Slaget vid Holowczyn blev Karl XII:s sista seger
I juni 1708 började marschen på nytt. I juli lyckades Karl XII genom en skicklig manöver nå fram till en av de ryska arméer som hela tiden retirerade inför svenskarna. Nära staden Holowczyn, i ett slag som den svenske regenten kallade sin vackraste seger, krossades en hel rysk armékår.
Men triumfen visade sig betydelselös. Tiden gick och den ryska taktiken började verka; vart svenskarna än kom fanns det inget att äta. Regnet föll, vägarna dränktes i lera, marschen gick sakta. Soldaterna svalt och missmod bredde ut sig. ”Om icke Gud hjälper är det ute med oss”, skrev en överste i ett brev hem. Men Gud brydde sig inte och kungen envisades. Marschen skulle fortsätta, oavsett vad. Så kom den hårda ryska vintern, den värsta på många år, då det enligt en soldat var så kallt att ”fåglarne som flögo i luften, föllo neder på jorden och blevo döde”.
Svenskarna tvingades avbryta marschen mot Moskva
Till sist gav kungen ändå vika, en aning. Marschen mot Moskva fick avbrytas, bara 40 mil från målet. Istället styrdes de trötta fötterna mot Ukraina, där man hoppades kunna hitta tillräckligt att äta för att överleva vintern.
Det gjorde man, men bara knappt.
Efter flera svåra månader var det en djupt försvagad svensk armé som våren 1709 sakta vaknade ur vinterdvalan. Kungen hade väntat in förstärkningar som skulle bära med sig nya förråd, men när de väl kom fram hade de gång på gång angripits av ryska trupper. Det mesta av de förnödenheter som de hade med sig hade gått förlorade, så förstärkningen bidrog bara till att göra bristen på livsmedel än mer akut. Inte heller dök några av de allierade som Karl XII hade hoppats på upp. Den polske kung som tillsatts av svenskarna var upptagen med att säkra sin egen ställning, och inte heller anlände några av de tiotusentals ukrainska kosacker som den svenske kungen hade fantiserat om.
Slaget vid Poltava och den svenska fältarméns undergång
Karl XII hade med andra ord marscherat in i en återvändsgränd. Isolerad från omvärlden, med fiender på alla håll, i spetsen för en svältande armé, vred och vände han sig desperat, en allt mer utmärglad giftorm i en säck som sakta snördes åt. Till sist fanns ingen annan utväg än att gå till anfall mot den ryska armé som var förskansad bakom ett starkt försvar nära staden Poltava. Svenskarnas läge var förtvivlat. Ryssarna var minst dubbelt så många och välutrustade. Den avgörande striden ägde rum helt och hållet på deras villkor. Till råga på allt kunde Karl XII inte leda striden personligen eftersom han sårats bara några veckor tidigare. Trots allt – trots det orimliga läge som kungen hade försatt dem i – stred de svenska soldaterna med häpnadsväckande skicklighet. Det finns till och med de som menar att segern under en kort stund var inom räckhåll, även om det nog är en väl optimistisk tolkning. En sak är klar – slaget vid Poltava, den 28 juni 1709, innebar en fullständig katastrof för den svenska stormakten. I stort sett hela armén gick förlorad, antingen på slagfältet eller i den efterföljande kapitulationen.
