Varför och hur blev Sverige en stormakt?

Traditionellt brukar Sveriges stormaktstid räknas från Gustav II Adolfs trontillträde 1611 till Karl XII:s död 1718. Vi har här följt denna periodisering. Det hindrar inte att kontinuiteten från den föregående epoken var betydande (se Vasatiden). Både den expansionsinriktade Östersjöpolitiken och den starka stat som möjliggjorde mobiliseringen av resurser för de stora krigen hade grundats under Gustav Vasa och hans söner. Vad som förändrades under det tidiga 1600-talet var skalan i det svenska utrikesengagemanget, som nu fick betydelse även i ett europeiskt perspektiv. Svenska soldater kom att vattna sina hästar i Rhen och Bodensjön, Donau och Dnepr. Tillfälligt hissades den svenska flaggan till och med i Afrika och Nordamerika. Egentligen avslutades erövringarna redan 1660, när krafterna börjat sina och expansionsmöjligheterna kring Östersjön visat sig uttömda. Utrikespolitiken fick då en defensiv inriktning, och år 1700 kunde grannmakterna gå till anfall och stycka det svenska imperiet mellan sig.

Bild: SO-rummet.se

I det stora hela hade Sverige en liten befolkning jämfört med många andra av Europas länder. Men under 1600-talet kunde Sverige ändå uppträda som en europeisk stormakt. Hur var det möjligt? Karl X Gustav (1622-1660) efter slaget vid Iversnaes, målning av Johann Philip Lemke.

Sveriges stormaktsäventyr räckte alltså inte längre än några generationer, även om man räknar dess början redan vid Erik XIV:s införlivande av Reval (nuvarande Tallinn i Estland) 1561. Mentalt skulle föreställningen om Sverige som en stormakt emellertid leva kvar bland de styrande under hela 1700-talet och då leda till ett antal misslyckade krig.

Några orsaker bakom den svenska expansionen

Frågan om drivkrafterna bakom den svenska expansionen har varit omdiskuterad bland historikerna. Här nedan presenteras tre vanligt förekommande motiv inom historieskrivningen.

1. Säkerhetspolitiska motiv

Historieskrivningen kring orsakerna till den svenska erövringspolitiken dominerades länge av de rent säkerhetspolitiska motiven. En sentida förespråkare för denna uppfattning är den brittiske historikern Michael Roberts. Alltsedan unionstiden hade Sverige varit inringat och dominerat av Danmark och denna svaghetsställning ville de svenska kungarna bryta.

ANNONS

Dessutom kände sig Karl IX:s arvtagare hotade av sina släktingar i Polen och av den allt mäktigare habsburgske kejsaren, som spred den katolska världens inflytande norrut. Längst i öster gällde det dessutom att skapa säkra gränser mot ryssarna, som under 1500-talet börjat expandera mot Östersjön.

För att möta dessa utmaningar försökte de svenska kungarna flytta fram rikets positioner, och de erövringar de gjorde måste sedan i sin tur säkras genom kontroll över nya landområden. Herravälde över Östersjön - dominium maris Baltici - framstod till slut som den enda garanten för rikets säkerhet.

Karta över svenska stormaktsväldet 1658 — Bild: SO-rummet.se
Karta över svenska stormaktsväldet.

2. Handelspolitiska motiv

Ekonomihistorikern Artur Attman lanserade på 1940-talet en handelspolitisk tolkning av Sveriges Östersjövälde. Redan under vikingatiden hade svenskar haft en förmedlande roll i handeln mellan Ryssland och Västeuropa, men senare trängts undan av Hansan och Tyska orden. När dessa makter gick tillbaka i mitten av 1500-talet stod Vasakungarna beredda att fylla tomrummet efter dem. Politiken kom att fullföljas av Gustav II Adolf och hans arvtagare under 1600-talet.

Att Sverige systematiskt skaffade sig kontroll över hamnar i Baltikum och Nordtyskland, att man också försökte erövra de polska hamnarna och den ryska ishavskusten - logiken i dessa strävanden blir bara begriplig i ett handelspolitiskt sammanhang, menade Attman. Säkerhetsargumenten kan ha spelat en roll men var också de enda argument som kunde formuleras öppet när det gällde att förmå adel och allmoge i Sverige till uppoffringar.

ANNONS

3. Sociala ståndsmässiga motiv

En tredje forskningsriktning slutligen, vars främste sentida företrädare är Uppsalahistorikern Jan Lindegren, är inspirerad av en historiesyn där kampen mellan klasser och sociala grupper ses som en av utvecklingens viktigaste drivkrafter. Tonvikten läggs på adelns ståndsintressen. Genom erövringskrigen kunde adelsmännen få militära befäl och höga ämbeten samt skaffa gods och rikt krigsbyte.

Hemmavid begränsades dessa möjligheter av magra jordar och av en jämförelsevis stark bondeklass. De egensinniga bönderna kunde dock kuvas som knektar i kungens armé, kunde fås att släppa till mer av sina skördar om dessa inkrävdes som skatter till kungens krig. Mot den här tolkningen brukar dock invändas, att 1600-talets svenska adel inte var någon sammansvetsad grupp med enhetliga intressen och att den långt ifrån utövade det avgörande politiska inflytandet under hela perioden. Som grupp drabbades adeln dessutom hårt av krigspolitiken. Trots sin skattefrihet måste även adeln bidra till krigsutgifterna, och även bönderna på deras gods släpades ut i krigstjänst.

Dessutom var krigsförlusterna bland unga adelsmän förfärande (med tanke på hur liten gruppen var). Under perioden 1700-1709 omkom exempelvis 49 procent av alla adelsmän i åldersklassen 30-40 år i krig. Det finns också talrika uttalanden av ledande adelsmän som uttrycker missnöje över de många krigen och varnar för utrikespolitiska äventyr.

För dem som överlevde innebar emellertid förvaltningen av de erövrade områdena länge goda utkomstmöjligheter. Den stora gruppen nyadlade - däribland många utlänningar - hade också i huvudsak krigen och statsapparatens utbyggnad att tacka för sin upphöjelse.

Stormaktstidens krig formade Sverige till en militärstat

Men även om expansionspolitiken under 1600-talet skedde i självförsvar, dikterades av handelsintressen eller tjänade vissa gruppers intressen är det uppenbart att de stora krigen på ett genomgripande sätt förändrade det svenska samhället. Historikern Sven A. Nilsson har myntat begreppet "militärstat" för att beskriva stormaktstidens Sverige: en stat där kyrka och undervisning, förvaltning och skatteuppbörd, handel och manufakturer helt underordnades krigsmakten och krigföringen, där kriget till slut likt ett omättligt monster höll på sluka alla samhällsresurser.

Sverige var förvisso inte unikt i detta avseende. I hela Europa var statens organisation under 1500-, 1600- och 1700-talen i hög grad inriktad på att mobilisera resurser för krig och upprustningar. Adeln dominerade samhället, och för detta krigarstånd framstod kriget fortfarande som den naturliga och mest förnäma av sysselsättningar. I ett förindustriellt samhälle tycktes dessutom förvärv av land vara den enda riktigt säkra vägen till välståndsökning, vare sig det handlade om att vinna fler skattebetalande bönder eller kontroll över handelsvägar och tullstationer. Problemet var dock att krigen hela tiden blev allt kostsammare att föra.

ANNONS

Total mobilisering av landets resurser

Sverige var däremot unikt framgångsrikt i att mobilisera sina resurser: ett land med drygt två miljoner invånare lyckades ställa upp arméer som tidvis räknade över 100 000 man. Vissa viktiga förutsättningar (eller fördelar) fanns tillgängliga redan från början i form av en överlägsen militär organisation och alla nödvändiga råvaror för att utrusta härar och flottor inom rikets gränser. Men viktigast var den effektiva och vittförgrenade civila statsapparaten (under duglig ledning av bl.a. Axel Oxenstierna) utan vilken dessa ansträngningar hade varit omöjliga.

När grannmakter som Ryssland och Brandenburg/Preussen började organisera om sin förvaltning efter svenskt mönster förändrades snabbt maktförhållandena kring Östersjön.

Sveriges stormaktsambitioner reglerades av utländska intressen

En dansk historiker har träffande jämfört Östersjön under 1600-talet med Persiska viken vid 1900-talets slut. I bägge fallen handlar det om en underutvecklad del av världen, där utomstående rika länder medvetet balanserar olika regionala makter mot varandra i syfte att trygga sin försörjning av strategiska råvaror. Skeppsvirke, tjära, hampa och lin - de produkter som utgjorde basen i Östersjöhandeln - var nämligen lika viktiga för de västeuropeiska segelflottorna på 1600-talet som oljan för den västliga världens transportsystem på 1900- och 2000-talen.

Ekonomiskt var det svenska stormaktsväldet till stor del i händerna på holländska köpmän, som försåg landet med kapital och teknisk expertis och som förmedlade svenskt järn och koppar till de internationella marknaderna.

När Sverige under Karl X Gustav höll på att förverkliga "dominium maris Baltici" ingrep också holländska flottor och hindrade projektets fullbordan. Det låg inte i Nederländernas intresse att kontrollen över det viktiga området samlades hos en makt.

Ett imperium på bondefötter

Även om bönderna förhållandevis väl lyckades försvara sina intressen under stormaktstiden och i förening med borgare och präster tidvis vann kungamakten på sin sida mot adeln, ger beskrivningen av det svenska stormaktsväldet som ett imperium på bondefötter en uppfattning om vilka grupper som i slutänden svarade för kraftansträngningarna. De flesta svenskars liv under stormaktstiden berördes av det storslagna imperieprojektet.

Bilden av Sverige som ett imperium på bondefötter visar också på ihåligheten i den svenska stormaktsdrömmen. Under ytan av byråkratisk effektivitet och militär drill dolde sig just ett fattigt och underutvecklat bondeland, vars få städer Gustav II Adolf själv beskrev som "handelslösa och ruttna". Mäktiga inhemska köpmannaintressen av det slag som gjorde exempelvis det holländska imperiet lönsamt saknades.

Arvet efter stormaktstiden

För eftervärlden finns dock en del att glädjas åt i arvet efter stormaktstiden, främst genom den vitaliserande kulturimport som ägde rum. Förutom införseln av rövade konstskatter från kontinenten skedde en omfattande invandring av dugliga utlänningar: valloner, holländare, skottar och tysk-baltisk adel.

De satsningar på utbildningssystemet som staten genomförde innebar också att en internationell lärdomskultur fick fäste i landet för första gången sedan medeltiden.

Slutligen försökte den svenska aristokratin efterlikna adeln på kontinenten genom en rad pampiga slottsbyggen, som ännu imponerar.

LÄS MER: Stormaktstidens Sverige

LÄS MER: Sverige under stormaktstiden

LÄS MER: Armén och flottan under stormaktstiden

LÄS MER: De fyra stånden och riksdagen under stormaktstiden

LÄS MER: Trettioåriga krigets slut och westfaliska freden

PODCAST: Introduktion till stormaktstiden

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Förklara följande orsaker till den svenska expansionen under 1600-talet:

     a) Säkerhetspolitiska motiv

     b) Handelspolitiska motiv

     c) Sociala ståndsmässiga motiv
På vilka sätt formade krigen Sverige till en militärstat?
Sverige var unikt framgångsrikt i att mobilisera sina resurser. Motivera.
Hur reglerades Sveriges stormaktsambitioner av utländska intressen? Ge några exempel.
Vad menar författaren med att Sverige var ett imperium på bondefötter?
Nämn något av arvet efter stormaktstiden.

Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).

Senast uppdaterad: 28 november 2023

Publicerad: 19 december 2020

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio