för att han skulle få dem tillbaka, men förgäves. Thorpe levde till 1953.
En av de hårdaste motståndarna till hans upprättelse var Avery Brundage, som ledde USA:s olympiska kommitté från 1930 till 1953 och som blivit sexa i tiokamp i Stockholm 1912.
Thorpe tillhörde en fattig minoritet som många rynkade på näsan åt i USA.
Spelens andra stora stjärna kom från ett annat minoritetsfolk i det stora Ryssland, ett folk som kände sitt språk och sin livsstil hotade av förryskningen.
Stjärnan var finländaren Hannes Kolehmainen som tog tre guldmedaljer i långdistanslöpning. Det gav självkänsla hemma i Finland, som vid denna tid tillhörde Ryssland.
Bild: Wikimedia Commons Delar av den svenska kungafamiljen på läktaren vid OS i Stockholm 1912.
Andra perioden 1914-1936
1920-talet var en stor tid för de finländska idrottspersonerna. Man har sagt att de "placerade Finland på världskartan", det vill säga att de lärde människor världen över att det fanns ett litet land långt uppe i norr som hette Finland. Fram till december 1917 hade ju Finland varit en del av Ryssland. Segrarna i de olympiska spelen betydde mycket för nationalkänslan. Störst av alla finländska segrare var löparfenomenet Paavo Nurmi. Han tog sex guldmedaljer i tre spel: 1920, 1924 och 1928.
Antwerpen 1920
Spelen blev inställda 1916. Första världskriget pågick ju för fullt. Och politiken kastade sin skugga när spelen anordnades i den belgiska staden Antwerpen 1920. Tyskland, Österrike och Ungern ansågs vara skuld till det krig som slutat 1918, och de inbjöds inte.
ANNONS
ANNONS
Paris 1924
Fiendskapen var inte glömd fyra år senare när Paris "kallade all världens ungdom till olympiska spel". Tyskarna kände sig inte välkomna och uteblev.
Nationalismen lyste fram också på annat sätt - många domare anklagades för att vara alltför välvilligt inställda till tävlande från det egna landet. Över 3 000 tävlande - varav 136 var kvinnor - från 44 länder deltog.
Amsterdam 1928
Spelen blev ett genombrott för kvinnligt deltagande - i varje fall var debatten livlig. Av 3 000 deltagare var 290 kvinnor. Konservativa människor ansåg att det var okvinnligt om en kvinna stupade av trötthet efter att hon brutit målsnöret...
Los Angeles 1932
Här kom för första gången ett asiatiskt land i rampljuset - de japanska simmarna och simmerskorna imponerade stort. Men färre länder deltog än i Amsterdam: 37 mot 46, och de tävlande var färre.
Det var ekonomisk kris och arbetslöshet över hela Europa. Det gick helt enkelt inte att få fram pengar för att sända olympier över Atlanten och den nordamerikanska kontinenten till Los Angeles.
Berlin 1936
Spiridon Loues, som vunnit maratonloppet vid de första moderna olympiska spelen i Aten 40 år tidigare, räckte med glädjetårar i ögonen över en olivkvist till Hitler vid den högtidliga öppningsceremonin.
Nazisternas plan var att spelen skulle visa världen att Nazityskland var ett effektivt, vänligt och fredligt land. Den propagandan gick hem.
Dessutom skulle tävlingarna visa att Tysklands ungdom var överlägsen andra länders, därför att den germanska rasen var den mest högtstående av alla raser. Den propagandan fick knappast det genomslag som arrangörerna drömt om. Visserligen erövrade tyskarna mest nationspoäng. Men spelens stora stjärna var amerikan, och därtill en svart man. Jesse Owens tog guld på 100 meter, 200 meter och i längdhopp, och han var med i USA:s guldlag i stafett på 4 x 100 meter. Owens framgångar blev ett bakslag för Hitlers propaganda.
ANNONS
ANNONS
Den olympiska elden
De olympiska spelens mest gripande ögonblick är när den olympiska elden tänds och släcka - tänds första dagen för att sedan brinna tills den släcks sista dagen. I tankarna går olympiastadions hundratusentals åskådare och TV:s hundratals miljoner tittare tillbaka till tidigare olympiska spel. Några tänker kanske på den solmättade, antika stadion i Olympia, själva ursprunget.
Men några ceremonier med facklor förekom aldrig vid de antika tävlingarna. Vi vet att både greker och romare ordnade fackellöpningar. Det kunde vara stafetter. Facklan var då stafettpinne. Det kunde vara individuella löpningar där det gällde att komma först - men med facklan brinnande. Alltså något i stil med våra skämtlopp med sked och potatis, eller ägg om det ska vara riktigt lustigt.
De antika fackellöpningarna hölls om kvällarna och var säkert uppsluppna tillställningar. Men att facklor skulle ha använts för att tända en olympisk eld på en antik arena finns det inget som tyder på.
"Den heliga elden" uppfanns av tysken Carl Diem, som var chefsorganisatör för olympiaden i Berlin 1936.
Tyska kemister fick fram ett magnesiumbränsle som inte släcktes av blåst eller regn, och 3 000 fackelhållare i rostfritt stål tillverkades av vapenindustrin Krupp. Optiker på firman Zeiss konstruerade den konkava spegel som skulle fokusera solens strålar så att de tände elden.
På eftermiddagen den 20 juli 1936 tände 15 grekiska flickor i antika dräkter med solens hjälp facklan i Olympias ruiner. Evenemanget följdes av tysk radio och filmades för den kommande olympiafilmen. En rit var skapad, och en myt var född.
I stafett fördes sedan facklan mot Berlin. I Aten togs den olympiska elden emot av kungen själv. I Sofia, Bulgariens huvudstad, deltog tusentals människor i en stor mässa framför katedralen när elden kom. I Dresden hälsades den av stadens alla kyrkklockor. Längs vägen till Berlin tätnade massorna medan nazistiskt partifolk och SA-militär höll ordning. Den 1 augusti kom den siste fackelbäraren löpande in på Berlins olympiastadion, en blond, vältränad german.
Bild: Wikimedia Commons Den olympiska elden förs in på stadion. Berlinolympiaden 1936 blev en stor framgång för nazistisk propaganda.
Carl Diem måste ha varit nöjd med sin organisation. Han hade till och med garderat sig för det värsta - att facklan trots all försiktighet skulle släckas under vägen. En bil som förde med sig en reservflamma i en skeppslanterna följde hela tiden facklans bejublade väg från Olympia. Men reservelden i bilens baksäte behövde aldrig tas i bruk.
Nu har facklan blivit vördad historia, och att föra facklan sista sträckan har blivit en symbolisk handling.
I Helsingfors 1952 sprang Paavo Nurmi in med facklan på olympiastadion. Han var Finlands största löparstjärna och en av idrottshistoriens största. 1932, strax före spelen i Los Angeles, hade han blivit diskvalificerad för att ha tjänat pengar på sitt idrottande, och han fick inte den maratonseger som var viktig för honom. Inför nationens ögon fick han nu upprättelse.
I Tokyo 1964 fördes facklan in på stadion av en löpare som var född 1945, samma år som atombomben föll över Hiroshima. I Mexiko 1968 förde en kvinna för första gången facklan till den skål där elden skulle flamma upp.
I Montreal 1976 bars facklan av två löpare, en man och en kvinna. En av ungdomarna var franskspråkig och en engelskspråkig. Glöm all oenighet, alla spänningar mellan franskt och engelskt i Kanada var budskapet.
I Los Angeles 1984 förde en kvinna in elden på stadion. Hon var barnbarn till Jesse Owens, det svarta sprinterfenomenet i Berlin 1936. Hon lämnade facklan till en man som sprang de sista stegen.
I Sydney år 2000 tändes elden av Cathy Freeman. Hon blev en symbol för att idrotten kan förena människor som länge sett på varandra med misstro.
Vilka var de ursprungliga olympiska spelen och vad var deras syfte enligt texten?
Vem anses ofta ha startat de moderna olympiska spelen och vilka var hans motiv enligt texten?
Vad var syftet med att återuppliva de olympiska spelen enligt Pierre de Coubertin?
Vilka andra försök gjordes att återuppliva de olympiska spelen innan Pierre de Coubertin, och vad var skillnaderna mellan dem?
Hur kan 1900-talets olympiska spel delas in i fyra perioder enligt texten?
Hur såg de första olympiska spelen som hölls i Aten 1896 ut i jämförelse med dagens OS?
Vilka var de mest framträdande idrottsgrenarna under de tidiga olympiska spelen och hur varierade de från år till år?
Hur användes den "olympiska elden" under antikens olympiska spel?
Hur används den olympiska elden i OS i modern tid?
Fundera på:
Hur har synen på kvinnors deltagande i de olympiska spelen förändrats från de tidiga spelen till idag?
Nämn några positiva aspekter av vår tids olympiska spel.
Nämn några negativa aspekter av vår tids olympiska spel.
Vad tycker du är det mest intressanta eller inspirerande elementet i historien om de olympiska spelen enligt texten? Motivera.
Litteratur: G M Rider, Sports and Games, Collins Educational, 1977 The New Encyklopaedia Britannica World Book Encyclopedia Larousse.fr ANNO, Svenska Dagbladets årsbok
FÖRFATTARE
Text: Lars Hildingson, historielärare och läromedelsförfattare
Artikelserie om
De olympiska spelens utveckling och politiska historia i modern tid
Julia, Mattias och Kristoffer fortsätter serien om 1900-talet. Nu om 1930-talet. De pratar om skotten i Ådalen, Saltsjöbadsavtalet, kohandel, folkhem, funkishus, Lort-Sverige, Lasse Dahlqvist, pilsnerfilm och proletärförfattare.
Mattias, Julia och Kristoffer fortsätter serien om 1900-talet. Nu det glada 1920-talet. De pratar om framtidstro, rusdrycksförbud och jazz men också om börskrasch och Karl Gerhard.
