Sigtuna var i början av 1000-talet rikets enda stad (under senare delen av århundradet växte även städerna Skara och Lödöse fram).
Staden grundlades kring 970 enligt en fastlagd plan. Sigtunas uppkomst har sammankopplats med Birkas nedgång i slutet av 900-talet och en önskan att etablera en handelsstation närmare Mälarens utlopp. Även Ynglingaättens strävan att etablera sig i Mälarregionen har framhållits som en bakomliggande faktor.
Här låg Olof Skötkonungs myntverkstad. Rakt över Sigtunafärden, i Signhildsberg, ligger dessutom en gammal kungsgård som betraktats som Sigtunas föregångare. Där fanns fram till år 1000 omfattande bebyggelse ("Fornsigtuna").
Sigtuna ska ha blivit biskopssäte under 1060-talet. Kyrkoruinerna i staden, S:t Olov och S:t Per, är daterade till sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal. Arkeologiska spår av hantverk och omnämnandet av handelsgillen på runstenar visar också på stadsliv utan motsvarighet i det dåtida Sverige.
Efter 1100-talets mitt inleddes dock en nedgång. Biskopssätet flyttades till Gamla Uppsala, och 1187 brändes staden av estniska sjörövare. Stockholms uppkomst under följande århundrade innebar även en övermäktig konkurrens.
Genom dominikanernas etablering i Sigtuna 1230 förblev staden dock ett viktigt kyrkligt centrum under resten av medeltiden.
LÄS MER: Birka
LÄS MER: Olof Skötkonung
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).