Skräckväldet och revolutionens slut

Ludvig XVI och Marie Antoinette

Den franske kungen Ludvig XVI har beskrivits som vänlig och tillmötesgående. Men man har också ansett att han saknat den kraft en revolutionär tid krävde. Det blev den hygglige Ludvig XVI som fick betala för vad de tidigare kungarna ställt till med. Drottningen Marie Antoinette har framställts som vacker och charmfull men ovillig att ta till sig de sociala trender som låg i tiden. Hon var nöjeslysten och slösaktig och blev mycket illa omtyckt. Marie Antoinette påverkade kungen att söka utländskt stöd för en revolutionsfientlig politik. Det kom att betraktas som ett förräderi mot den franska nationen och revolutionen.

Lamartine kände väl till personerna från den stora franska revolutionen 1789. I sin stora bok om franska revolutionen skriver han:

För att råda bot på de olyckliga förhållandena i det franska samhället före revolutionen hade det fordrats en regent med klart huvud och kraftig hand. Ludvig XVI, som vid 20 års ålder besteg tronen 1774 hade ingen av dessa egenskaper. Ludvig XVI hade en fetlagd kropp, något tvunget i ställningen och en viss osäkerhet i gången. Hans börd var det enda, som kastade någon glans över honom.

Drottningen syntes av naturen skapad för att kontrastera mot konungen. Vid hennes ankomst till Frankrike, hade hennes skönhet bländat hela landet. [Hon var österrikisk prinsessa] Hon var smärt, en verklig dotter av Tyrolen. Det naturliga majestätet i hennes hållning gjorde inte något förfång åt gracen i hennes rörelser. Hon hade en själ, som törstade efter tillgivenhet, ett lättrört hjärta; ett tankfullt och intelligent småleende.

Men för att inge mod hos en obeslutsam konung och rädda en stat uti svåra omständigheter, därtill fordras något mera. Hon hade hört det första dånet av stormen, utan att tro på faran. Drottningen berusad av denna omgivningens smicker [hovadelns smicker], förmådde konungen att ena dagen taga tillbaka vad han medgivit den föregående [de reformer kungen gått med på att genomföra]. Hennes hand kunde skönjas uti allt regeringens vacklande.

Nationen [det franska folket] varseblev det till slut och hatade henne. Hennes namn blev för folket kontrarevolutionens fantom. Den 5 och 6 oktober blev drottningen allt försent varse folkets ovänskap. Emigrationen [franska adelspersoner som flydde utomlands] begynte, hon såg densamma med gynnsamma blickar. [Hon stödde de franska adelspersoner som flydde från Frankrike]. Alla hennes vänner var i Coblenz [det var där den flyktade adeln slog sig ned för att avvakta bättre tider eller hjälp från utländska makter att störta den revolutionära regimen]; man förutsatte, att hon var i gott förstånd med dem; detta var också det verkliga förhållandet.

Man anklagade drottningen för sammansvärjning till fördärv för nationen, som i varje ögonblick begärde hennes huvud. Ett folk som reser sig, har behov av att hata någon. En kvinna blev en hel nations fiende. [Senare kunde hon mer eller mindre betraktas som revolutionärernas fånge]. En fånge i Tuilleriernas palats, kunde hon inte närma sig ett fönster, utan att framkalla skymford mot sig och nödgas avhöra dem. Hennes dagar var dystra, hennes nätter oroliga.

Hennes hov var tomt hon såg inga andra än misstänksamma påtvungna ministrar och La Fayette, inför vilken hon blev tvungen att lägga band till och med på uttrycket i sitt ansikte. Hennes betjäning spionerade på henne; hon måste föra dem bakom ljuset för att få samtala med de få vänner, hon ägde kvar. Hemliga trappor; mörka gångar förde om nätterna till slottets vindar de hemliga rådgivare hon kallade till sig. Dessa rådplägningar liknade sammansvärjningar. Hon beredde konungen mången olycka; utrustad med bättre huvud, mera själ, mera karaktär än han, kunde hon inte utnyttja sin överlägsenhet till annat än att inge honom förtroende till olycksbringande planer. Hon var på samma gång tröstarinna i hans olyckor och fördärvet för honom; hon ledde honom steg för steg ända till schavotten; men hon uppsteg dit tillika med honom. [Kungen blev ju avsatt och senare avrättad för förräderi mot nationen. Samma öde drabbade senare även drottningen].

Ur: Alphonse de Lamartine, Girondisternas historia, Stockholm: Bonnier, 1848