Orfeus och EruydikeMånggudinnan Kalliope hade en son som hette Orfeus. Han sjöng så underbart till sin lyra att allt omkring honom stannade upp för att lyssna. Det påstås att floderna stannade upp i sina lopp, och att de vilda djuren slutade att jaga varandra när hans stämma hördes. Orfeus älskade den sköna Eruydike. Hon hade också en annan friare men hon valde Orfeus. Till bröllopet kallade Orfeus på självaste bröllopsguden för att han skulle välsigna brudparet. Guden bar en fackla, men den ville inte lysa med klart sken, detta var ett dåligt omen. Mitt under festen kom det ett bud att en herde önskade ge bruden en gåva, men han var för blyg att träda fram. Kunde hon komma bort mellan träden och ta emot gåvan? Orfeus bad henne att inte gå, och Eruydike tänkte att ingen ville väl skada henne en sådan här dag. Herden var den avvisade friaren, och någon gåva hade han inte. Men väl en orm som bet bruden i hälen. Hon föll död ner. Orfeus blev så förtvivlad att han beslöt att stiga ner i underjorden för att övertala Hades att ge henne tillbaka. Han spelade hela vägen på sin lyra och hittade vägen mellan dimmiga dalar. Gubben Karon (färjkarlen) mjuknade när han hörde Orfeus sång och förde honom med färjan över Styx, och hunden Kerberos nafsade inte ens efter honom. Inför Hades och Persefone sjöng han så vackert att de blev helt gripna av hans sång. De som befann sig i underjorden och lyssnade på Orfeus sång glömde sina sorger och de straff som de led av där nere. Hades mjuknade och lovade att han skulle få med sig Eruydike upp till livet igen. Men Orfeus fick inte på några villkor titta på henne förrän de var upp igen. Hela vägen upp undrade Orfeus om det verkligen var hans maka som gick bakom honom. Så precis innan de nådde upp så vände han sig om. Det han hann se var hennes förtvivlade ögon och sedan så bleknade hon bort. Utom sig av ånger försökte han ta sig till underjorden igen, men det gick inte. Orfeus blev sittande i sju dagar, stel av sorg. Sedan återvände han till sitt land. I sin förtvivlade längtan efter Eruydike sökte sig Orfeus bort från människorna. Han vandrade omkring i Trakiens vilda berg och sjöng för att lindra sin sorg. Till slut blev han söndersliten av vilda backantinnor, berusade galna kvinnor som dyrkade Dionysos. Så till slut fick han ändå träffa sin älskade. PersefonePersefone var en av de första gudinnorna. Hon betecknades ursprungligen som Kore (vilket betyder "flicka"). Hennes far var självaste Zeus och hennes mor var Demeter. Hon var gift med Hades och hade som älskare Adonis och sin egen far Zeus! Hon blev mot sin vilja bortrövad av Hades och blev på så sätt underjordens härskarinna och dödsrikets gudinna. Hon är ibland framställd som vegetationsgudinna, men det är en sammanblandning med Demeter. Afrodite gav henne vårdnaden om den nyfödde Adonis men hon vägrade senare att lämna tillbaka honom, eftersom hon själv hade förälskat sig i honom. Genom att Zeus gick in och medlade fick Adonis tillbringa en del av året hos var och en av kvinnorna. Nu kommer vi till myten om hur årstiderna kom till: Persefone och hennes mor Demeter levde på ön Sicilien. Persefone var en mycket vacker ung kvinna en av de vackraste i landet. Trots att hon var dotter till en stor gudinna, levde mor och dotter ett stillsamt och lantligt liv, långt borta från alla intriger på Olympen. Vid detta tillfälle rådde ständig sommar på jorden. En dag var Persefone ute med några väninnor och plockade blommor. Längre ner på ängen fick hon syn på en mycket vacker blomma. När hon böjde sig ner för att plocka den, öppnade sig ett stort hål i marken. Ur underjorden kom en gyllene vagn, dragen av svarta hästar. I vagnen satt en mörk och dyster man med en krona på huvudet. Han ryckte med sig Persefone ner i underjorden. Hennes väninnor hörde henne skrika och de rusade dit, men de kunde inte hitta henne. När Demeter fick veta detta blev hon helt utom sig av förtvivlan. Hon sökte efter sin dotter på hela jorden, men kunde inte hitta henne. Medan hon irrade omkring och sökte efter sin dotter, glömde hon bort sitt "arbete" att se till att det grönskade. Till slut avslöjade Helios – solens gud, vad som hade hänt. För Helios ser allt som sker på jorden. Han berättade att Persefone hade blivet bortförd av Hades. Demeter var helt otröstlig. Världen drabbades av hungersnöd eftersom inget växte utan Demeters hjälp. Aldrig mer skulle jorden bära skörd, inte förrän mor och dotter var återförenade. Människorna plöjde och sådde men inget ville gro. Katastrofen var nära. Till slut beslutade Zeus att låta hämta Persefone genom att sända Hermes till underjorden. Hades var beredd att släppa Persefone när Zeus begärde det. Men först såg han till att hon åt en granatäppelkärna i underjorden. Moderns och dotterns återförenande blev lyckligt, men också kortvarigt när Demeter fick veta att Persefone hade ätit i underjorden. För den som åt där var också tvungen att återvända dit. Zeus tillfrågades vad som kunde göras, och han löste det på så sätt att Persefone skulle få stanna hos sin mor två tredjedelar av året och en tredjedel hos sin make Hades. När Persefone kommer upp från underjorden till Demeter blir det vår, och jorden börjar att grönska. Säden mognar under sommaren och allt bär frukt mot hösten. Men när Persefone ska tillbaka till underjorden låter Demeter allt vissna och det blir vinter. Det är så grekerna förklarar årstiderna.
| 
