George Bernhard Shaw, författare och debattör i England vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, kallade Jeanne d'Arc för "en av nationalismens första apostlar".
En av de mest uppseendeväckande rättegångarna vid förra sekelskiftet var den så kallade Dreyfusaffären i Frankrike. Dreyfus var militär av judisk härkomst och han anklagades för spioneri för Tysklands räkning. Militären visste att han var oskyldig, men de behövde en syndabock med judiskt ursprung. Rättegången var uppgjord på förhand. Dreyfus skulle förklaras skyldig. Men många kända personer, bland andra författaren Emile Zola ställde upp för Dreyfus. Efter flera år i fängelse och ett antal rättegångar blev han slutligen frikänd.
Man såg paralleller mellan Jeanne d'Arc och Dreyfus. Båda var oskyldiga offer för ett politiskt maskineri som inte tog någon hänsyn till demokratiska eller individuella rättigheter. För Dreyfusvännerna stod Jeanne d'Arc för individens frihet.
Men även den andra sidan, den yttersta högern använde sig av Jeanne d'Arc. I deras ögon var hon en symbol för den auktoritära staten, för ett fädernesland byggt på militär styrka. Action Française på yttersta högerkanten var mycket populär hos katolikerna. En av dess mer framträdande medlemmar var monarkisten Charles Maurras. Han hävdade att Jeanne d'Arc stod för det nationella arvet, för fäderneslandet och för monarkin. Hon var nationens, kyrkans och fäderneslandets hjältinna. Maurras och många andra medlemmar i Action Française kom under andra världskriget att samarbeta med Nazityskland.
Under andra världskriget användes Jeanne d'Arc både av tyskvänner och motståndsmän i det ockuperade Frankrike. En pro-tysk affisch från 1943 visar Jeanne d'Arc på bålet och ett Rouen brinnande under de allierades bombningar. Texten lyder: Brottslingar återvänder alltid till platsen för sitt brott. Det vill säga engelsmännen är tillbaka. En annan affisch visar Jeanne som martyr med Lothringenkorset, symbol för gaullisternas motstånd mot tyskarna.
Efter kanoniseringen 1920 fick Jeanne d'Arc en egen nationell helgdag i Frankrike. Den infaller första söndagen efter 8 maj. Kyrkan hedrar Jeannes minne på hennes dödsdag den 30 maj.
Jeanne d'Arc i litteraturen
Många böcker har skrivits om Jeanne d'Arc, inte minst skönlitteratur. William Shakespeare skrev om henne på 1500-talet i dramat Henrik VI. Han såg henne då med engelsmännens ögon och uppfattade henne fortfarande som en häxa.
Frankrikes store författare Voltaire verkade under 1700-talet, under upplysningens tidevarv. Han betraktade henne därför som ett uttryck för medeltidens vidskepelse. Voltaire tyckte också illa om den katolska kyrkan. Hans kanske allra mest kända ord är: "krossa den skändliga" (d.v.s. katolska kyrkan).
Tyske författaren Friedrich Schiller skrev 1802 Die Jungfrau von Orléans. Schillers verk är inte historiskt korrekt. Han har skrivit ett erotiskt drama där Jeanne blir förälskad i en ung engelsk ädling och där hon dör på slagfältet inte på bålet. Men verket är mycket nationalistiskt. Schiller ville väcka det tyska folkets nationalism med Jeanne d'Arc som manande exempel.
Litteratur:
Jeanne d'Arc: Rättegångsprotokoll år 1431, Göteborg: Universitetet, 1991
Victoria Sackville-West, Jeanne d'Arc, Tiden, 1937
Friedrich Schiller, Die Jungfrau von Orléans. I: Schillers Werke, Band 9, Böhlaus, 1948
Friedrich Schiller, Orleanska Jungfrun, Bonnier, 1872
Curt Wallis, Jeanne d'Arc, Fritzes, 1917
Marina Warner, Joan of Arc, Weidenfeld and Nicolson, 1981
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
