Produkten av rubbade hjärnor
Många brittiska officerare ute vid fronten var irriterade över strömmen av märkliga meddelanden som skickades från högkvarteret. En del påstod att dessa meddelanden var produkten av rubbade hjärnor.
När slaget om Somme rasade som värst fick soldaterna vid fronten order av högkvarteret att omedelbart utse någon som skulle tjänstgöra som divisionstrumslagare.
I juli kom en utmattad soldat, som hade löpte genom ett intensivt artilleribombardemang, till en grupp australier som låg i en skyttegrav och överlämnade ett meddelande från en veterinär till en av officerarna där det stod: ”Sir, jag har äran att meddela att ert gamla sto lider av kvarka”.
En fransk officer, som var utsatt av ett intensivt skjutande från tyskarna, fick ett brådskande meddelande där det stod att en bil med generalsvimpel skulle alltid hälsas med honnör, oavsett om den var tom eller inte.
Regnet var en skoningslös fiende
Regnet var en skoningslös fiende för soldaterna i skyttegravarna. Det regnade oerhört mycket i Flandern under krigsåren. Mellan den 25 oktober 1914 och den 10 mars 1915 var det bara 18 dagar utan regn, och det var den största regnmängden på 35 år. I skyttegravarna hade man alltid lervälling upp till fotknölarna, men det var vanligt att vattnet var åtminstone 60 centimeter djupt.
En brittisk officer berättade att han i december 1916 skulle ta sig 400 meter längs en skyttegrav som var 400 meter lång, och det tog honom tre timmar att ta sig fram. Leran var ibland så besvärlig att soldaterna måste ”ligga raklånga och fördela sin vikt jämnt för att inte sjunka ner i sörjan”.
Och det var mycket vanligt att drunkna i leran. I november 1916 förlorade en gardesbataljon 16 man därför att de drunknade i leran, och kappan som soldaterna bar blev en belastning i regnet. Kapporna vägde drygt tre kilo, men efter några dagars regn kunde kombinationen av lera och vatten innebära att kappan vägde drygt 15 kilo. Därför var det svårt att förflytta sig från en plats till en annan, speciellt när utrustningen kunde väga 27 kilo.
Råttor och löss
Det var mycket vanligt med råttor i skyttegravarna, de hade gott om mat på grund av alla lik som fanns i terrängen. Och det var stora råttor. En kanadensisk soldat sa senare att det var: ”Jättestora råttor. Så stora att de åt på en sårad soldat om han inte kunde försvara sig”. Råttorna stal mat av soldaterna, men deras favoritmat var liken. Särskilt saftiga var ögonen och levern. Råttorna orsakade dock ingen epidemi, men under krigets två sista år spred de en smittsam gulsot.
Förutom råttorna var lössen en svår plåga för soldaterna. Lössen eller ”chatts” som de kallades fanns i kläder och i soldaternas hår. Skottarna led speciellt eftersom lössen trivdes i alla veck som fanns i deras kiltar. Trots att visa soldater kunde bada en gång i veckan och samtidigt fick kläderna tvätta frodades lössen.
Lössen orsakade inte bara ett kliande utan de bar också på en sjukdom som blev känd som skyttegravsfeber och man fann inget botemedel innan kriget var slut. Ett vanligt första symptom var akuta smärtor i vaderna varefter hög feber följde. Det var ingen dödlig sjukdom, men behandlingen krävde mellan tre veckors och tre månaders tjänstledighet. Under 1917 svarade den för 15 procent av alla sjukdomsfall i brittiska armén.
Nästan 50 procent av förlusterna berodde på de hemska förhållandena i skyttegravarna. Mellan 1914 och 1918 sårades 2,6 miljoner män i strid och 3,5 miljoner drabbades av svåra sjukdomar. Men de sjuka hade större chans att överleva än de sårade. 31 procent av de sårade dog så småningom mot mindre än en procent av de sjuka.
Sårade
När en soldat sårades av ett skott var det vanligen förbjudet för framryckande trupp att stanna och ta hand om den drabbade soldaten. En del sårade låg i två eller tre dagar innan de togs om hand. I många fall låg de sårade och skrek av smärta och skräck intill sina egna skyttegravar, men ofta lämnades de för att dö, Normalt fanns det bara fyra bårbärare per kompani och de behövdes vanligtvis för att orka bära båren i den lervälling som de befann sig i.
Bårbärarna förde därefter de sårade till första förbandsstationen som vanligtvis fanns i tredje skyttegravslinjen. Placeringen av förbandsstationen nära linjen innebar även stora risker för personalen. Under kriget dödades mer än 1 000 brittiska och 1 500 tyska fältläkare.
Varje division hade vanligtvis ett fältsjukhus som i medeltal kunde ta emot 2 000 soldater varje dag. Det var många män som önskade att få en skada som inte var tillräcklig för att döda, men som gjorde att man kunde lämna armén utan att vara invalid.
Gasbrand var en dödlig företeelse, men termen har ingenting att göra med giftgas. Skyttegravarna fanns i områden som var intensivt uppodlade med en stor mängd gödsel. Denna gödsel innehöll en bacill som normalt finns i inälvorna på hästar och soldaternas kläder blev impregnerade med dessa baciller.
När en soldat träffades av en kula drevs stycken av hans uniform in i såret och det blev infekterat. En läkare beskrev vad som kunde hända:
”Efter 48 timmar börjar sårkanterna svullna så att såret gapar vidöppet och sedan börjar hela den sårade kroppsdelen svullna och antar sedan en grönaktig färg. Detta beror på att vävnaderna är bokstavligen uppblåsta av gas och om man pressar fingrarna mot den balkongliknande svullnaden kan man känna ett tydligt knastrande eller ett litet bubblande”.
I början av kriget dog många soldater av gasbrand innan man fann metoder att häva gasbranden. Av alla miljoner skadade återvände hela 78 procent till aktiv tjänst.
Mat och alkohol
I teorin fick arméerna i Frankrike och Flandern bra mat. Amerikanerna fick den bästa maten. De tilldelades en daglig ranson om 4 714 kalorier. Därnäst kom fransmännen med 4 466 kalorier. Britterna fick enligt siffrorna 4 193 kalorier och sist kom tyskarna med 4 038 kalorier. Men det var teoretiska siffror. En stor mängd gick förlorade, stals eller kastades bort. Men det största problemet var att få fram varm mat till skyttegravarna. Kvaliteten på maten var dålig i alla arméer. För fransmännen var den officiella definitionen på ”färskt” bröd allt som bakats de senaste åtta dagarna.
Det var inte tillåtet för soldaterna att dricka alkohol i skyttegravarna, men officerarna fick göra det. Myndigheterna var alltid rädda för att drickandet skulle bli ett stort problem i skyttegravarna. Men inför offensiver kunde det hända att soldaterna fick en liten ranson alkohol. Drickandet blev dock aldrig något större problem vid fronterna.
Brev och censur
Soldaterna i skyttegravarna var flitiga brevskrivare och stora mängder post sändes mellan Frankrike och Storbritannien. 1918 hade brittiska arméns posttjänst 4 000 soldater i tjänst och 12,5 miljoner brev skickades iväg till alla fronter varje vecka och nästan vartenda ett gav upphov till ett svar. Officerarna hade till stånd att skicka efter varukorgar från de stora varuhusen i London som ofta bestod av lyxrätter, vin och sprit. Postgången fungerade förvånansvärt bra, ett brev tog vanligen inte mer än två eller tre dagar och det var mycket få brev som inte nådde till adressaten.
De brittiska soldaterna var flitiga brevskrivare i skyttegravarna. En undersökning 1918 visade att breven i stort sett inte visade någon defaitism eller förtvivlan, men en del brev kom aldrig fram eftersom de hamnade i den brittiska censuren. En anledning kunde vara att någon soldat avslöjade en krigshemlighet, men den vanligaste orsaken var att breven var skrivna i en så dyster ton att det ansågs hota krigsmoralen bland britterna. Varje soldat försågs under kriget med ett kortfattat testamente innan han gick ut i strid, och till detta bifogades ofta ett sista brev. När den brittiske soldaten Joseph Ditchburn reste till fronten 1914 skrev han ett sådant brev till sin mamma som fastnade i censuren. Han skrev bland annat ”Mamma förlora inte hoppet. Jag kommer kanske tillbaka”. Ordet kanske ansågs så pessimistiskt att brevet aldrig skickades.
Sex och permission
När de brittiska soldaterna reste till Frankrike fick de med sig ett brev från lord Kitchener där han skrev:
”Du kan inte utföra din plikt om du inte är frisk, så var alltid på din vakt mot alla överdrifter. I denna nya erfarenhet kanske du frestas av såväl vin som kvinnor. Du måste fullständigt motstå frestelserna och samtidigt som du behandlar kvinnorna med största hövlighet måste du undvika alla intimiteter”.
Trots dessa förmaningar tillät alla arméerna soldaterna att besöka bordeller i de större städerna. Britten Robert Graves beskrev en bordell i Calais där han ”Såg en kö på 150 man som väntade utanför dörren, för att var och en skulle få en kort stund med en av de tre kvinnorna i huset”. Trots att militären inspekterade bordellerna var könssjukdomar vanliga och de franska styrkorna drabbades av en miljon fall av könssjukdomar.
I de flesta arméerna varade en permission i 10 dagar. De brittiska soldaterna fick permission vanligtvis en gång varje år, medan officerarna kunde få två permissioner varje år. Och permissionen uppskattades verkligen av soldaterna. Den franske artilleristen Paul Lintier skrev:
”Åh, så man älskar livet när man nästan förlorat det. När faran för ett ögonblick är på avstånd från oss, vilken njutning är det inte att med alla lemmar fullständigt avslappnade, totalt uppgå i den ljuva känslan att vara levande”.
En tyst överenskommelse om fred
På vissa avsnitt utvecklades en tyst överenskommelse mellan fienden att vissa uppgifter kunde genomföras utan skottlossning. På många avsnitt var man överens om att det inte skulle skjutas under en timme eller så vid frukost och middag. Enskilda soldater kunde plötsligt bryta mot ordern att alla fientliga soldater skulle dödas. När den kanadensiske soldaten Kemmel gick vilse i dimman 1915 och plötsligt hamnade framför en tysk soldat som var beväpnad med ett gevär sa den tyske soldaten: ”Det är bäst för dig att du går tillbaka, för annars måste jag skjuta dig”.
Ibland hände det att en grupp på ena sidan spelade eller sjöng en melodi och då kunde det komma applåder från andra sidan. Britten Philip Gibbs berättade att under ett avbrott i de blodiga striderna började britterna på ett avsnitt spela på munspel och leksaksflöjter och tyskarna applåderade efter varje nummer. Plötsligt ropade en tysk på engelska: ”Spela Annie Laurie och jag ska sjunga den”. Det gjorde så och en tysk officer stod upp och sjöng sången vilket resulterade i applåder från både tysk och engelsk sida. Dagen därpå återupptogs striden.
SkyttegravsfotbollPå västfronten pågick ställningskriget längs en 800 km lång front under flera år. Mycket av skyttegravskriget handlade om evig väntan, snabba och korta framryckningar och lika snabba reträtter. Ett steg framåt och ett steg tillbaka. Tillbaka till gå, med det undantaget att ytterligare ett antal människor hade förlorat sina liv. Till ingen nytta. Det var julaftonskväll och fienderna låg nedgrävda på ungefär 100 meters avstånd. Plötsligt började ena sidan ta upp en julsång. Den andra sidan svarade. Och nu hände något osannolikt. Efter en hel natt med julsånger hade det uppstått en sådan känsla att soldaterna lite trevande tog sig upp från skyttegravarna. Man gick fram till varandra, tyska soldater och brittiska soldater. Utan vapen. De ropade hälsningarna med öknamnen för engelska och tyska soldater: "Hello Fritz" och "Hallo Tommy". De skakade hand och gav varandra presenter. Tyskarna lämnade öl och korvar medan engelsmännen räckte över konserverat oxkött och kakor. Hjälmar och uniformsknappar bytte också ägare. Nu hände något ännu mer osannolikt. En fotboll kom fram. Ett femtiotal man på varje sida började kicka boll. Bertie Felstead - från London och menig soldat i Royal Welsh Fusilers - berättade senare att bollspelet höll på i ungefär en halvtimme innan en brittisk fanjunkare beordrade sina män att återvända till sin skyttegrav. Han påminde dem strängt att de var där för att slåss mot hunnerna, inte bli vänner med dem.
|
På västfronten intet nytt
Första världskriget har skildrats i många böcker och den mest kända boken är förmodligen ”På västfronten intet nytt” av Erich Maria Remarque som tillbringade en kortare tid vid västfronten som tysk soldat.
Romanen beskriver första världskrigets fasor och vansinne utifrån en 19-årig soldats synvinkel.
Romanen har översatts till mer än 50 språk och nått en upplaga på över 20 miljoner exemplar. Den tillhörde de första böckerna som brändes under nazisternas bokbål 1933. Remarque själv befann sig vid denna tid redan i amerikansk exil.
LÄS MER: Första världskriget
LÄS MER: Första världskriget (artikelserie)
LÄS MER: Första världskrigets orsaker
LÄS MER: Första världskrigets följder
