Under konflikten utkämpades flera slag som blivit milstolpar inom krigshistorien, t.ex. slaget vid Marathon 490 f.Kr, sjöslaget vid Salamis 480 f.Kr, slaget vid Thermopyle 480 f.Kr och slaget vid Plataiai 479 f.Kr.
Perserkrigen vanns till slut av de grekiska stadsstaterna som därefter kunde fortsätta utvecklas utan persiskt inflytande.
Vi ska här nedan belysa bakgrunden till perserkrigen. Fortsättningen - händelseförloppet i form av de mest kända slagen - finns beskrivet i andra artiklar på SO-rummet (se länkar längre ner).
Bakgrunden till perserkrigen
Perserna hade från år 540 f.Kr successivt erövrat och byggt upp ett väldigt imperium som sträckte sig från Indien i öster till Medelhavet i väster (se karta). De hade bland annat lagt under sig Mindre Asien (nuvarande Turkiet), vilket tidigare hade varit hettitiska och lydiska riken. Genom denna expansion åt väster hade perserna nått utkanten av sydöstra Europa och därmed också den grekiska civilisationen. Från hamnarna vid det Egeiska havet försökte nu perserna utvidga sitt inflytande ytterligare och locka över olika grekiska stadsstater till sin sida för att kunna ta kontrollen över handeln i området.
Perserna föredrog att ha tyranner som härskare sina lydstater (vasallstater) eftersom dessa "marionetter" var beroende av persiskt stöd för att kunna styra. Begreppet tyrann hade ursprungligen inte den negativa innebörd som ordet har idag, även om det med tiden kom att bli synonymt med begreppet diktator. En tyrann var vid den här tiden en ledare, ofta till en början med folkligt stöd men som sedan gjort sig enväldig. En av dessa var Hippias, tyrann i Aten. När oppositionen mot Hippias makt började tillta blev tyrannen alltmer vänligt inställd till perserna och vände sig till deras storkung Darius I för att försäkra sig om hans stöd.
Under samma period hade den grekiska stadsstaten Sparta fört en aggressiv utrikespolitik och störtat flera tyranner i en rad grekiska stadsstater. År 510-511 var det Atens tur. Hippas, Atens tyrann, flydde då till Mindre Asien där han vädjade om persiskt stöd.
Den spartanska utrikespolitiken gick ut på att störta tyranner i olika stadsstater och istället installera egna ledare för få med dem i det Peloponnesiska förbundet, som var en försvarsallians under Spartas ledning. Ett av syftet med det Peloponnesiska förbundet var att förhindra persisk inblandning i grekisk politik. Spartas ingrepp mot Aten kom istället att få motsatt effekt skulle det visa sig.
Men först hände något annat oväntat. I samband med att Aten blev av med sin tyrann öppnades nya vägar för styre. I Aten hade vid den här tiden befolkningen mångdubblats på kort tid efter av att flyktingar anlänt från Jonien och andra områden som perserna hade erövrat. I avsaknad av en stark ledare följde en turbulent tid av maktkamp och inrikespolitiskt kaos som till slut utmynnade i att folket (i form av alla fria medborgare, d.v.s. enbart vissa män) fick makten. Demokrati (folkstyre) infördes nu för första gången som styrelseskick.
När Atenarna - som fruktade att spartanerna återigen skulle lägga sig i - sökte stöd från perserna fick de svaret att de kunde räkna med persiskt stöd om Aten underkastade sig storkungen Darius I överhöghet. Detta accepterades av delegationen som Aten hade sänt iväg till den persiske härskarens hov, men när de återvände till Aten godkändes inte beslutet av den styrande folkförsamlingen.
Joniska upproret
Med bekymrade ögon såg perserna på händelseförloppet i Aten. Utvecklingen spred sig därefter vidare i den grekiska övärlden där en rad uppror följde som sopade undan flera av härskarna som hämtat sitt stöd från perserna.
På den persiska storkungen Darius order samlades en flotta i de joniska hamnstäderna. År 499 anfölls den grekiska stadsstaten Naxos, men anfallet och den efterföljande belägringen av staden misslyckades.
Persernas misslyckande fick befolkningen i Jonien att vädra morgonluft, varefter ett stort uppror startade som spred sig som en löpeld från genom området ända ner till Cypern. Upprorets ledare begav sig samtidigt iväg till Sparta för att söka stöd och militär hjälp, men blev där avvisad. Det blev istället framförallt Aten som erbjöd sig att bidra i krigsinsatsen med tjugo skepp tillsammans med marinsoldater.
Upproret varade i sex år och var till en början framgångsrikt för grekerna (se karta). Men när det persiska militärmaskineriet hade mobiliserats och satts i rullning, besegrades grekerna i ett slag vid Efesos år 497 f.Kr, och året efter återerövrade perserna Cypern. Efter detta var grekerna på defensiven. Men det slutgiltiga nederlaget dröjde ända till år 491 f.Kr då de sista förhoppningarna om oberoende krossades hos de joniska grekerna i samband med sjöslaget vid Lade. Strax därefter kapitulerade stadsstaterna som deltagit i upproret samtidigt som den grekiska övärlden återigen fylldes med flyende greker.
Det Joniska upproret hade kostat stora förluster i människoliv på båda sidor. Trots upprorets storlek och kraft reagerade perserna ändå tämligen milt mot de besegrade och lät bli att kräva krigsskadestånd, eller att höja deras skatter, samtidigt som de grekiska stadsstaterna fick behålla sina nyvalda demokratiska system.
Det hela kunde ha slutat där, men när persernas härskare beslutade att skicka en straffexpedition i form av en enorm armé mot Aten, trappades konflikten upp i vad som senare har blivit känt som perserkrigen. Om det kan du läsa mer om i artiklarna här nedan samt bland länkmaterialet ännu längre ner.
LÄS MER: Slaget vid Marathon
LÄS MER: Slaget vid Thermopyle
LÄS MER: Slaget vid Salamis
LÄS MER: Slaget vid Plataiai
FÖRFATTARE
Text: Johnny Poetzsch, lärare i historia och andra samhällsorienterande ämnen
