Det rika källmaterialet från processerna gör att vi väl känner till hennes liv från början till slut. Bara positiva omdömen tycks finnas om Jeanne. Hon hjälper sin mor med hushållsgöromål och sin far och bröder med plöjning, skörd och boskap. Alla i byn verkar tycka om henne. Redan som barn är hon mycket from. När det ringer till mässan går hon alltid till kyrkan och hon biktar sig ofta. Ibland är hon i kyrkan när föräldrarna tror att hon arbetar på fälten. Enligt tidens sed ger hon allmosor till de fattiga. Sjuka får ligga i hennes säng medan hon själv sover på golvet. Ofta drar hon sig undan från lek och dans för att be. I övrigt är hon en helt normal lantflicka med mörkt hår och solbränt ansikte.
I skogarna runtom byn finns träd och vattenkällor som är knutna till berättelser om féer och troll. Vissa dagar varje år går byns alla barn ut och hänger girlanger i féernas träd. Jeanne vet inte då, att detta oskyldiga nöje några år senare ska användas som bevis för att hon deltagit i hedniska riter.
Frankrike är sedan många år i krig med England i det så kallade hundraårskriget. Dessutom är Frankrike splittrat. Den burgundiska falangen står på engelsmännens sida. Jeanne växer upp relativt förskonad från kriget som förs långt ifrån hennes by. De få burgunder som finns i närheten tycks inte utgöra något problem. Men det händer vid några tillfällen att räder görs i byn och befolkningen tillfälligt måste ta sig till en grannby för att inte råka illa ut. Då och då måste de också söka skydd i en närbelägen borg och det talas mycket om kriget.
Jeanne - utvald av Gud
Plötsligt en dag när Jeanne är 12 år gammal ser hon ett ljusken och hör röster tala till henne från himlen. Först blir hon rädd, men rösterna återkommer dagligen och hon vänjer sig. Hon ser också gestalterna som talar och hon får veta att de är S:t Michaël, S:te Catherine och S:te Marguerite. Ibland ser hon också änglar. Rösterna säger att hon är utvald av Gud att rädda Frankrike från engelsmännen. Själv frågar hon hur det ska gå till. Hon är ju bara en enkel, okunnig bondflicka. Rösterna försäkrar att hon kommer att lyckas.
Jeanne berättar inte för någon om rösterna, varken för sina vänner eller föräldrar. Det dröjer också fem år innan hon bestämmer sig för att lyda uppmaningarna från helgonen. Hon kan inte berätta för familj och vänner att hon lämnar sin hemby för gott. De tror att hon ska besöka några släktingar, vilket hon ibland brukar göra. Ett vittne har berättat att han hört henne säga adjö till flera olika personer då hon i sin lappade, röda klänning vandrade bort.
Hon inviger en släkting i sin hemlighet. Han tror på Jeanne och hjälper henne till den inflytelserike hövitsmannen Robert de Baudricourt. Denne är misstrogen, tar det hela som ett skämt och skickar hem henne. Men Jeanne låter sig bara tillfälligt avfärdas. Efter ett halvår är hon tillbaka. Av någon anledning lyckas hon andra gången övertyga om sin mission. Kanske är det för att Frankrikes läge har blivit så allvarligt att man är beredd att gripa varje halmstrå till räddning. Det är 1400-tal. Gudstron är stark, liksom tron på helgon, djävulen och onda andar. Möjligheten finns ju att Jeanne faktiskt är ett Guds redskap.
Vid ett tillfälle klagar Jeanne för en ung krigare att Baudricourt är svår att övertyga. I en bok om Jeanne d'Arc beskrivs det så:
- Jag måste vara i Chinon före midfastan också om jag därvid skulle nöta bort mina ben ända till knäna. Ingen prins eller hertig, ingen utom jag kan rädda kungariket Frankrike. Vår kung har ingen annan hjälp än mig. Ack, jag ville hellre spinna hemma hos mor! Att kriga är ej mitt yrke, men jag måste ge mig i väg och uträtta det, ty Messire har sagt mig det.
- Och vem är Messire?
- Det är Gud, svarade hon.
Då säger jag, Jean de Novelonpont, att jag svär er Jungfru, med mina händer i edra, att jag med Guds hjälp ska föra er till konungen, och jag frågar er, när reser ni?
- Hellre idag än i morgon, hellre i morgon än sedan, svarade Jeanne.
Alltså får hon nu vad hon begär: eskort till kungen som befinner i Chion cirka 40 mil bort. En sådan färd är mycket vansklig denna tid. Den måste företas till häst genom oländiga skogar. Man kan råka ut för fientliga soldater. Men ännu större risk är att råka ut för rövare, som det finns gott om. Jeanne själv tycks helt obekymrad. Hon klär sig i manskläder, något mycket ovanlig i denna tidsålder. Möjligen gör hon det av praktiska skäl, ännu troligare för att skydda sig mot våldtäkt och andra övergrepp. Hon är ju ensam kvinna i en värld av män, alltifrån ädla riddare till råa soldater och stråtrövare.
Färden går helt utan problem. De som gör henne sällskap är förvånade över att inget inträffar under de elva dagar som ritten tar. Men hon besvärar dem avsevärt med sin ständiga önskan att få höra mässan. Överallt där ett kapell eller en kyrka finns måste de stanna.
Jeanne hos kungen
Så är då Jeanne äntligen hos kungen, Karl VII. Hon kommer in till honom klädd i manskläder. Salen är fylld av nyfikna hovmän och riddare. Hon talar om för Karl att hon kommit för att befria Orléans och därefter föra honom till Reims för att krönas. Sedan ska resten av Frankrike befrias. Nu begär hon krigsutrustning och en här. Kungen låter sig övertygas. Men först måste hon genomgå en grundlig undersökning. Han måste förvissa sig om att hon inte är besatt av den onde. Präster och lärda män får förhöra henne, sändebud skickas till hennes hemby för att insamla uppgifter om henne. Några betrodda kvinnor får kontrollera om hon verkligen är jungfru, som hon påstår. Allt detta tar tid och Jeanne är otålig att komma iväg. Men hon inser att hon måste finna sig i dessa undersökningar.
Alla som känt Jeanne ger henne bara goda vitsord. Prästerna kan inte finna att hon talar osant om sina röster. De kommer också fram till att hon kan bära manskläder utan att skymfa Gud. Dessutom är hon jungfru och enligt tidens synsätt kan en jungfru aldrig vara besatt av djävulen.
Jeanne får sin armé och drar mot Orléans.
LÄS MER: Jeanne d'Arc (artikelserie)
LÄS MER: Jeanne d'Arc
LÄS MER: Jeanne d'Arc - bondflickan som sadlade om till krigare
LÄS MER: Hundraårskriget
LÄS MER: Berömda kvinnor
LÄS MER: Medeltidens tio viktigaste kvinnliga normbrytare
Litteratur:
Jeanne d'Arc: Rättegångsprotokoll år 1431, Göteborg: Universitetet, 1991
Victoria Sackville-West, Jeanne d'Arc, Tiden, 1937
Friedrich Schiller, Die Jungfrau von Orléans. I: Schillers Werke, Band 9, Böhlaus, 1948
Friedrich Schiller, Orleanska Jungfrun, Bonnier, 1872
Curt Wallis, Jeanne d'Arc, Fritzes, 1917
Marina Warner, Joan of Arc, Weidenfeld and Nicolson, 1981
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
