Folkmordet på romer under andra världskriget kallas på romani för porajmos (romska för uppslukande). Man räknar med att mellan 200 000 och 500 000 romer dödades under Förintelsen som annars mest förknippas med de judiska offren.
Nazisterna kom ganska tidigt, närmare bestämt i Nürnberglagarna 1935, att klassificera ”zigenare” (dåtidens benämning på romer) som ”den rasbaserade statens fiende”, vilket jämställde dem med judarna i detta avseende. Denna klassificering banade väg för det öde som drabbade både judar och romer under Förintelsen.
Klassificeringen var en del av de rasbiologiska idéer som främst förknippas med nazismen, men som också vid den här tiden var utbredda och allmänt accepterade i Europa och andra delar av världen, inte minst i Sverige. Idéerna baserades på socialdarwinismen och påstådda skillnader och ranking mellan olika "raser" (begreppet ras är numera starkt ifrågasatt vad gäller människan som art, och inom forskningen pratar man idag istället om etniciteter). Inom rasbiologin ansågs dessa skillnader i utseende mellan olika "raser" även hänga ihop med sociala och kulturella skillnader hos olika folk samt visa att vissa grupper var överlägsna andra.
Det var detta rasistiska tankesätt som låg till grund för nazisternas plan att utrota de ”underlägsna” som ”förorenade” den ”ariska rasen” och därmed mänskligheten.
Romerna - eller zigenarna som de har kallats för historiskt - hade länge betraktats som en sorts andra klassens medborgare i de länder de bodde i. Och i samband med framväxten av rasbiologiska idéer under slutet av 1800-talet försämrades deras situation ytterligare i Tyskland och (senare) Weimarrepubliken. När sedan nazisterna tagit makten 1933 blev situationen genast mycket värre. Under mellankrigstiden i Nazityskland infördes lagar som skulle begränsa och till och med förhindra romernas rörlighet i Tredje riket. De skulle ställas under kontroll för att garantera ”rikets säkerhet”. Situationen förvärrades betydligt i och med antagandet av Nürnberglagarna 1935, däribland ”lagen om beskyddandet av tyskt blod och heder” vilken bland annat förbjöd giftermål mellan tyskar och judar. Judar blev också av med sitt tyska medborgarskap. Snart utökades dessa lagar att även omfatta romer.
Mycket tyder på att förföljelserna mot romer började redan under 1930-talet, men den största delen av folkmordsoffren dog under andra världskrigets förintelsekampanj. Precis som med judarna var det inte bara befolkningen i Tyskland som drabbades, nazisterna samlade även in romer i alla ockuperade länder och skickade dem till koncentrations- och förintelselägren för att arbeta (slavarbete) eller dödas. tiotusentals romer skickades till Dachau, Buchenwald och Auschwitz.
Romer utsattes även för medicinska experiment och den ökände läkaren Josef Mengele i Auschwitz ska ha utfört många experiment på just romska barn. Siffrorna över antalet offer är fortfarande ganska osäkra men man räknar med att av Europas dåvarande cirka 2 miljoner romer så dödades någonstans mellan 200 000 och 500 000. Senare forskning antyder att siffran kan vara ännu högre, närmare 700 000 och upp emot en miljon. I vissa länder som t.ex. Kroatien, Estland och Nederländerna försvann romerna så gott som helt.
Folkmordet på romerna har länge hamnat i skuggan av Förintelsen med fokus på de judiska offren. Romerna nämndes t.ex. inte alls under Nürnbergrättegångarna och de fick aldrig ta del av den kompensation som Tyskland betalade till Förintelsens offer. Tyskland erkände folkmordet på romerna först år 1982. Denna trend är dock inte unik för Tyskland utan har gällt internationellt och även i Sverige. Först 2015 beslöt man inom EU att införa en minnesdag den 2 augusti (till minne av förstörelsen av Auschwitz 1945) för Porajmos.
LÄS MER: Rasbiologi
LÄS MER: Förintelsen
LÄS MER: Antiziganism
LÄS MER: Romernas historia
