James Cook och kontinenten som inte fanns

Möte med maorier

Cook gav upp sökandet och seglade istället västerut. I oktober siktade utkiken östra Nya Zeelands kust. Besättningen hade hoppats att hitta en säker ankarplats, men invånarna ville inte alls ha något med främlingarna att göra. Urinvånarna maorierna paddlade hotfullt ut mot "Endeavour" i sina kanoter.

Cook var ivrig att försöka övertyga maorierna om sina goda avsikter och beordrade att maorierna i en av kanoterna skulle föras ombord. När de vägrade öppnade engelsmännen eld, och fyra män i kanoten dödades. Vetenskapsmännen ombord chockades och inte heller Cook kunde riktigt finna någon ursäkt för vad som skett. "Endeavour" lättade ankar och lämnade Poverty Bay, som bukten döpts till.

Cook fortsatte längs kusten och kunde visa att Nya Zeeland var omflutet av vatten. Det var alltså inte en del av den stora okända kontinenten.
Expeditionen stötte på flera maorier. För det mesta var de hotfulla och avvisande, räckte ut tungan och skakade sina vapen. Vissa var dock intresserade av byteshandel, och på så sätt kunde expeditionens medlemmar lära sig litet om sederna på Nya Zeeland. En tolk från Tahiti upptäckte att han kunde göra sig förstådd. Efter hand förstod vetenskapsmannen Joseph Banks att maorierna egentligen inte ville slåss. De var ute efter att visa sitt mod genom att förolämpa främlingarna.

"Vi börjar förstå de här människorna och är inte så rädda längre", skriver Banks i sin dagbok.

Maorierna tatuerade sig rikligt över hela kroppen. Husen var rikt dekorerade med träsniderier liksom kanoterna. Något som dock chockade Cook och hans besättning var maoriernas vana att äta upp de fiender som dödats i strid.

Surkål mot skörbjugg

Efter att i flera månader ha seglat längs Nya Zeelands kust och kartlagt stora delar av den började "Endeavour" läcka. Skrovet var dessutom fullt av tång på undersidan. Det bromsade fartyget, och det stod klart att en ordentlig översyn behövde göras.

Besättningen var dock i bättre form än någon besättning hittills varit efter en så lång sjöresa. Den hade nu varat i ett och ett halvt år, och inte en enda man hade dött av den fruktade skörbjuggen. Sjukdomen orsakas av vitaminfattig kost och får bland annat gommarna att ruttna och tänderna att falla ut.

Cook lät servera surkål till besättningen för att hålla skörbjuggen borta. En del besättningsmän rynkade på näsan. Men Cook kom på en osviklig metod. Han lät servera surkål till officerarna och lät dem högljutt prisa den goda maten. Inom en vecka måste surkålen ransoneras - så uppskattad hade den blivit.

Cook skriver i loggboken:

"Sådana är sjömännen att vad man än ger dem av vanliga saker, om det är aldrig så mycket för deras bästa, det tycker de inte om, och man hör inget annat än mumlanden mot den som kom på det. Men i samma ögonblick som de ser sina överordnade uppskatta något, blir detta det bästa ting i världen och upptäckaren en förbannat bra karl".

Eftersom hälsan ombord var så god fortsatte Cook västerut och nådde Australien. Här ankrade fartyget i en bukt och vetenskapsmännen gick iland och samlade växter. Daniel Solander blev därmed den förste svensk som satte sin fot i Australien. Bukten som ligger nära huvudstaden Sydney fick namnet Botany Bay efter alla botaniska fynd som gjordes. Här finns också udden Cape Solander, uppkallad efter den svenske forskaren. Han har även gett namn åt de små obebodda Solanderöarna söder om Nya Zeeland.

Skeppsbrott på Stora Barriärrevet

Seglatsen blev allt farligare allteftersom "Endeavour" närmade sig Stora Barriärrevet på Australiens nordöstra sida.

Stora Barriärrevet, uppbyggt av koraller, är det största verk på jorden som skapats av levande varelser. För fartyg är det en dödsfälla och tidigare upptäckare i området hade vänt redan vid åsynen av revet.

Cook seglade nära revet i veckor, och en natt hände det. Med ett ryck fastnade fartyget. Tidvattnet stod som högst och höll på att sjunka. Det enda sättet att få loss "Endeavour" var att vänta tills tidvattnet steg igen.

Under tiden lossade besättningen allt tungt gods för att göra skeppet lättare. På morgonen steg tidvattnet, men ingenting hände. Läget började bli desperat. Fartyget hade sprungit läck och vattnet steg inne i skeppet. Männen som arbetade vid pumparna som pumpade ut vattnet började bli utmattade. Det var ungefär tre mil till fastlandet och det fanns inte tillräckligt med båtar till alla.

Cook höll huvudet kallt. Han visste att nästa gång tidvattnet kom skulle det vara ännu högre. Ännu fler tunga föremål kastades över bord och ankare lades ut för att försöka dra loss fartyget. Försöket lyckades. Klockan 10 på kvällen kunde "Endeavour" dras av revet och ut på djupt vatten. Med hjälp av ett segel fyllt med ull och drev kunde hålet i skrovet tappas till hjälpligt. I gryningen nåddes land, varefter fartyget kunde repareras. Cook döpte floden där reparationen skedde till "Endeavour", och så heter den än i dag.

Ett underligt djur

Medan skeppet lagades kunde vetenskapsmännen samla växter och studera djurlivet. Många besättningsmedlemmar berättade att de sett ett konstigt djur. Det var grått med lång svans och rörde sig snabbt. Men det underliga var att det hoppade fram på bakbenen. Urinvånarna kallade djuret något som för Cooks män lät som kangaroo, vilket på svenska har blivit känguru.

Enligt en vanlig myt betydde kangaroo ungefär ”jag vet inte”. Men senare forskning har visat att det är fel, urinvånarna kallade djuret ”gangurru”, vilket betyder känguru på deras språk.

Efter att hjälpligt ha reparerat sitt fartyg fortsatte Cook resan. Men nu var förråden på väg att ta slut och "Endeavour" var i dåligt skick. Expeditionen hade varit ute i nästan två år.

Den osunda staden

Cook måste satsa på att nå Indonesien och staden Batavia som hölls av holländarna. En upptäcktsresande vid namn Torres skulle år 1606 ha funnit en passage mellan norra Australien och Nya Guinea. Cook chansade på att uppgiften var riktig. På nytt gick färden genom farliga korallrev. Mästernavigatören Cook själv skrev att det antagligen var det farligaste område som något fartyg hade passerat, och han döpte det till Labyrinten.
Till sist nådde Cook öppet vatten och kunde bevisa att Torres hade haft rätt. Han seglade vidare till Batavia, men där var det slut på den goda tur som följt honom under resan. Staden var mycket ohälsosam och det sades att av 100 holländska soldater som sändes dit var 50 döda inom ett år. Under två år hade Cook knappt förlorat en enda man tack vare surkålen. När "Endeavour" lämnade Batavia efter tio veckor, var 7 man döda och 40 svårt sjuka.

Den ende som var helt frisk var segelmakaren som gjort det till en vana att dricka sig berusad varje gång han gick iland.

Under hemresan dog ännu fler, bland dem expeditionens brittiske konstnär Parkinson och vetenskapsmannen Spöring från Åbo i Finland.

I juli 1771 återvände Cook till Storbritannien och kunde lägga fram sina resultat. Expeditionen hade varit borta nästan exakt tre år. Cook hade undersökt södra Stilla havet noggrannare än någon före honom och kunnat visa att om det fanns en sydkontinent var den mindre än man tidigare trott. Han hade kartlagt stora delar av Nya Zeelands kust och bevisat att landet inte var en del av någon sydkontinent. Cook hade också utforskat en lång sträcka av Australiens kust.

Däremot blev observationen av Venus ett fiasko. Vetenskapsmännen i Storbritannien var lika missnöjda med Cooks rapport som de varit med alla de andras. Anledningen är att Venus omges av dis som gör planeten suddig när man tittar på den i teleskop. Det var omöjligt att se exakt när planeten började passera solen.

Andra resan 1772-1775 – mot Sydpolen!

Tanken på en sydkontinent som Storbritannien skulle kunna lägga under sig ville dock inte släppa. Cook fick snart ett nytt uppdrag. Han skulle segla runt jorden så nära Sydpolen han kunde komma för att ta reda på om det fanns något land där.

Cook tackade ja men höll hårt på ett krav. Denna gång ville han ha två skepp med sig. Han kom ihåg hur nära han hade varit att lida skeppsbrott med "Endeavour". Liksom förra gången skulle vetenskapsmän och tecknare delta. 16 man ur Cooks förra besättning ville också följa med trots alla strapatser under den förra resan. Cook var en omtyckt befälhavare.

Cook fick dessutom med sig en nyhet, en kronometer. Det är en klocka som visar exakt tid i alla väder ombord på ett guppande fartyg. Med dess hjälp skulle det gå att mäta longituden, alltså hur långt åt väster eller öster man hade seglat.

I juni 1772 startade fartygen "Resolution", där Cook var kapten, och "Adventure" den långa resan. Den här gången skulle färden till en början gå österut. Vindarna i de arktiska farvattnen på södra halvklotet blåser åt det hållet, och Cook hade insett att det skulle gå lättare att ta den östliga vägen runt Afrikas sydspets.

I Kapstaden, där förråden fylldes på, befann sig svensken Anders Sparrman. Liksom Solander var han lärjunge till Carl von Linné. Sparrman fick frågan om han ville följa med, och efter en natts betänketid svarade han ja.

Seglats bland isberg

Cook hade nu bråttom att hinna söderut för att kunna utnyttja sommaren. På södra halvklotet är ju årstiderna omkastade jämfört med norra. I november 1772 lämnade hans båda skepp Kapstaden och den 10 december siktades de första isbergen.

Ju längre söderut Cook kom, desto fler isberg kom i sikte. Det blev allt farligare att navigera. Den 17 januari 1773 passerade Cook över den södra polcirkeln.

"Vi är utan tvivel det första och enda skepp som har korsat den linjen", skrev Cook i sin loggbok.

Nästa dag såg de för första gången packis, hårt sammanpressad is som kan täcka milsvida områden. Att fortsätta var omöjligt och Cook vände tillfälligt om. I tät dimma tappade de båda fartygen bort varandra och lyckades inte få kontakt igen. Enligt en uppgjord plan skulle de i så fall mötas på Nya Zeeland.

Cook fortsatte färden runt södra polcirkeln. Den 26 januari 1774 korsade Cook polcirkeln på nytt, nu för tredje gången, och nådde ända till 71 graders sydlig bredd. Längre söderut skulle ingen komma på över 50 år, då James Weddell slog Cooks notering.

Framför fartyget syntes packis så långt ögat kunde nå. Det var omöjligt att fortsätta.

"Jag som hade ambitionen inte bara att nå längre än någon före mig gjort utan också så långt en människa kan sörjde inte över detta avbrott", skrev Cook.

Efter alla  "mörka kalla farliga dagar", som Sparrman skrev i sin dagbok, gav Cook order om att styra norrut. Södra halvklotets vinter närmade sig, och då skulle det bli omöjligt att segla här.

Cook hade nu undersökt tre fjärdedelar av jordklotet nära Sydpolen utan att hitta någon kontinent. En fjärdedel fanns kvar, men den undersökningen måste vänta till nästa sommar. Liksom förra året beslöt Cook att under tiden utforska Stilla havet ytterligare.

Stenstoder på Påskön

Under flera månader genomkorsade expeditionen södra Stilla havet och besökte en rad öar, bland dem Påskön. Där fann den häpna expeditionen hundratals stora stenstatyer. En del balanserade röda stencylindrar på huvudet. Var statyerna kom ifrån fick dock expeditionen inget svar på. Cook kom även till Tahiti och Tongaöarna. De sistnämnda hade vänliga invånare tyckte Cook, så han kallade ögruppen för Vänskapsöarna. Men Sparrman lade märke till invånarnas många stridsklubbor och drog slutsatsen att det inte alltid gick så fredligt till.

I oktober 1774 återvände Cook till mötesplatsen på Nya Zeeland och hoppades att "Adventure" skulle vara där. Men inget skepp syntes till, och invånarna gav undvikande svar när Cook frågade om de visste något. Det var med en gnagande känsla att något otrevligt hänt som han gav sig av på den sista fjärdedelen av sin resa. Den gick fort och 28 december rundades Kap Horn, Sydamerikas sydspets. Cook fortsatte färden tills dess att han fullbordat cirkeln runt jorden.
 

Kontinenten som inte fanns

I samma ögonblick krossades en månghundraårig myt i småbitar. Det fanns ingen stor sydlig kontinent som britterna kunde ta i besittning! Den kontinent som ligger runt Sydpolen, Antarktis, var istäckt och nästan oanvändbar. Cook kom heller aldrig så nära Sydpolen att han kunde se Antarktis. Han ansåg det däremot troligt att det fanns land runt Sydpolen.

Åter till Storbritannien

Nu var äntligen uppgiften löst och Cook gav order om hemfärd. Expeditionen hade varat i nästan tre år. I Kapstaden väntade ett brev. Där fick gåtan om systerfartyget "Adventures" försvinnande sin lösning. Fartygets kapten berättade att tio besättningsmän hade dödats i ett bråk och därefter ätits upp av maorier på Nya Zeeland. Det var anledningen till att de varit så generade inför Cook. Efter den händelsen hade ”Adventures” kapten ingen lust att fortsätta upptäcktsfärden utan styrde hemåt.

Cook fortsatte också hemåt och den 30 juni 1775 fälldes ankaret utanför brittisk kust. Expeditionen var slut efter tre år och arton dagar. Cook var stolt över att bara fyra man dött på hela tiden, därav endast en av skörbjugg.

På nytt hyllades han. Cook fick också en tjänst på landbacken som chef för sjukhuset i Greenwich. Det var inget som passade den bereste kaptenen.

"För några månader sedan var knappast södra halvklotet stort nog för mig, och nu ska jag nöja mig med det område som utgörs av Greenwichs sjukhus. Det är mycket för litet för ett så livligt sinne som mitt", skrev han till en vän.

Tredje resan 1776-1779 – Nordvästpassagen

Så kom en gammal fråga upp, frågan om det fanns en väg över havet, en nordvästpassage, mellan Atlanten och Stilla havet norr om Amerika. Sedan början av 1500-talet hade ett femtiotal fruktlösa försök gjorts att finna en sådan väg, men nu ville britterna försöka igen.

Det var inte svårt att övertala Cook att ta befälet för en ny expedition. Han fick till och med befälet över sitt gamla fartyg "Resolution". Systerfartyget hette denna gång "Discovery", ännu ett av de stabila, robusta skepp som Cook föredrog.

Liksom tidigare följde vetenskapsmän och konstnärer med på resan, och sommaren 1776 bar det av på nytt. Cook passerade åter gamla kända platser: Nya Zeeland, Australien, Tongaöarna och Tahiti i Stilla havet. Denna gång tog han god tid på sig.

18 januari 1778 kom Cooks skepp till Hawaiiöarna. Det var troligen första gången européer nådde ögruppen.

På väg mot Berings sund som skiljer Amerika och Asien åt kartlade Cook stora delar av Nordamerikas västkust.

I augusti nådde fartygen Alaskas västspets och korsade Berings sund och norra polcirkeln. Men liksom tidigare i Antarktis stoppades skeppen av packisen. Det var nu augusti och den korta polarsommaren närmade sig sitt slut. Cook beslöt att vända söderut och övervintra på Hawaiiöarna.

Åter till Hawaii

Cook anlände till Hawaii i januari 1779 och hyllades som en kung. I flera dagar var besättningsmännen och öborna de bästa vänner. Men efter hand svalnade vänskapen. Två fartygsbesättningar betydde många matgäster, och invånarna gjorde det allt klarare att gästerna borde ge sig av.
 

I februari beslöt Cook att avresa, men fyra dagar senare skadades "Resolutions" mast så svårt att det blev nödvändigt att återvända för reparationer. Det blev flera sammanstötningar mellan invånarna på Hawaii och besättningsmännen. Den 14 februari upptäckte Cook att en mindre båt stulits från "Discovery". Han tog med sig några män, gick till kungens bostad och förklarade att han skulle hållas som gisslan tills dess att båten återlämnades.

Cooks död

Tusentals av kungens undersåtar närmade sig under bråket, och plötsligt hördes skott från den andra sidan av viken. Ryktet spreds att en ung man skjutits av britterna, och den uppdämda vreden exploderade. Stenar började regna över Cook och hans män. En gevärssalva fick angriparna att tillfälligt vika tillbaka.

När Cook vände sig mot havet för att skjuta ut en båt klubbades han ner. Cook stapplade ut i vattnet men fick ett hugg i nacken följt av flera andra. Sedan hölls han under vattnet tills han drunknade. Flera av hans män dödades också.

Sex dagar senare återlämnade urinvånarna kvarlevorna av den store upptäcktsresanden: skallen, och skelettdelar från armar, händer och ben. Så behandlade urinvånarna sina härskare inför begravningar som ett tecken på respekt. Kvarlevorna sänktes i havet under kanonsalut.

Kapten Clerke från ”Discovery” tog över befälet och tillbringade nästa sommar med att försöka fullgöra Cooks uppdrag. Inte heller han lyckades finna någon nordvästpassage. På återresan dog Clerke.

I augusti 1780 ankrade fartygen utanför Orkneyöarna. Cooks tredje expedition var slut, men den här gången var kaptenen inte med hem. Liksom sin föregångare Magellan dödades han i en onödig skärmytsling i Stilla havet.

Vetenskapen i centrum

Cook kartlade under sina resor stora delar av Stilla havet liksom Australiens, Nya Zeelands och Kanadas kuster. Han fann för britterna okända öar och ögrupper som Hawaii.

Columbus hade upptäckt en ny kontinent som européerna inte trodde fanns. Cook gjorde tvärtom och bevisade att den kontinent många trodde på inte existerade. Med Cooks resor avslutas de stora europeiska upptäcktsresornas tid som inleddes på 1400-talet med de expeditioner Henrik Sjöfararen lät sända ut längs Afrikas västkust.

Men Cook är också bryggan till moderna upptäcktsfärder. Motiven för hans resor var som så ofta när det gällde upptäckarexpeditioner politiska och ekonomiska. Han skulle ge Storbritannien en ny kontinent, men så blev det inte.

Istället blev det vetenskapsmän som drog den största nyttan av Cooks resor, ett undantag under de stora upptäcktsresornas epok. Genom att ta med forskare och konstnärer bildade han mönster för framtida vetenskapliga expeditioner, ett mönster som bland många andra följdes av Charles Darwin på fartyget "Beagle".

Cook visade också hur den fruktade skörbjuggen skulle bekämpas. Det var också han som för första gången använde en kronometer för att bestämma longituden under en längre resa. Redan under sin livstid var James Cook respekterad över stora delar av världen. Under de år han var ute på upptäcktsfärder råkade Storbritannien och Frankrike ibland i krig. Men fransmännen hade order att låta den store upptäcktsresandens fartyg vara i fred om de skulle stöta på dem.

LÄS MER: James Cook

LÄS MER: Terra nullius - obebott land

LÄS MER: Upptäckare och upptäcktsresor

LÄS MER: Kolonisation och kolonialism