Klockan elva satte sig folket i rörelse mot Tuilerierna. Antalet av dem, som utgick från Bastiljplatsen uppskattades till 200 000. De var uppdelade i tre avdelningar: den första, bestod av förstädernas bataljoner, beväpnade med bajonetter och sablar, lydde Santerre; den andra, bildad av män ur folket, utan vapen eller väpnade med pikar och käppar, anfördes av demagogen Saint-Huruge; den tredje, en hord, en oredlig massa av män i trasor, kvinnor och barn, följde i oordning en ung och skön kvinna, klädd i karldräkt, med sabel i handen, ett gevär på axeln och sittande på en kanon, dragen av bararmade arbetare. Det var Théroigne de Méricourt. Santerre var kung i förstäderna. Saint-Huruge var sedan 1789 den stora agitatorn i Palais-Royal. Efter Théroigne de Méricourt kom åtskilliga i Paris mindre bekanta demagoger. I samma mån kolonnerna inträngde i det inre i Paris, förstorades de med nya grupper, som kom fram ur de folkrika gator, vilka öppna sig till boulevarderna. Vid varje tillflöde av dessa nya hjälpare, höjde sig ett oändligt glädjeskri från kolonnerna; militärmusiken uppstämde den cyniska och gräsliga melodien till Ça ira, lönnmördarnas Marseljäs. Insurgenterna sjöng denna visa i korus och svängde hotande sina vapen mot de förmodade aristokraternas fönster.
Pikar, slöa lansar, stekspett, knivar utan skaft, timmermansbilor, murhammare, sågar - allt sådant hade folket förvandlat till vapen. En blandning av kön, åldrar och stånd, en oredlig, förvirrad massa dräkter, trasor bredvid uniformer, gubbar bredvid ynglingar, till och med barn, somliga burna av sina mödrar, allmänna flickor i sidenklänningar; hundratals fattiga kvinnor, från förstädernas vindskamrar, klädda i trasor, magra, bleka, hålögda, med kinderna infallna av elände, avbilder av hungersnöden; med ett ord folket, i hela oredan.
Fanorna svajade där och var över kolonnerna. På en av dem stod: Återkalla de patriotiska ministrarna! På en annan: Darra, tyrann, din tid är kommen! Några karlar i tröjor eller trasor, men med fint linne och vita händer, bar på huvudet hattar, på vilka man läste igenkänningstecken, skrivna med vit krita och stora bokstäver. Hopen rättade sig efter dem och följde deras ledning.
Denna armé behövde tre timmar att tillryggalägga rue Saint-Honoré; stundom rådde en fruktansvärd tystnad, avbruten blott av genljudet utav dessa tusentals steg mot gatstenarna ett tecken på denna massas koncentrerade vrede. Stundom utgick ett plötsligt rop: Leve nationen! Leve sansculotterna! [...]
Deputationens talare, Huguenin, uppläste petitionen. Han förklarade att staden var på benen för att hämnas folkets majestät. Han beklagade emellertid att det skulle fukta sina händer med konspiratörernas blod. "Männen av den 14 juli sover inte; tala och vi ska handla. Folket är här för att låta dem välja mellan Koblenz och oss. Ni känner tyrannerna. Vi behöver därpå inget annat bevis än de patriotiska ministrarnas avskedande och våra arméers overksamhet". [Man vill tvinga kungen till en mer kraftfull krigföring mot de utländska makter som vill införa den gamla ordningen i Frankrike. Tydligen misstänker man också att kungen spelar under täcket med fienden].
