Framtidens folkstyre

Orkar vi bry oss?

Här nedan ser du några frågor som vi lär behöva fundera på de kommande åren. Ganska jobbiga frågor. Många orkar kanske inte ens tänka på dem. Kan inte någon annan bara fixa demokratin, samhället och alltihop?

Jo, så mycket kan historien lära oss: det finns alltid personer som är beredda att fatta stora beslut åt resten av folket. (Du vet: självbelåtna ledare i uniform eller kostym, som säger sig ha enkla lösningar på alla typer av samhällsfrågor).

Historien har också tydligt visat fördelarna med att kunna rösta bort vissa regeringar och makthavare. Maktskiften kan vara bra för samhällsutvecklingen. I vissa fall är de faktiskt nödvändiga. Och än så länge finns inte någon bättre metod än demokratiska val för att genomföra stora samhällsförändringar. Alternativen är inte så lockande: tänk om du behövde ta till våld och riskera livet för att bli av med en regering du inte gillar! Eller det andra alternativet: att hålla tyst och leva under förtryck.

Så, kanske är demokratin ändå värd lite mer tankemöda och energi.

Kan demokratin globaliseras?

Demokratin har genom historien visat sig fungera väl på flera nivåer: från gemensamma beslut i den lokala byn, socknen, kommunen och regionen, till nationella parlament som representerar miljontals människor. Numera finns även internationella organisationer som Världsbanken, WTO, FN och EU. Men än finns ingen riktigt handlingskraftig demokratisk organisation som kan lösa gränsöverskridande problem.

Vi måste göra något åt klimatet, krigen, terrorismen, den växande globala ekonomiska ojämlikheten och mycket annat. Men vill vi verkligen ha något slags världsregering eller världsomfattande val där svenska väljare bara kommer att ha någon promille av rösterna?

Vad gör vi åt klyftorna?

Rösträtten är lika i alla demokratier, men detsamma gäller inte människors ekonomiska makt. 1 procent av jordens befolkning äger mer än vad övriga 99 procent äger tillsammans. Vem behöver rösträtten om de viktigaste besluten fattas på aktiemarknader och i slutna styrelserum? Och vem orkar gå och rösta när man knappt har mat för dagen?

En snabbt ökad jämlikhet är inte heller så lätt att åstadkomma. Ska vi tvångsförflytta människor från slumområden? Visst bör de rika bidra mer, men är det rätt att ta andra människors egendom? Hur mycket är vi svenskar beredda att ge till länder i social och ekonomisk nöd?

Är demokratin för svag?

Redan i romarriket, för mer än 2 000 år sedan, kunde senaten utse en diktator med enväldig makt. Under sex månader fick diktatorn sedan leda folket i krig och på andra sätt skydda romarriket mot yttre hot.

Med liknande argument kan regeringar fortfarande öka sina maktbefogenheter: pandemier, terrorism och andra faror måste bemötas snabbt och kraftfullt. Flera demokratier har under senare tid ansett det nödvändigt att tillfälligt överföra mer makt till regeringschefer och presidenter och samtidigt inskränka medborgarnas fri- och rättigheter.

Vi hinner kanske inte diskutera, utreda och rösta när ett dödligt virus slår till. Men vad gör vi sedan om en “tillfällig” diktator vägrar lämna tillbaka makten?

Folkstyre eller expertstyre?

Demokratin kräver modiga medborgare. Vi lägger ju beslutsrätten i händerna på våra medmänniskor - i vissa fall även på ovänner och meningsmotståndare. Vi vill förstås inte att vem som helst ska fatta avgörande beslut som påverkar våra liv. Vi folkomröstar inte om vaccineringar, domstolar eller nivån på styrräntan. Sådant får medicinska experter, domare och nationalekonomer sköta.

Vissa menar dock att expert- och elitstyret har tagit över demokratin. Folket väljer politiker, som sedan styr genom byråkrater och vetenskapspersoner. Vem bär då ansvaret för den politiska utvecklingen: experterna eller de folkvalda? Och hur ska folket kunna förstå politiken i ett högteknologiskt och alltmer komplext samhälle?

Demokratins triangeldrama

Demokratins triangeldrama är en modell som visar spänningen mellan folkstyre, handlingskraft och rättsstat.

Folket ska ju bestämma i demokratiska stater - men ibland hamnar den principen i konflikt med krav på handlingskraft och snabba beslut. Tänk till exempel på pandemin: politiker och myndigheter utfärdade då regler som starkt påverkade folkets möjligheter att resa, träffas, jobba och utbilda sig. Men vi kunde ju knappast ha folkomröstat om alla dessa frågor, eller ordnat ett nyval mitt under krisen. Handlingskraften gick då tillfälligt före folkets möjlighet att påverka.

En annan möjlig spänning finns mellan folkets vilja och det som forskare, jurister och experter vill genomföra. Vem ska bestämma om en majoritet av folket exempelvis inte tror på människans skadliga påverkan på klimatet, trots att forskarvärlden nästan är enig? Eller vaccin mot sjukdomar: bör alla ta de vaccin som medicinska experter rekommenderar, eller bör varje människa få välja själv?