Under 1800-talets sista decennier och sekelskiftet 1900 skedde stora omvälvningar både i Sverige och ute i Europa. Industrierna var på frammarsch, landsbygdens folk flyttade till städerna där fabrikerna fanns. En nyrik medelklass av fabrikörer och handelsmän växte fram. Den sociala klyftan mellan arbetsgivare och arbetare var enorm, fattigdomen och trångboddheten ökade i städerna. Svår missväxt 1868-1873 och kris för sågverken och järnbruken på 1880-talet medförde att emigrationen till Amerika kulminerade.
Matsalsinteriör från tiden kring sekelskiftet 1900. Tidstypisk inredning i barockstil med tunga mörka möbler, gyllenläderstapet och orientaliska textilier.
Festmåltid i staden
När man föreställer sig livet under den oskarianska epoken, som Oscar II:s långa regeringstid 1872-1907 brukar kallas, tänker man kanske främst på övermöblerade bostäder med plysch, fransar och pynt, på stora middagar med många rätter, pomp och ståt.
Mera sällan tänker man på den stora skaran tjänstefolk som möjliggjorde denna påkostade miljö och det representativa umgängeslivet. Uttrycket "den gamla goda tiden" gällde knappast dem som hade den tidens mörka opraktiska kök som sin arbetsplats, inte heller dem som städade de av prylar överfyllda rummen.
ANNONS
De stora paradvåningarnas tid
Den välbeställde storstadsbon bodde omkring sekelskiftet 1900 i en stor paradvåning en eller två trappor upp. Sällskapsrummen låg i fil mot gatan medan kök och jungfrukammare låg åt gården med separat köksingång. Kökstrappan användes av tjänstefolket och av varubud, vedkarl och iskarl, ibland också av barnen.
Det ansågs lämpligt att lägga kök, skafferi, serveringsrum, toalett och tjänarnas rum åt norr, varför dessa utrymmen ofta var mörka och kyliga. Även i stora våningar och villor var köken oftast små och mörka.
Serveringsrum var obligatoriskt
Matsalen och köket låg inte i direkt anslutning till varandra utan skildes åt av en lång serveringskorridor som fungerade som en sluss mot matos och köksslammer.
Interiör med serveringsgång från Strandvägen 45 hos von Platen.
Serveringsrummet, som denna korridor kallades, kantades av höga skåp för de stora porslinsserviser med tillhörande otaliga uppläggningsfat och karotter och de stora mängder glas av olika slag som ansågs nödvändiga i ett hem med umgänge i tidens stil.
Serveringsrummet var ofta rejält tilltaget och kunde uppta lika stor yta som halva köket. Ibland fanns där också en diskbänk där finporslinet diskades. Inte sällan fungerade serveringsrummet som en omtyckt lekplats för barnen. Det var snart sagt den enda plats där de kunde röra sig fritt över en större golvyta utan risk att stöta ner alla ömtåliga prydnadspjäser.
Jungfrun bodde i en skrubb innanför köket
Jungfrukammaren låg intill köket och var ofta inte mer än en skrubb. I enklare våningar fick jungfrun ofta hålla tillgodo med en liten avbalkning i köket utan avskiljande vägg och utan minsta chans till privatliv. I tidningen Idun, som ansåg sig arbeta för bland annat hemmets hygieniska standard, förekom 1898 önskemål om att det i varje våning borde finnas en jungfrukammare med sekundär dager, men med ventil i yttermur. Omsorgen gällde nog mindre tjänsteflickans hälsa och trevnad än kökets hygieniska standard.
En ung flicka kom 1913 som huspiga till en dam i Partille i Göteborg. Hon har berättat hur hon fick ligga i en dragspelssäng i ett hörn av köket. Om dagen fälldes sängen ihop och ställdes i en garderob. Sina få privata tillhörigheter förvarade hon i ett syskrin i köksskåpet. Tidvis måste hon dela säng med en annan tjänsteflicka. Men när det kom en ny tjänsteflicka som var sängvätare, sa hon ifrån och fick ligga i en egen säng.
ANNONS
I de stora villor som byggdes i Djursholm utanför Stockholm vid 1800-talets slut och kring sekelskiftet låg antingen jungfrukammaren innanför köket som i stadsvåningarna, eller en trappa upp i sovrumsavdelningen där jungfrun kunde hålla uppsikt över barnen och husmodern över jungfruns sysselsättning och livsföring.
I villorna liksom i flerfamiljshusen i städerna fanns en särskild köksingång och kökstrappa. Det var inte lämpligt att tjänstefolket använde samma trappa som herrskapet, särskilt som huvudtrappan mynnade i en representativ entréhall där gästerna togs emot. Så länge villorna saknade vatten och avlopp ansågs en avskild kökstrappa särskilt behövlig: det passade sig verkligen inte att jungfrun stötte ihop med herrskapet eller någon gäst när hon bar vatten eller slask till och från sovrummen.
Bild: Nordiska museet
Jungfrun i sin uniform, svart klänning och vitt förkläde, bär in kaffet. Året är 1918. Frun ser myndig ut, gossen är prydlig i sjömanskostym. Interiören är gediget borgerlig med mycket pynt att putsa och damma.
Saftflaskor och syltkrukor
I det oscarianska hushållet saftades, syltades, mosades och koktes det in under sommar- och höstmånaderna. Saften hälldes i glasflaskor som korkades och hartsades. Redan på 1870-talet kom metoden att konservera mat i hermetiskt slutna kärl. Den berömde doktor Hagdahl beskriver i sin kokbok från 1879 den nya konserveringsmetoden. Mest använde man glasburkar med glaslock och gummiring som hettades upp i vatten eller ånga i en konserveringsapparat.
ANNONS
Lingonsylt och gurkinläggningar förvarades i saltglaserade bruna Höganäskrukor eller vita porslinskrukor med blått blommönster från Gustavsbergs, Rörstrands eller Göteborgs porslinsfabriker. En prydlig rad, sådana överbundna krukor på skafferihyllan var husmoderns stolthet.
Bortglömda husgeråd
Långa rader av kopparkastruller blänkte på kökshyllorna i det välbärgade hemmet. Först på 1920-talet kom de mer praktiska aluminiumkastrullerna.
I höga djupa skåp, bakom stora glasdörrar eller på öppna hyllor i kök och serveringsrum trängdes husgeråd som för hundratrettio år sedan tillhörde nödvändigheterna, men som vi idag inte har någon praktisk användning av och i många fall har glömt vad de en gång användes till. Hackknivar, så småningom ersatta av den arbetsbesparande köttkvarnen, trådsiktar att sikta bort klumpar, mjölbaggar och råttlortar ur mjölet med, kaffebrännare och kaffekvarn och så vidare. Alla är de numera bortrationaliserade husgeråd som en gång var ett måste i köket.
Flera mortlar för olika ändamål ingick i köksutrustningen, från små kryddmortlar upp till väldiga marmormortlar. Det var mycket som skulle stötas och finfördelas i 1800-talets kök.
En titt i skafferiet
Vad allt ett välfyllt skafferi på 1880-talet kunde innehålla, beskriver Anna Stina Alkman i sina memoarer När gräset var grönt från barndomshemmet på Grevgatan i Stockholm:
Varje höst kom ett halvt svin och ett får, en kvarts oxe och ett par gäss seglande med pappa från Kalmar. En slaktare kom hem och styckade och så gjordes korv och syltor som lades i saltlake i matkällarens tunnor där också julskinkan och det salta köttet förvarades i finaste sockersaltlösning.
På skafferiets hyllor stod konservburkarna radade i minutiös ordning: sparris, gåslever, saussisschen (små tyska korvar), oliver och sardiner under hängande lübska skinkor och medwurstar, som allt kom från Lübeck. En tunna äpplen och ett fat med vindruvor stod ombäddade med filtar på vinden. Men en liten kagge sill eller salt strömming gjorde man plats för i den veritabla hökarbod där stenkrukor med ägg och lingonsylt och glasburkar med sylt och kompotter bildade friska färginslag mellan kaffebalar, skorp- och pepparkaksburkar. Fullständig lanthushållning i storstaden!
Krusiga formar för festbordets rätter
Aladåb- och puddingformar av koppar med dekor i relief som avtecknade sig på festrätten när den stjälptes upp, förekom i stort antal på kökshyllorna. I kokböcker från 1800-talets slut förekommer en mängd aladåber, färsrätter, pastejer, puddingar och blancmangéer som alla skulle ställas att stelna eller gräddas i vattenbad i skönt utsirade formar. Även formar av bleckplåt var vanliga.
ANNONS
ANNONS
Så här säger Gustafva Björklund i sin Kokbok för husmödrar - som var rättesnöre för flera generationer husmödrar - år 1885 om fördelarna med krusig form av koppar framför bleckplåt:
Till puddingformar, à la daubeformar m.fl. lämpa sig bäst kärl af förtent koppar för sin varaktighets skull. Formar af förtent järnbleck kunna äfven användas och är långt billigare, men de swärta gerna ljusa puddingar m.m. på de ställen der förtenningen är afnött, och gå lätt sönder.
Små kakformar av koppar, likaså invändigt förtennade, förekom också i stort antal. I dem gjorde man mandelmusslor, sockerkaksbakelser och smördegsbakelser. De kunde ha formen av franska liljan, en mussla, stjärna eller fisk.
Bild: Nordiska museet
Tiderna har förändrats. Här står kokerskan i en grosshandlarfamilj vid gasspisen i köket. Inredningen är typisk för 1920- och 1930-talen med högt placerade hyllor för krydd- och speceriburkar och kastruller.
Bleckplåt och emalj
Mot 1800-talets slut blev bleckplåten allt vanligare som ett billigt alternativ till kopparen i hushållskärlen. Maskinpressade bunkar och flaskor tillverkades av bleckvaruindustrierna på 1890-talet.
Strax före sekelskiftet 1900 lanserades emaljerade hushållskärl, som kaffepannor och bunkar. De tidiga emaljerade kärlen var gråmarmorerade eller vita med blå kantrand, på 1930-talet kom Kockums gulemaljerade kärl med grön kant, som snart fanns i allas kök.
Kokerska, husa och barnpiga
De tungrodda villorna och stadslägenheterna fordrade en stor tjänarstab. Kokerska, en eller flera husor och en barnpiga hade man ofta i högborgerliga familjer. Många unga flickor sökte sig från landet till staden för att ta plats i någon familj. Det innebar en viss status att arbeta i familj, speciellt om den var förmögen och det fanns mycket tjänstefolk. Många kom som mycket unga till en familj och stannade där hela livet.
De kunde till och med gå i arv till något av barnen när det gifte sig. Det var inte ovanligt att familjen tog hand om en sådan trotjänarinna när hon uppnått hög ålder och inte rimligen kunde arbeta längre, och bekostade en liten våning eller en plats i en stiftelse åt henne.
ANNONS
ANNONS
Dela strömming med katten...
Ofta utnyttjades de unga flickorna som tog tjänst i familj skamlöst. I samlingen Så minns jag 10-talet berättar en kvinna som redan som 13-åring arbetade hos en familj i Stockholm 1901 samtidigt som hon gick i skolan:
Jag kom hem från skolan framåt klockan två, men jag fick inget att äta förrän middagen var färdig klockan halv fem. Men arbeta måste jag under tiden. Ibland fick jag till och med skura.
När det var pannkaka fick jag inte sylt på utan socker, men jag skulle ju bära in deras sylt till matsalen, så jag åt ur burken lika mycket som jag tog in åt dem alla tre. Så fick jag baka förstås, men jag fick baka sämre bröd åt mig och fint åt dem själva.
Så skulle det stekas strömming åt katterna och då fick jag steka min strömming bland kattströmmingen, för den stektes i flott och mjöl, medan deras stektes i smör och skorpsmulor.
Alla skulle ha olika frukost
Vid sextiden steg pigan upp för att börja dagens arbete. Så här kunde det gå till i en grosshandlarfamilj på Östermalm i Stockholm:
Innan familjemedlemmarna steg upp vid sjutiden, skulle alla deras ytterkläder och skor borstas. Så skulle alla väckas med te, kaffe eller choklad. Alla ville ha olika.
Klockan nio serverades en lätt frukost, klockan elva förmiddagskaffe och klockan ett var det lunch. Vid tretiden var det eftermiddagskaffe, klockan fem middag alla dagar. Och slutligen klockan åtta på kvällen te.
Då teet var urdrucket, överkasten på sängarna avtagna och allt ordnat för natten var vi fria.
Var det bjudning på kvällen blev arbetsdagen extra lång. Bjudningarna brukade avslutas med supé vid elvatiden och pigan blev ofta inte klar med disken förrän vid två, tre-tiden.
När familjen var på fest var det inte ovanligt att jungfrun fick sitta uppe till både tre och fyra på morgonen för att ta emot herrskapet och ta hand om kläderna när de kom hem.
Och så upp klockan sex på morgonen för att böja karusellen med mat, städning och passning igen...
Isskåp och vedspis i stadsköket
En modernitet som underlättade köksarbetet var isskåpet som förekom i större stadslägenheter redan på 1870-talet och som blev vanliga i mindre lägenheter ett stycke in på 1900-talet. Isskåpet stod i köksfarstun där det var svalt. Där kom också iskarlen åt att fylla på med nya isblock en gång i veckan.
Ännu i början av 1900-talet dominerade vedspisen i stadsköken. Och långt in på 1930- och 1940-talen tillverkades kokkärl med fläns avsedda för vedspis. Veden förvarades dels i vedlår i köket och dels nere i vedkällaren.
Så här berättar en dam, född 1899 i Enskede:
Det var ett sjå när denna ved skulle plockas in i källaren på hösten. Min pappa stod sedan i källaren och högg ved lysande sig med ett litet ynkligt ljus, och bar sedan upp den fyra trappor. Sedan var det min tur att plocka in veden i vrån bredvid spisen i snygga travar.
ANNONS
ANNONS
Vatten, avlopp och elektriskt ljus
De första vattenledningarna och avloppsledningarna i Stockholm kom på 1860-talet. Men det gick långsamt fram och långt in på 1900-talet var många stockholmare hänvisade att hämta vatten i mer eller mindre hälsosamma brunnar.
Värmeledningar började man installera i nybyggen från 1905.
Det elektriska ljuset slog igenom på 1910-talet.
På 1920-talet kom de första sopnedkasten. En finess som mot slutet av århundradet fick ge vika då hushållen övergick till sopsortering.
Matsalen gick i nyrenässans
Umgängeslivet blomstrade i den förmögna borgarklass som växte fram i industrialismens Sverige. Värdfolket bjöd på stora middagar och supéer där det gällde att visa upp sin sociala status. Stora matsalar med rikt skulpterade möblemang, enorma serviser, och stora linneförråd hörde till ett högborgerligt hem med självaktning. Massor med ny tillbehör och utrustning för att njuta bordets fröjder ansåg man sig behöva. Fabrikanterna hade gyllne tider och gjorde allt för att tillmötesgå de nyrikas nyväckta behov.
Bild: Nordiska museet
Porträtt av en kvinna i matsalsinteriör kring förra sekelskiftet.
Hur såg det då ut i den oskarianska epokens matsalar? Tänk dig ett stort, ganska mörkt rum, högt i tak, med hög ekpanel på väggarna, avslutad upptill med en hylla där stop, fat och prydnadspjäser var uppgillrade. En pampig kakelugn med reliefmönster glaserad i mörkgrönt. Stort rektangulärt bord mitt på golvet med höga rakryggade stolar med skulpterat ryggkrön omkring och flera uppradade längs väggarna. Mitt på ena långväggen ett kolossalt skulpterat skåp i nyrenässans i flera avsatser, med nischer och pampigt krön. Stor mönstrad matta på golvet, draperade gardiner, mörka tapeter ovanför panelen, pampig hänglampa för fotogen över bordet. Kanske en broderad bonad med fosterländsk sentens på en vägg.
ANNONS
ANNONS
De stora tunga matsalsmöblerna var av ek och rikt dekorerade enligt tidens smak i nyrenässans, som hämtat dekorativa detaljer från 1500-talets tyska byggnadskonst men omvandlat dem efter en ny tids smak och funktion.
Finservis och nysilver på middagsbordet
Bordstillbehören behövde inte gå i stil med matsalens nyrenässansmöbler. Här blandades gärna stilarna, man ansåg att "det är i den sagolika föreningen av forntid och nutid som det pikanta ligger". På den glänsande vita damastduken placerades en pompös platå, en spegelbricka med en uppsats i glas och silver eller nysilver för frukt och konfekt och på ömse sidor kandelabrar.
Bild: Kalmar läns museum
Matsalsinteriör från handlare Ewalds bostad i Kalmar, ca 1905. Märk att golvplankorna bara delvis är synliga och att det ligger två mattor på varandra under bordet.
En lyxservis för 48 personer med tallrikar för minst fyra rätter och ett otal karotter, såsskålar och uppläggningsfat hörde till i ett högborgerligt hem. Bara om antalet gäster översteg femtio kunde värdinnan tillåta sig att hyra porslin. De stora svenska fabrikerna Rörstrand och Gustavsberg försåg marknaden med rikt dekorerade lyxserviser. Rörstrands Japan (tillverkad 1866-1925) och Gustavsbergs Wexiö (tillverkad 1892-1939) är ett par exempel på finserviser som blev mycket populära.
Nysilver var ett modernt material och det ansågs nästan finare att duka med nysilver än äkta silver för det glittrade och glänste mer. Populära bestickmodeller var Franska liljan och Olga. Kryddställ, socker- och saltströare och krusidulliga strösockerskålar i nysilver glänste burget (burgen = rik) på bordet.
ANNONS
ANNONS
Kristall och åter kristall
Stora glasserviser av rikt slipad kristall i enhetligt mönster blev högsta mode på det eleganta middagsbordet vid 1800-talets slut. Kristallglaset har som huvudbeståndsdelar sand och blyoxid. Det är tyngre än vanligt glas, lättare att slipa och har större ljusbrytande effekt, det vill säga glittrar mer. Denna glittrande effekt förstärktes av djupa slipade dekorer i form av stjärnor, rutor eller solfjädrar. Kosta glasbruk var tongivande i vårt land när det gällde kristallserviser.
Det var inte ovanligt att det stod 8-10 glas vid varje kuvert för alla de olika drycker som serverades. Ju fler glas desto finare bjudning, resonerade man. Tidigare hade det gått utmärkt med ett eller ett par glas för varje person. Dessutom gjordes ett otal andra föremål för middagsbordet i kristall i samma slipning, karaffer, champagnekanna, saladiärer, ostkupa, assietter, saltkar, smöraskar, sköljkoppar osv.
Nog glittrade det på middagsborden. Så här entusiastiskt beskrivs i tidningen Idun det festligt dukade middagsbordet anno 1882:
Kristall och åter kristall i de mest konstnärliga slipningar, gnistrande som juveler och brytande ljuset i regnbågens alla färger - se där den förnämsta prydnaden för ett fashionabelt gästabudsbord av idag. Jardiniérer, saladiérer, gelé- och fruktskålar bör vara av kristall, likaså blomglas, champagnekannor och vinkaraffer. I förening med blommor gör sig kristallen utomordentligt väl och förlänar åt bordet ett nästan trolskt utseende.
Det billiga pressglaset
På glasets område inträffade en liten revolution då tekniken att maskinpressa glas utvecklades i USA på 1820-talet. På 1830- och 1840-talen lade flera svenska glasbruk om produktionen till pressglas. Glasmassan pressades i formar och denna massfabrikation gav en billig bruksvara. Vanligt folk fick råd att skaffa sig assietter, skålar, ljusstakar och så vidare av pressglas.
Pressglaset var rikt dekorerat med yttäckande mönster, delvis för att dölja att den ofta enkla glasmassan var blåsig och ojämn. Spets- och prickmönster var populära. Former och dekorer hämtades ofta från andra länder. Så var till exempel Reijmyres storsäljare, Turbinmönstret, kopierat efter fransk förebild.
En middag utan pretentioner
I samtida memoarer får man en inblick i de högborgerliga festmåltiderna som får snålvattnet att rinna. Hedvig Svedenborg berättar i Glimtar ur Stockholmskt familjeliv på 1870-1880-talen hur en middag utan pretentioner tedde sig:
Soppa, fisk, mellanrätt, ofta något med kastanjer och tunga, fågel, grönrätt, frusen pudding eller dagens raffinemang, glace au four, dessert och kex nedsköljt med sherry extra dry, mosel, bordeaux, champagne, madeira och en fingerborg simmigt portvin.
Mot slutet av 1800-talet blev det populärt vid större middagar att trycka menyer att lägga vid varje kuvert. De talar sitt tydliga språk om tidens festvanor. Denna matsedel från en åkares bröllop för sin fosterdotter i en norrländsk stad 1896 ger exempel på en middag "med pretentioner":
Smörgåsbord. Buljong. Sherry, bordeaux eller champagne. Lax med mayonnaise. Rhenvin eller champagne. Skinka med kastanjepuré. Bordeaux eller champagne. Oxfilet med blandade grönsaker. Ett av de två nämnda vinerna. Kallrätt av gås med gåslever. Ett av de två nämnda vinerna eller sherry. Stekt kalkon med sallad. Bordeaux eller champagne. Sparris. Ett av de två senast nämnda vinerna eller Apollinaris. Ingefärspudding. Ett av de två senast nämnda vinerna eller sherry. Ost och kex. Ett av de tre senast nämnda vinerna eller oporto. Glass med krokan. Champagne eller sherry. Blandad frukt. Konfekt. Champagne eller oporto.
ANNONS
ANNONS
Vad hände sedan?
I början av 1900-talet installerades gasspisar i Stockholm, 1902 fanns cirka 200 gasspisar, men det stora genombrottet kom på 1920-talet. Ved- och gasspisar användes länge parallellt. Gas till matlagning och ved till baket.
"Vi använda gas och behöva ingen sotare", säger den piffiga husan. Annons från Stockholms gasverk på 1920-talet för den härliga nyheten gasspis som underlättade köksarbetet väsentligt.
"För 3 1/2 öre får Ni 230 liter gas eller 1 vedträ", hette det i Stockholms gasverks reklamkampanj. En gasspis var bränslesnål, och man slapp rök och sot.
Elspisen blev allmän i Stockholm på 1930-talet. "Det som framför allt kännetecknar ett elektrifierat kök är den renlighet som härskar där. Inga soliga kastruller nedsmutsade bord, diskbänkar och hyllor, där aluminiumkärlen stå i blänkande rader", lockade reklamen.
I början av 1950-talet kom elspisar med grillelement efter förebild från USA. Då kom också de första köksfläktarna. I början av 1960-talet försågs fläkten med kupa och blev därmed mera effektiv. Då blev också frysboxar och frysskåp vanliga.
Diskmaskiner efter amerikansk förebild kom så smått på 1950-talet, men de krävde många handgrepp med att tappa i och ur vatten och var inte särskilt arbetsbesparande. Electrolux runda bänkdiskmaskin kom 1959 och fann vägen till många kök under 1960-talet. Det var också det decennium när kvinnorna på allvar gick ut i förvärvsarbete och det blev nödvändigt att fördela hushållsarbetet. Eftersom mannen i huset ofta fick disken på sin lott, var han inte ovillig att investera i en diskmaskin.
Vilka stora samhälleliga förändringar ägde rum i Sverige och Europa kring 1800-talets sista decennier och sekelskiftet 1900 och hur påverkade detta befolkningen?
Beskriv tjänstefolkets roll och arbetsvillkor i de välbärgade hemmen under den oskarianska epoken.
Hur var de stora paradvåningarna utformade, särskilt när det gällde placering av kök och tjänstefolkets rum?
Vilken betydelse hade serveringsrummet i ett välbärgat hem under denna tid?
Hur beskrivs jungfrukammaren och hur kan det ha varit för de tjänsteflickor som bodde där?
Nämn några metoder och redskap som användes för konservering och matlagning i det oskarianska hushållet?
Hur kunde en arbetsdag se ut för en piga i en grosshandlarfamilj på Östermalm i Stockholm under 1800-talet?
Nämn några av de moderna bekvämligheter som introducerades i köken under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Hur förändrades Stockholm när det gäller vatten, avlopp och elektricitet under 1800-talet och början av 1900-talet?
Beskriv en typisk matsal i ett förmöget borgerligt hem kring slutet av 1800-talet.
Litteratur:
Julius Ejdestam, Samling kring bordet, Rabén & Sjögren, 1975
Jane Fredlund och Birgitta Conradson, Köket förr i tiden, Ica bokförlag,1973
Julius Ejdestam, Så har vi bott, Rabén & Sjögren, 1979
Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige, 1700-talet, Bonniers, 1962
Rut Wallensten-Jaeger, Kök och stök när seklet var ungt, LTs förlag, 1975
Rut Wallensteen-Jaeger, Mat till vardags och fest, LTs förlag, 1981
Per Erik Wahlund, Kosthåll, Bonnier, 1977
Jan-Öjvind Swahn, Mathistorisk uppslagsbok, Ordalaget förlag, 1999
Nils-Arvid Bringéus, Mat och miljö - en bok om svenska kostvanor, Gleerups, 1970
Matts Bergmark, Vallört och vitlök, Natur och kultur, 1967
Nils-Arvid Bringéus (red.), Arbete och redskap: materiell folkkultur på svensk landsbygd före industrialismen, Carlsson, 1971
Birgitta Conradson och Jane Fredlund, Köket förr i tiden, Ica förlaget, 1973
Birgitta Conradson, Sillburkar och tvålkartonger, Nordiska museet, 1977
Birgit Gejvall, 1800-talets Stockholmsbostad - en studie över den borgerliga bostadens planlösning i hyreshusen, Stockholmia förlag, 1987
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
Mattias, Julia och Kristoffer drar projektet om 1900-talet i land och avslutar med ett avsnitt om 90-talet. Ekonomisk kris, arbetslöshet, internetabonnemang, Robinson, Nile City, reklamradio, fotbolls-VM och en oändlig rad av dokusåpor.
