En vanlig modell i europeiska länder var att reglera köpen av varorna genom att variera den tidsrymd under vilken kupongen fick användas. Var bristen stor fick man till exempel bara använda en kupong under två veckor, minskade bristen fick man köpa för en kupong under en vecka.
I brittiska personkort markerades vilka affärer man skulle handla i, medan svenskarna själv fick välja vilken butik de skulle gå till. Inte alla varor var ransonerade, i vårt land undantogs fisk, grönsaker, potatis och mjölk. I Storbritannien var bröd befriat från ransonering.
Njutningsvaror som kaffe, te och tobak, som var typiska importvaror till Europa, blev det särskilt stor brist på, så där var ransoneringen extra sträng. Under den värsta perioden av andra världskriget kunde man bara köpa 13 gram kaffe per vecka i Sverige. Alkoholhaltiga drycker var redan ransonerade i fredstid hos oss, man köpte sprit och vin via en så kallad motbok. Endast vuxna fick köpa sprit om de inte var alkoholmissbrukare, och kvinnor fick lägre ransoner än män. Under andra världskriget minskades arealen för potatisodling för brännvinstillverkning, så att man kunde odla matpotatis istället.
Särskilda livsmedelskort gällde för barn, gamla och svårt sjuka. Personer som gjorde militärtjänst fick egna kuponger. På restauranger använde gästerna restaurangkort och hur mycket man fick äta reglerades. I Storbritannien infördes dessutom British Restaurants, där man kunde äta hyggligt och de blev ganska populära. I Nazityskland reglerades ransoneringen efter vilken ras eller folkgrupp man tillhörde, såväl i Tyskland som i de områden nazisterna ockuperat. Judar fick särskilt knappa ransoner och tilläts bara handla i affärer sedan ”arierna” gjort sina inköp för dagen.
Avvecklingen av ransoneringen skedde inte genast efter andra världskrigets slut. Världshandeln kom långsamt igång, och i Sverige rådde kafferansonering ända till 1951, vilket var den sista ransoneringen. I Storbritannien varade ransoneringen ovanligt länge, på kött ända till 1954. Längst varade den i DDR, fram till 1958.
Det fanns en sorts social anpassning till krigsläget. I USA blev knytkalas (potluck) populära, var och en gjorde olika kuponguttag. Cocktailpartys lär också ha med kriget att göra. Då det vara problematiskt att bjuda hem folk på en hel middag anordnades bufféer med snittar och drinkar, en ”keeper” från kriget som överlevt.
Tyngdpunkt på vegetarisk föda under krig
Under världskrigen försökte naturligtvis regeringarna ersätta importvaror med inhemska alternativ. En strategi var att styra vägen mellan maten och magen genom att masslakta boskap, framför allt grisar. De förtärde en alltför stor del av den mat, som lika gärna kunde gå direkt till människor. Det var en onödig omväg där många näringsämnen gick förlorade.
En brittisk kalkyl under andra världskriget kom fram till följande: på 100 engelska tunnland (drygt 40 hektar = 400 000 m²) som användes för köttproduktion kunde man mätta 9 personer årligen. Om mjölkkor betade på dem kunde man föda 40 personer, sådde man havre 170 personer och satte man potatis 400 personer per år.