Våra spår efter jägarstenålderns människor består främst av deras jakt- och fiskeredskap och deras enkla gravar. De döda har placerats sittande i gropar, ibland försedda med föremål att använda i nästa liv.
Yngre stenåldern
Efter 4000 f.Kr började så en livsstil byggd på jordbruk och boskapsskötsel att tränga in söderifrån. Jordbruket bedrevs i form av svedjebruk, vilket innebar att människorna med jämna mellanrum måste flytta när de avbrända odlingsytorna blivit utarmade. Utsäde och livsmedel kunde nu lagras i keramikkärl samtidigt som nya husdjur (ko, får och gris) ökade proteintillskottet i kosten väsentligt. Uppförandet av monumentala stengravar (dösar och gånggrifter, senare hällkistor) vittnar om nya religiösa föreställningar.
Kontakterna med omvärlden var uppenbarligen betydande. Medan Norrland hade förbindelser med Finland och Sibirien dominerades södra Sverige från ca 2 000 f.Kr av den kontinentala "stridsyxekulturen".
Bronsåldern
Redan under 3000-talet f.Kr importerades stora mängder koppar utifrån. I förening med tenn kunde kopparen förvandlas till härdigare brons, och från ca 1800 f.Kr. räknas bronsålderns inträde. Det dröjde dock flera hundra år innan tillverkningen spridit sig utanför södra Skandinavien och brons blivit en vardagsvara. Andra nymodigheter som slog igenom under bronsåldern var ridkonsten, konsten att göra yllekläder samt seden att bränna de döda. Hällristningar från perioden berättar om skepp och ceremonivagnar, om solkult och fruktbarhetsriter. De väldiga gravrösen som rests över mäktiga män vittnar också om ett hierarkiskt (socialt rangordnat) samhälle.
Järnåldern
Omkring 500 f.Kr nådde bronsåldern sitt slut. Klimatet blev kallare och fuktigare, granskog och sumpmark bredde ut sig. Hövdingarnas och stormännens gravhögar med rika fynd försvann. Istället tycks ett jämförelsevis jämlikt samhälle baserat på familjejordbruk ha uppstått. När vapen och redskap tillverkades av järn var det förmodligen lättare för bönderna att bevara sin självständighet gentemot mäktiga hövdingar, eftersom järnmalm kunde utvinnas överallt ur sjöar och myrar.
Under den romerska järnåldern (0-400 e.Kr), då handeln och kontakterna med romarriket i söder på ett genomgripande sätt påverkade hela den germanska världen, verkar dock hövdingarna ha återvänt. Återigen begravdes vissa döda under storstilade former, ibland utan att brännas. Fynden av guld och romerska importföremål i dessa gravar är omfattande. Kontakterna med romarna ledde också till att runorna infördes under 200-talet. Mot slutet av den romerska järnåldern uppfördes borganläggningar på många platser, vilket har tolkats som att en tid av krig och omvälvningar tog sin början.
Järnålderns sista århundraden, 400-1050, delas in i epokerna folkvandringstid (400-550), vendeltid (550-800) och vikingatid (800-1050). Under dessa sekel fortsatte man att begrava mäktiga stormän med rika gravgåvor, och handeln och integreringen med omvärlden utvecklades ytterligare. Under vendeltiden och vikingatiden skedde även en viss territoriell expansion på andra sidan Östersjön.
LÄS MER: Sverige under forntiden, del 1: Stenåldern
LÄS MER: Sverige under forntiden, del 2: Bronsåldern och järnåldern
LÄS MER: Människans förhistoria och stenåldern
LÄS MER: När jordbruket kom till Sverige
LÄS MER: Bronsåldern i Norden
LÄS MER: Järnåldern i Norden
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).