Flera av dåtidens storkungar utnyttjade kristendomen i politiskt syfte. Ett exempel är samarbetet mellan de frankiska kungarna och påven. År 800 kröntes Karl den store av påven till det romerska rikets kejsare. Därmed ökade klyftan mellan den västliga eller romerska och den östliga eller bysantinska kristendomen.
Uppdelningen i två samfund blev definitiv år 1054, då påven i Rom och patriarken i Konstantinopel ömsesidigt bannlyste varandra. Först 1964 upphävdes bannlysningen.
Ett annat exempel på samverkan mellan religion och politik är de s.k. korstågen under 1000- till 1200-talen. Där blandades politiska - framförallt handelspolitiska - ekonomiska och religiösa motiv. De andliga riddarordnarna, t.ex. Johanniterorden, spelade en viktig roll i korstågen, som främst riktades mot länder där islam dominerade.
Munkväsendets framväxt
Den teologiska grunden för klosterlivet finns i Jesus uppmaning till den rike ynglingen, som frågade Jesus vad han skulle göra för att få evigt liv:
Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himlen. Kom sedan och föll mig.
[Matt 19:21]
På 500-talet grundade italienaren Benedikt av Nursia klostret Monte Cassino. De regler som han utformade för klosterlivet har kommit att bli modell för andra klosterordnar.
Livet i klostret är enkelt och inrutat. Det består av andakt, arbete och måltider. De tre klosterlöftena om fattigdom, kyskhet och lydnad ska avläggas av varje munk och nunna.
Klosterlivet innebär att man som Kristi efterföljare offrar sig själv för andra. Det dagliga arbetet varierar ofta mellan studier, trädgårds- eller jordbruksarbete och sjukvård.
Klostren blev under medeltiden ofta centrum för kulturell utveckling. Där ägde teologisk forskning och diskussion rum och där utvecklades skolundervisning, sjukvård, jordbruk, fruktodlig m.m..
Även om munkarna var knutna till ett kloster, sändes de ofta ut som missionärer över Europa. Ansgar, som kom till Sverige år 830 och som var den förste som predikade kristendom i Sverige, var sannolikt fransk benediktinermunk.
Cisterciensorden
Cisterciensordens främsta företrädare var Bernhard av Clairvaux (död 1156). Han anknöt till de asketiska benediktineridealen. Han var också fascinerad av mystiken, och hans fromhetsliv präglades av en koncentration kring den lidande Kristus och kärleken till den korsfäste. Han lade grunden till den medeltida passionsmystiken (passion = lidande) med inslag av meditation inför Kristi lidande.