Jenner, Semmelweis och Lister - kampen mot smitta och infektioner
När läkaren Ignaz Semmelweis år 1847 började uppmana sina kolleger i Wien att tvätta händerna ofta blev de så rasande att han till sist måste lämna sjukhuset. Fram till slutet av 1800-talet var nämligen bakterier och virus okända. Därför visste ingen vad pandemier som pesten och smittkopporna berodde på eller hur de skulle behandlas. 2020 svepte en ny pandemi, covid-19, över världen. Ett viktigt råd för att undgå smitta var att tvätta händerna ofta, alltså tidigare en omstridd tanke. Semmelweis förstod inte heller varför hans metod fungerade – bara att den gjorde det.
Edward Jenner (1749-1823), pionjär inom vaccinering, Ignaz Semmelweis (1818-1865) och Joseph Lister (1827-1912), pionjärer inom sjukhushygien och desinficering.
Det var först när fransmannen Louis Pasteur (1822-1895) hade kopplat samman bakterier med sjukdomar som läkare kunde börja behandla sjukdomar på allvar. Under antiken hade Hippokrates ordinerat lugn och ro, god mat och frisk luft vid sjukdom. Det är råd som står sig än idag, men därutöver gjorde läkarvetenskapen endast små framsteg under de 2 000 år som ligger mellan Hippokrates och Pasteur.
En medicinsk milstolpe utgör arbetet den engelske landsortsläkaren Edward Jenner (1749-1823) utförde. Han hade lämnat skolan vid 13 års ålder, men fick ändå chansen att studera medicin. Efter att ha tagit examen i London återvände han till sina hemtrakter i Gloucestershire.
ANNONS
Data och fakta
1749: Edward Jenner föds i England, son till en präst.
1762: Jenner lämnar skolan 13 år gammal men kan ändå studera medicin.
1796: Efter att ha studerat ämnet i tjugo år tar Jenner chansen att ge en åttaårig pojke smittkoppssmitta. Pojken har tidigare fått kokoppor. Försöket lyckas. Kokopporna skyddar pojken mot smittkoppor.
1818: Semmelweis föds i Ungern.
1823: Jenner avlider, hyllad och hedrad.
1827: Lister föds i England - ett av sju barn i en kväkarfamilj.
1847: Semmelweis visar att läkare genom att tvätta sig kan undvika att patienterna dör i sårfeber. Hans idéer tas dock illa upp, och han måste lämna sjukhuset i Wien och återvända till sitt hemland Ungern. Sin metod tar han med sig.
1852: Lister är med vid den första operationen i Storbritannien där bedövningsmedel används.
1865: Semmelweis dör i sårfeber - den sjukdom han bekämpat. Han dör hånad av sina kolleger. Får upprättelse efter sin död.
1865: Lister får höra om Pasteurs upptäckter och börjar experimentera med olika medel för att rengöra sår och instrument.
1897: Lister adlas.
1912: Lister avlider.
Smittkopporna
Som alla läkare vid denna tid kom Jenner ofta i kontakt med smittkopporna - en av de mest förhärjande farsoter eller pandemier som drabbat mänskligheten. Smittkopporna var ofta dödliga, och den som överlevde var i bokstavlig mening märkt för livet. I lyckliga fall fick den drabbade små gropar i huden - i värre fall blev den sjuke blind, och hela ansiktet kunde förstöras. En stor del av befolkningen gick med sådana märken i ansiktet.
I sin praktik träffade Jenner på en liknande sjukdom, kallad kokoppor. I Gloucestershire trodde landsbygdsbefolkningen att den som fått kokoppor inte kunde få smittkoppor.
Folkliga föreställningar fanns om en rad sjukdomar, och läkare har ofta fnyst åt dem. Men Jenner fann att det verkligen var så att mjölkerskor ytterst sällan fick smittkoppor - däremot hade nästan alla haft kokoppor som knappast efterlämnade några märken alls.
Vaccineringen
I desperata försök att undgå smittkoppor hade folk i Storbritannien börjat experimentera med att frivilligt låta sig smittas av en mild form av smittkoppor för att undgå den värre varianten. Men metoden var långt ifrån säker. Försökspersonen fick ofta den svåra typen och avled. Att folk ville utsätta sig för sådana risker visar hur fruktade smittkopporna var.
Jenner studerade ämnet i nästan tjugo år innan han vågade göra ett riskabelt experiment. Den 14 maj 1796 fick åttaåringen James Phipps två skråmor i armen, och Jenner gav pojken en dos kokoppor genom att ta lite vätska från en kokoppa på en mjölkerskas hand. Sex veckor senare gav Jenner pojken en dos smittkoppssmitta. Det var pressande dagar - hade läkaren sänt pojken i döden? Men pojken förblev frisk. De kokoppor han fått vid det första tillfället hade på något sätt räddat honom från smittkoppssmittan. Det var den första vaccineringen, en metod som sedan dess räddat miljoner liv. Både orden vaccinering och vaccin kommer från vacca - det latinska ordet för ko. Det är en påminnelse om att det var kokopporna som satte Jenner på rätt spår. Genom vaccinering har mänskligheten kunnat undgå nya smittkoppsepidemier, och FN:s Världshälsoorganisation har förklarat sjukdomen utrotad.
Efter att ha upprepat försöken flera gånger med lyckat resultat reste Jenner till London för att försöka finna någon som var villig att utsätta sig för ett nytt försök.
Hånad och hyllad
En frivillig spårades upp, försöket genomfördes och lyckades igen. Som ofta i sådana fall hånade storstadsläkarna i London landsortsläkaren som trodde att han kunnat komma på någonting. Men när Jenner flera gånger visat att hans metod fungerade fick han sitt erkännande. Stanna i London ville han inte, trots många erbjudanden, utan han återvände till sin landsortspraktik.
ANNONS
ANNONS
Metoden spreds snabbt och började användas i alla länder där det fanns möjlighet. Jenner hyllades och respekterades överallt. En gång ska han under Napoleonkrigen med Frankrike ha bett att två brittiska fångar skulle friges.
- Den store doktor Jenner kan vi inte neka något, lär Napoleon ha svarat, och de två fångarna frisläpptes.
Jenner var den förste som försökte skydda människor mot sjukdom genom att införa smittämne i kroppen. Han prövade först på barn.
Trots att Jenners metod lyckades så visste han inte varför. Varken han eller någon annan kände till sambandet mellan bakterier, virus och sjukdomar. Det skulle dröja ytterligare sjuttio år innan Louis Pasteur klarlade sambandet.
Jenner är naturligtvis ihågkommen för sina insatser mot smittkoppor, men han var också natur- och teknikintresserad. Han var den förste som studerade göken och kunde beskriva hur gökungar kastar ut andra ägg och ungar ur de reden där gökäggen lagts. Han studerade daggmaskarnas verksamhet och byggde sin landsändas första luftballong.
Barnsängsfebern
Det finns andra exempel på hur läkare framgångsrikt kämpat mot bakterier och virus utan känna till att de fanns. Ignaz Philipp Semmelweis (1818-1865) arbetade vid förlossningsavdelningen på ett sjukhus i Wien. Att föda barn där var något av ett lotteri där en nitlott betydde döden - tolv av hundra nyblivna mödrar dog i barnsängsfeber.
Semmelweis kunde med en stigande känsla av olust konstatera att de kvinnor som förlöstes av barnmorskor nästan aldrig fick barnsängsfeber, men att många av dem som förlösts av läkare gjorde det.
När en av sjukhusets läkare dog i en sjukdom som var mycket lik barnsängsfeber, tog Semmelweis misstankar fastare form. Läkaren hade skurit sig när han obducerade ett lik. Läkarna gick direkt från dissektionsrummen till förlossningar utan att tvätta händerna eller byta kläder. Kanske var det så att läkarna på något sätt bar med sig sjukdomen från dissektionsrummen, där liken skars upp och undersöktes?
ANNONS
Tvätta händerna!
Semmelweis började kräva att läkarna skulle tvätta händerna i klorlösning innan de förlöste kvinnor. På ett år sjönk dödligheten i barnsängsfeber från tolv till 1,5 procent. Denna framgång borde ha varit bevis nog för Semmelweis idéer. Men precis som Jenner fick Semmelweis känna på läkarnas motstånd mot nymodigheter och det i än högre grad. Läkarna kände sig förnedrade av att bli utpekade som orsak till dödsfallen och de hatade det myckna handtvättandet.
Detta är det handfat där Semmelweis tvättade sig innan han undersökte sina patienter. Bakterierna var vid denna tid okända. Liksom Jenner hånades Semmelweis trots att han hade helt rätt. Men Semmelweis lyckades aldrig övertyga sina kolleger utan måste lämna sjukhuset i Wien.
Semmelweis kom från Ungern, och det gav hans motståndare ännu en anledning att tvinga den besvärlige utlänningen att lämna sjukhuset. Han flyttade till ett sjukhus i Budapest och tog med sig sina metoder. Där fick Semmelweis ner dödligheten i barnsängsfeber på samma sätt som i Wien, medan den åter steg vid det sjukhus han hade lämnat.
Semmelweis dog själv troligen av sårförgiftning, den sjukdom han bekämpat, år 1865. Det var just det år Pasteur lade fram sina bevis för att bakterier orsakar sjukdomar.
Semmelweis fick under sin livstid aldrig den framgång han förtjänat eller ens en förklaring till att hans enkla metoder gett så bra resultat. Idag ses han som en pionjär när det gäller hygien i sjukvården och förebyggande av smitta.
Bedövning vid operationer
Det stora genombrottet inom desinficering kom i stället med Joseph Lister (1827-1912), född i en sjubarns kväkarfamilj i Essex i England. Listers far var själv vetenskapsman i liten skala och förbättrade mikroskopet betydligt. Med ett sådant lärde sig Joseph Lister studera växter och djur. 1852 tog Lister sin läkarexamen, och samma år var han med vid den första operation i Storbritannien där kloroform användes som bedövningsmedel. Operationer hade tidigare varit ett smärtfyllt inferno för patienten som inte kunnat få annan smärtlindring än en klunk brännvin eller att inandas eter. Ibland hade patienter försatts i sömn med olika metoder, exempelvis ett slag i huvudet. Men något bra sätt hade inte upptäckts. Vanligen vrålade den opererade av smärta, och många operationer som i dag nästan är rutin, exempelvis blindtarmsoperationer, var knappast möjliga att genomföra.
ANNONS
När kloroformen hade införts, kunde läkarna göra många fler operationer än tidigare, men trots att antalet lyckade ingrepp ökade dog många patienter efter operationen. Såren ville inte läka, blev infekterade, och patienten avled.
Dödliga sårinfektioner
Lister började granska problemet och upptäckte snart att de patienter som dog var de med öppna sår. De som exempelvis hade brutit benet utan att benpiporna trängde igenom huden överlevde däremot så gott som alltid.
Lister fick tanken att det kunde finnas något okänt i luften som slog sig ner i öppna sår och orsakade patienternas död. När Lister 1865 tog del av Pasteurs teorier om sambandet mellan bakterier och sjukdomar, tyckte han att saken var klar.
Om bakterier levde och förökade sig i smuts, borde lösningen vara att ta bort smutsen. Att hygien och renlighet kunde förbättra sjukvården var en ny tanke.
Läkarna gjorde operationer klädda i sina vanliga kläder och brydde sig sällan om att tvätta händerna eller att sterilisera instrumenten. Inte heller de bandage som lades på operationssåret hade steriliserats. Allt detta var grogrund för miljoner bakterier, och det är märkligt att några patienter kunde överleva alls.
Att sterilisera
Lister visste inte hur starka medel det krävdes för att få bort bakterierna. Därför prövade han först med karbolsyra, idag kallat fenol. Han dränkte in bandagen hos en man som opererats i benet. Karbolsyra är så starkt att det dödade vävnaderna runt såret - men mannen överlevde. Sedan började Lister spreja hela salar med karbolsyra, och hans experiment gav snabba resultat. Dödligheten i sårfeber sjönk brant nedåt.
Bild: Okänd Lister var till en början osäker på hur starka medel han behövde, så hans första försök gjordes med karbolsyra. Bakterierna dog - men det gjorde vävnaderna runt såret också. På bilden syns en apparat som Lister hade konstruerat vilken kunde spraya karbolsyra över såret under tiden som läkarna opererade.
Listers användande av karbolsyra mötte, liksom Semmelweis idéer, motstånd till en början. Men eftersom Pasteur bevisat att bakterier orsakade sjukdomar, hade Lister ett mer handfast stöd att luta sig mot än Semmelweis haft. För sina insatser blev Lister adlad 1897.
Efter hand började mildare medel än karbolsyra användas. I Frankrike genomdrev Pasteur att ånga skulle användas för att sterilisera bandage. Jodtinkturen kom i bruk, och i nästan varje hem fanns en flaska till hands som användes för att badda småsår och skråmor. Idag anses tvål och rent vatten vara allra bäst.
Nästa steg blev att hindra bakterier från att komma in i sjuk- och operationssalar snarare än att bekämpa dem när de redan fanns på plats.
ANNONS
ANNONS
1890 införde amerikanen Halstead steriliserade gummihandskar vid operationer, och 1900 började kirurger använda munskydd för att skydda patienten från bakterier från läkarnas andedräkt. För att sterilisera instrumenten användes kokande vatten eller en låga.
Smittkoppsvaccination tillämpades för första gången i Sverige 1801. Initiativet togs av läkaren Eberhard Munck af Rosenschöld i Malmö. Föregående år hade den fruktade sjukdomen krävt 12 000 liv i landet. Genom att alltfler orter införde vaccination började nu antalet sjukdomsfall att sjunka.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Hur kom Jenner på tanken att kokoppor kunde ge skydd mot smittkoppor?
När genomförde Jenner sitt första lyckade försök med ympning mot smittkoppor?
Varför visste inte Jenner varför hans metod fungerade?
Varför gick läkare på det sjukhus där Semmelweis arbetade ibland direkt från obduktionssalen till förlossningsrummet utan att vare sig tvätta händerna eller byta kläder?
Trots att Semmelweis lyckades få ner dödligheten i barnsängsfeber väckte han de andra läkarnas vrede. Varför blev de upprörda?
Lister upptäckte att vissa patienter lätt drabbades av infektioner. Vilka?
Vad anses idag vara allra bäst för att rengöra sår?
Litteratur: Daniel J Boorstein, The Discoverers, Random House, 1983 Rom Harré, Great Scientific Experiments, Oxford University Press, 1983 Roy Porter (red.), Man Masters Nature, BBC Books, 1987 David Eliot Brody och Arnold R Brody, Upptäckterna som förändrade världen och människorna bakom dem, Wahlström & Widstrand, 1999 Jared Diamond, Vete, vapen och virus, Nordsteds, 2004 Berndt Tallerud, Skräckens tid: Farsoternas kulturhistoria, Prisma, 1999 Nils Uddenberg, Lidande och läkedom II: Medicinens historia från 1800 till 1950, Fri Tanke Förlag, 2015 Per-Erik Åbom, Farsoter och epidemier: En historisk odyssé från pest till ebola, Bokförlaget Atlantis AB, 2018
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
