Taipinganhängarna var förvånansvärt radikala. De ville genomföra ett slags socialism med jämlikhet för alla. Även kvinnornas situation försökte de förbättra. Bland annat förbjöds den gamla traditionen att snöra ihop småflickornas fötter, så att de blev förkrympta. Månggifte avskaffades och skolor öppnades även för flickor. Opiumrökning och fylleri betraktades som synd.
Konstigt nog fick inte denna moderna kristna rörelse något stöd av västerlänningarna. Ett skäl var de inte såg Taiping som riktigt kristna. Kejsaren kunde därför till sist slå ner upproret. Taipingledaren Hong begick självmord före det slutgiltiga nederlaget. Regeringstrupperna nöjde sig inte med detta utan grävde upp hans lik och hackade det i småbitar. Hela hans familj och två hundra av hans kvinnliga uppvaktning tvingades hänga sig i palatsets trädgård.
Därmed var det slut på ”Stora himmelska fridens rike”, som Taiping kallades. Manchukejsarna kunde rädda sig kvar i ännu ett halvsekel, men mer och mer blev det västerlänningarna som bestämde i Kina. Att landet ändå inte blev en koloni berodde mest på att de europeiska stormakterna avundsjukt bevakade varandra.
Befolkningskris och naturkatastrofer
Mellan 1750 och 1850 ökade Kinas befolkning kraftigt. För att kunna försörja den snabbt växande befolkningen måste all tillgänglig mark odlas upp. Skogarna höggs ner, även på bergssluttningar. Sedan fanns det inget som kunde hålla jorden kvar där. Den sköljdes bort av kraftiga regn.
I norra Kina flyter den mäktiga Gula floden (Huanghe) fram. År 1855 bröt den igenom de skyddsvallar man hade byggt upp och ändrade sitt lopp. Väldiga områden med bördig åkermark lades under vatten.
Ovanpå dessa naturkatastrofer drabbades Kina av flera år med missväxt i mitten av 1800-talet. Man räknar med att mer än 10 miljoner människor dog av hungersnöd under dessa år.
Troligen är det därför som miljoner kineser utvandrade söderut under 1800-talet. De slog sig ner i växande storstäder som Singapore, Manila (Filippinerna), Bangkok (då Siam, nu Thailand) och flera städer på Java. Ofta ägnade de sig åt handel, och än i dag dominerar de denna näring i flera länder.
Moderniseringen av samhället, som i Japan skedde på 20-30 år, tog i Kina 100-150 år – en tid av förödmjukelse och svåra villkor. Det som så småningom fick igång utvecklingen i Kina var bland annat att tusentals kineser kunde resa till Japan och där få utbildning. När de återvände hem blev många av dem ledare för revolutioner i Kina.
LÄS MER: Taipingupproret - när Jesus lillebror ödelade Kina
LÄS MER: Kinas historia
LÄS MER: Opiumkrigen
LÄS MER: Boxarupproret
LÄS MER: Qingdynastin (1644-1912)
