Ledningen av det nya Tyskland kom efter Bismarck att ligga hos "Kaisern". Det var så den tyske kejsaren Wilhelm II kallades.
Den nya tyska industristaten behövde råvaror och marknader. En kamp om världshandeln, kolonierna och jordens tillgångar inleddes mellan de europeiska stormakterna Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Framförallt var det Storbritannien och Tyskland som kom i motsättning till varandra om herraväldet över haven och kolonierna. Det brittiska kolonialväldet sträckte sig över hela världen. Tyskarna ville bygga en stark flotta, som kunde konkurrera med den brittiska sjömakten. Det var alltså mellan dessa makter kampen om marknaderna och kontrollen över råvarutillgångarna utkämpades.
Världsläget vid sekelskiftet 1900
Vid sekelskiftet 1900 dominerade det nationella tänkandet hela det politiska livet i Europa. Nation stod mot nation i en väldig kamp om kontrollen över råvaror och marknader. Det nyskapade och nationellt enade Tyskland var allierat med Österrike-Ungern, som omfattade en stor del av Centraleuropa. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern bestod av en mängd olika nationaliteter. Där fanns tyskar, ungrare, tjecker, slovaker, slovener, polacker och bosnier.
Denna allians, som kallades centralmakterna (ibland kallat trippelalliansen), stod mot en annan allians. Denna utgjordes av Frankrike och Ryssland till vilken även Storbritannien kom att ansluta sig. Frankrike ville ha revansch för förlusten av Elsass-Lothringen, som tyskarna tagit i det fransk-tyska kriget 1870-1871.
Österrike-Ungern hade kommit i konflikt med Serbien och krig bröt ut. Serbien var allierad med Ryssland, som alltså i sin tur var bundsförvant med Frankrike. Så kom det sig att den stora urladdningen, som kallades första världskriget utlöstes. Året var 1914. Å ena sidan stod Tyskland och Österrike-Ungen å den andra Storbritannien, Frankrike och Ryssland.
Första världskriget
Det var under de varma sommardagarna i augusti 1914 som det dittills största kriget någonsin bröt ut. Detta krig kom i grunden att förändra världen. Ur det växte nationella massrörelser som fascism och nazism fram.
Man kan säga att nationalismen vid 1900-talets början mynnade ut i första världskriget. Kriget blev totalt. Det var fråga om enorma nationella kraftansträngningar. Hela folket mobiliserades för att nedkämpa andra folk. Nationalismen framstod här i sin mest aggressiva form. Krigen kunde endast slutas med att de andra folken totalt nedkämpats. Detta krig lade Europa i ruiner och fördärvade åtminstone en generation européer.
Första världskriget följdes alltså av extremnationella rörelser. Man kan kalla dessa former av nationalism för totalitära. Den innebar att nationen eller staten skulle var det helt övergripande målet för alla medborgare. Medborgarens viktigaste uppgift var att tjäna nationen. Sådana rörelser var fascismen i Italien och nationalsocialismen i Tyskland. Benito Mussolini i Italien kom till makten 1922 och Adolf Hitler i Tyskland genomförde sitt "Machtübernahme" maktövertagande 1933.
Men ännu i augusti 1914, när det stora kriget bröt ut, såg man i London, Paris och Berlin hurrande folkmassor. Överallt i dessa huvudstäder förekom nationella manifestationer i samband med krigsutbrottet. Överallt trodde man på ett kortvarigt segerrikt krig för just det egna landet.
Överallt på rekryteringsaffischerna i England såg man bilden av den brittiske krigsministern lord Kitchener. Han uppmanade i den brittiska nationens namn ungdomen att låta värva sig. "Your country needs You" kunde man läsa på affischen. Tre miljoner unga britter tog värvning. Det gällde att passa på att komma från den grå vardagen innan kriget tog slut.
Men verkligheten blev annorlunda. Mängder av dem som värvade sig eller kallades in till krigstjänst skulle skjutas ihjäl vid Somme, Verdun och andra platser i Flandern.
Soldaterna beordrades av befäl, som nästan aldrig själva besökte slagfältet, att låta sig dödas i meningslösa massanfall. Ibland, som vid Verdun, gick generalernas taktik endast ut på att döda så många unga män från fiendesidan som möjligt. Under sådana förhållanden och i skyttegravar fyllda med råttor, taggtråd och gyttja, försvann allt vad nationell känsla hette. Allt tal om fosterlandets ära föreföll groteskt. På de olika frontavsnitten varnade soldaterna ofta varandra innan de öppnade eld. Men trots detta var förlusterna fruktansvärda.
Det var västmakterna USA, Storbritannien och Frankrike som segrade i första världskriget. Den fred som slöts i Versailles medförde så hårda villkor för Tyskland att den beredde vägen för nazismens framväxt och ett nytt världskrig. Tyskland tvingades avträda Elssas-Lothringen till Frankrike och sina polsktalande områden till det nyupprättade Polen. Dessutom dömdes Tyskland att betala ett orealistiskt stort skadestånd. För att framtvinga att betalningen verkligen skedde ockuperade Frankrike vid mitten av tjugotalet också Ruhrområdet.
LÄS MER: Första världskrigets orsaker
LÄS MER: Var första världskriget oundvikligt?
LÄS MER: Skotten i Sarajevo
LÄS MER: Första världskriget
PODCAST: Orsaker till första världskriget
Litteratur:
Christopher Clark, The Sleepwalkers: How Europe Went to War in 1914, HarperCollins, 2012
John Keegan, The First World War, Hutchinson, 1998
Fritz Fischer, Germany's Aims in the First World War, W W Norton & Company, 1967
Hew Strachan, The First World War: A New History, Simon & Schuster, 2003
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
