Engelsmännen har aldrig erkänt Karl VII som kung. De har själva en tronarvinge som de anser ha rätt till Frankrikes krona. Alltså vill de kunna bevisa att Karl förts till kröning av en häxa.
En stor kommission tillsätts. Där ingår ärkebiskopen, många höga präster och lärda från universitetet i Paris. Hela samtidens intellektuella elit engageras för att utreda fenomenet Jeanne d'Arc. Här hittar vi en kardinal, sex biskopar, trettiotvå teologie doktorer, sexton teologie kandidater och etthundratre andra personer! Alla dessa har hon mot sig. Sitt försvar får hon sköta helt på egen hand.
Ibland skämtar hon med de lärda herrarna. När ett felaktigt svar läses upp säger hon inför hela rätten, att om han en gång till begår ett sådant misstag ska hon dra honom i öronen. Hon förmanar dem också:
"Men var försiktiga så att ni inte dömer mig orättvist, för ni skulle därigenom utsätta er för allvarlig fara. Jag varnar er nu, så att jag ska ha gjort min plikt ifall Vår Herre sedan straffar er."
Tydligen har Jeanne planer på att fly om tillfälle ges. En dag hoppar hon från det höga torntaket. Hon hittas avsvimmad på gården. Hon kvicknar snart till och några skador tycks hon inte ha fått. Men nu förs hon till ett annat avsevärt otrevligare fängelse. Hon placeras i ett trångt, mörkt rum med järnbojor om fötterna och råa krigare som ständiga vakter. Här utsätts hon för ständiga oförskämdheter, kanske också våldtäktsförsök. Ibland väcks hon mitt i natten av medlemmar i kommissionen som försöker övertala henne att erkänna sitt samröre med djävulen. Men det allra värsta för Jeanne är att hon fråntas rätten att bikta sig eller höra mässan.
Jeanne utsätts dagligen för långa förhör och nya undersökningar om hon verkligen är jungfru. Man försöker med alla medel förmå henne att bekänna, att hennes uppenbarelser är falska. Likaså försöker man tvinga henne att bära kvinnokläder. Lika enträget vägrar Jeanne att gå sina fiender till mötes. Hon besvarar alla frågor om och om igen. Vissa saker rörande rösterna vägrar hon envist att berätta, men hon vidhåller att rösterna kommer från Gud. Sina manskläder behåller hon med samma envishet.
Ingen gång under hela Jeannes fångenskap gör kung Karl något försök att rädda henne.
Jeanne bränns som häxa
Slutligen i maj 1431 döms hon till bålet. Hela staden Rouen är ute denna dag. Just innan Jeanne ska föras upp på bålet får hon en sista chans att avsvärja sig rösterna. Vid synen av bålet grips hon uppenbarligen av ångest och skriver under ett papper där hon erkänner att rösterna kommer från djävulen. Hon kan ju inte läsa, men hon har lärt sig skriva sitt namn som hon stavar Jehanne.
Jeanne förs tillbaka till sitt fängelse. Redan nästa dag ångar hon sin svaghet. Åter vidhåller hon att rösterna kommer från Gud. Nu ges ingen återvändo. På nytt förs hon till bålet inför hela stadsbefolkningen. Det är den 30 maj.
Vid bålets påle är fästat ett anslag med orden: "Jeanne, som låtit kalla sig la Pucelle. Lögnerska, förförerska, bedragerska, häxa, vidskeplig, häderska, förmäten, tvivlare på Jesus Kristus, skrytsam, avgudadyrkerska, grym, liderlig, åkallande djävlarna, avfälling, återfällning och kätterska". På Jeannes huvud har man satt en sorts pappersmössa med inskriptionen: "kätterska, återfälling, avfälling, avgudadyrkerska". Hon ber om ett krucifix. En engelsk soldat gör ett kors av två träpinnar och ger henne det. Hon kysser det och håller det mot bröstet. Medan lågorna flammar upp ber hon med hög röst. Sedan faller huvudet ned mot bröstet och hon är död.
För att folk inte ska tro att hon på något sätt lyckats undkomma elden, visas hennes nakna, halvbrända kropp upp för folkmassan. Därefter bränns den helt till aska.
Litteratur:
Jeanne d'Arc: Rättegångsprotokoll år 1431, Göteborg: Universitetet, 1991
Victoria Sackville-West, Jeanne d'Arc, Tiden, 1937
Friedrich Schiller, Die Jungfrau von Orléans. I: Schillers Werke, Band 9, Böhlaus, 1948
Friedrich Schiller, Orleanska Jungfrun, Bonnier, 1872
Curt Wallis, Jeanne d'Arc, Fritzes, 1917
Marina Warner, Joan of Arc, Weidenfeld and Nicolson, 1981
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
