Under 1700-talet var Sverige världens främsta järnexportör och Storbritannien, som dominerade slavhandeln, var helt beroende av svenskt järn. När det svenska järnets stormaktsställning nådde sin höjdpunkt under 1700-talet var utlandsförsäljningen en lysande affär för såväl statsmakten som enskilda företagare. Varken förr eller senare har några svenska exportaffärer gått så bra.
Delar av den övriga svenska exporten, koppar, trävaror, tjära och beck, användes också i slavhandelsindustrin. Sveriges stora skogstillgångar var betydelsefulla för tillverkningen av träkol. Kolet behövdes i tillverkningen av smidbart stångjärn som bland annat användes till slavbojor och kedjor.
Järnexporten stod för omkring 80 procent av Sveriges utrikeshandel under denna tid och hade stor betydelse för svensk ekonomi, inte minst genom att erbjuda många arbetstillfällen. De största vinsterna gjordes av de stora handelshusen i Stockholm och Göteborg som också ägde en stor del av järnbruken.
De rika storköpmännen som ledde handelshusen blev en ekonomisk elit som också fick allt större politiskt inflytande, samtidigt som slavhandeln innebar ekonomiskt uppsving för svensk ekonomi.
Det svenska slavjärnetFör själva slavtransaktionerna tillverkade Sverige så kallat voyagejärn. Det var ett specialproducerat och noga måttbeställt stångjärn som användes som valuta när man köpte slavar i Afrika. Sverige var den största exportören av voyagejärn till de brittiska slavhandelsstäderna och svenskt voyagejärn fanns förmodligen med som utbyte för hundratusentals förslavade afrikaner som skickades över Atlanten. Den svenska regeringen kände väl till denna svenska roll i handeln med slavar, men gjorde ingenting för att stoppa den. Dåvarande presidenten i Kungliga Vetenskapsakademin, Bengt Qwist, skrev till exempel efter en resa till England 1776 att allt voyagejärn som exporterades av Sverige till England användes till ”slafvars uppköpande”. |
Vilka var involverade i slavhandeln?
Portugiserna var de första som hämtade slavar i Afrika till Sydamerika. Spanjorerna och andra européer följde efter. Vid 1600-talets början stod holländarna för den största delen, tätt följda av fransmän och engelsmän. Även danskarna hade stor del i slavhandeln, med slavöar i Västindien (nu amerikanska Virgin Islands).
I takt med kolonisationen av Västindien och Nordamerika under 1700-talet dominerade engelsmännen i högre grad. Det var också då svenskar var mest aktiva, genom den svenska kolonin i Västindien och via järnexporten.
Hur lönsam var slavhandeln?
Forskare är oense om exakt hur lönsam slavhandeln egentligen var. Det fanns stora pengar att tjäna men också stora risker. Pirater, sjukdom, fånguppror och dåligt väder kunde orsaka stora förluster för slavhandlarna. Även krig kunde ställa till problem. Men de flesta resorna över Atlanten gick ändå med vinst.
I stort var slavhandelsekonomin, med plantager i Västindien och Amerika och import av varor till Europa, definitivt en lönsam affär. Många anser att slavhandeln bidrog till Europas snabba industrialisering och växande välstånd, även om åsikterna går isär om exakt hur stor inverkan slavhandeln hade.
LÄS MER: Slavhandeln över Atlanten (artikelserie)
LÄS MER: Transatlantiska slavhandeln - historiens värsta brott?
LÄS MER: Svensk slavhandel
LÄS MER: Slaveri och triangelhandel
LÄS MER: Manufakturer